Varför jag försvarar sänkt skatt

I den politiska debatten i Sverige kan det fortfarande vara lite svårt att höra någon stå upp och försvara sänkt skatt av moraliska skäl, samt att faktiskt förklara den personliga bakgrunden till varför man gjort detta ställningstagande. Därför tänker jag försöka göra det nu.

Jag tackade nyligen nej till ett ytterligare uppdrag till mitt lilla enmanskonsultbolag som jag numera försörjer mig på. Anledningen är att jag passerat den övre brytpunkten för marginalskatt. Från och med nu bedömer jag inte att extra arbetade timmar lönar sig något vidare om jag inte jobbar mycket mer och därmed också tjänar så mycket mer att gör någon skillnad i inkomst.

För från och med nu kommer varje extra timme jag jobbar beskattas så högt att jag efter att fakturan är ivägskickad får behålla 20 procent av det ursprungliga beloppet. Först ska egenavgifter dras av, sedan skatten. Denna ligger efter att brytpunkten är passerad på hälften av det som är kvar. Det är helt enkelt inte värt det. I stället väljer jag att lägga den extra tiden på att göra matlådor, städa, tvätta, sådana saker. Det är ett ganska bra exempel på vad höga marginalskatter får för effekt då varje extra jobbad timme över en viss gräns ger så lite tillbaka att det inte känns värt det.

.

När skatter kommer på tal brukar de flesta borgerliga politiker och debattörer ställa upp på att det där med höga skatter inte är så bra. Det finns förstås massor av nationalekonomisk forskning på varför det inte fungerar att ha allt för hög skatt, jag är vare sig den mest kunniga eller den mest lämpliga att redogöra för den biten. Däremot tänkte jag ta upp en faktor som jag tycker bekymrande få personer försvarar, den moraliska aspekten av lägre skatter.

Jag hade en rätt tuff uppväxt på många sätt. (och förlåt, jag har tjatat om detta tidigare och ska försöka att inte göra det för mycket men det spelar in här så hoppas ni står ut) Trots att jag mådde dåligt och var ganska ensam och mobbad och utsatt stor del av grundskolan så hade jag ett område jag alltid skötte mycket bra och där jag alltid lyckades och det var skolarbetet. För någonstans var det fast i min självbild att även om jag var jordens hemskaste människa så skulle jag ändå alltid vara duktig i skolan. När de elakaste ungarna i klassen kom till min bänk och började med sina ”Var har du köpt den där tröjan, på loppmarknad eller? Varför har du inga kompisar för, är det för att du luktar stall?” så kunde jag alltid försvara mig med att fräsa: ”Och vad fick ni på senaste provet då?” Småsint och lite barnsligt jag vet, men min ambition var min enda fristad, platsen där jag vann, jag vann inte så mycket annat.

Att studera hårt och plugga duktigt var dels något av de roligaste jag hade i livet och dels gav det mig en tillfredsställelse om att en dag få revansch. För det fanns sådant som oroade mig väldigt mycket som barn, som att min familj inte skulle ha nog med pengar, att mina föräldrar eller syskon skulle vara olyckliga. Varje gång jag kände mig oroad över det här så dämpade jag ångesten som kröp upp och tog strypgrepp genom att plugga. Och intala mig själv ”jag ska vara så duktig att jag blir rik sen kan jag lösa alla de här problemen”. Var flitig och duktig, bli belönad, bli rik, kunna använda de pengarna för att ta bort ångesten.

Sedan påstår jag förstås inte att jag var något jesusbarn som enbart studerade hårt därför. Givetvis var det av egoistiska skäl också. Jag hade inte haft det så bra, jag tyckte jag förtjänade att få det lite bättre så småningom. Jag ville också kunna se fram emot att leva ett liv med mycket god mat och fint boende och fina saker.

.

Det är fascinerande vad vi signalerar med skatt och skattenivåer och det här med hårt arbete som lönar sig. Jag jobbade hårt hela min skolgång för att jag i slutet ville få en belöning för det. Och när man gör det som barn, särskilt som lite udda flicka som inte riktigt passar in, då är lärarna lyriska. ”Du är så staaaark som sköter detta så duktigt fast det är lite tufft just nu” sades många gånger med lite olika ordval av fröknar med stora ögon och en hand på axeln. Det var så fint att jag pluggade hårt fast jag var mycket ledsen. (Sen var jag absolut ingen ängel alltid i skolan, på högstadiet och i gymnasiet skolkade jag ofta om jag tyckte lektionerna var för långsamma och lätta, eftersom jag vantrivdes väldigt mycket i skolmiljön)

Men jag kan inte låta bli att reflektera över detta i dag när jag tänker på det här med skattesystem och vår inställning till dem som jobbar hårdare och kämpar lite mer. För jag vet att vänsteropinionen i landet gärna vill få det till att den som är rik ska sättas dit och minsann betala mycket mer. För i Sverige finns det fortfarande en bild av företagande och hårt arbete som något man inte har jobbat sig till själv och därför inte förtjänar. Ingen kan ju någonsin ta eget ansvar och faktiskt välja att jobba hårdare och kämpa mer och vara duktigare och därmed ha gjort sig förtjänt av en belöning i form av pengar. Idén lever kvar, att den som har pengar har fått dem av en medfödd orättvisa, och därför är det moraliskt riktigt att försöka ta tillbaka så mycket som möjligt av de här pengarna.

Belöning ja, det är också känsligt, att faktiskt tycka sig förtjäna en lite högre lön som belöning för hårt arbete. Men det är ju egentligen inte pengarna i sig själv man vill åt, eller inte jag i alla fall. Jag vill ju åt det där andra, som jag lovade mig själv att fixa när jag var barn. Ett bättre liv för mig själv och möjligheten att kunna försörja och säkra min familjs vardag. Och jag är förstås inte där ännu, men jag kämpar på och tror mig ha kommit en helt okej bit på vägen … och då kommer marginalskatten.

.

Missförstå mig inte, jag är en anhängare av en god grundvälfärdsstat. Jag skulle kanske till och med vilja gå längre i vissa aspekter än i dag, men det är framförallt för att jag tycker man är ineffektiv i exempelvis socialförsäkringar, att man hellre lagar det som gått sönder än att betala lite mer för att få en bättre grund från början. Så jag har inget emot principen med skatt, inget emot att betala igen för att jag fick gratis skola fast min familj inte hade så mycket pengar.

Men när jag nu betalar så stor del av min inkomst till staten tycker jag mig ändå ha rätt att fråga, ”hörni … vad går de där pengarna till egentligen? Använder ni dem på bästa sätt?” och jag är ganska sällan nöjd med det svar man får. Vilket delvis också är svaret till att jag nu söker förtroende att få prova att göra det bättre själv.

Hårt arbetande företagare ska givetvis betala skatt, följa lagar, vara lyhörda och bidra till samhället. Se hur man blivit hjälpt av andras uppbackning. Men någonstans måste det också få finnas ett utrymme för den egna prestationen i detta. Jag valde aktivt att plugga hårt och jobba extra tidigt, jag påverkades också av min omgivning, men det var ett aktivt val från mig. Precis som det var ett aktivt val från de där killarna i skolan att hellre kasta sudd på mig och klottra på skolvägarna att jag var äcklig än att göra sina egna läxor. Någonstans tänker jag ändå stå upp för att det är mitt eget hårda arbete som hjälpt mig att ta mig till en bättre position i dag än vad jag hade tidigare. Och jag kommer därför också försvara tanken om bättre incitament för den som anstränger sig mer.

För även om man inte tycker hårt arbetande företagare förtjänar extra pengar i plånboken kvar som belöning för jobbet, så kanske man ändå kan se poängen med att de åtminstone inte ska behöva få så mycket skäll för att de kämpar? För det är vad jag uppfattar att man kan få ibland, skäll. Att man ska skämmas för att man ens vågar antyda att man förtjänar sin högre lön och lite lägre skatt för att man jobbat hårt för den.

.

Ibland kan jag bara konstatera att jag blir förvirrad över samhällets signaler. Som åtminstone halvt ”duktig flicka” minns jag fortfarande hur mina ambitioner och mitt jobb i skolan belönades av lärare med våt blick och huvudet på sned och ett: ”du är så duktig”. Samt hur samma attityd och inställning och jobb från min sida i dag mest bemöts i en stor del av den politiska debatten av ett: ”gå och dö ditt jävla kapitalistsvin”. Undrar om vänstern hade tyckt bättre om mig om jag lagt mig ner och gett upp där i tonåren. I stället för att kämpa och växa upp till den här jobbiga typen som faktiskt tycker sig förtjäna sin lön och en lägre marginalskatt.

Annonser

23 thoughts on “Varför jag försvarar sänkt skatt

  1. Hej
    Håller faktiskt helt med (trots annan politisk färg)! Är själv företagare och har stött på samma attityder. Dels tror jag det är mänskligt att känna avund mot andras prestation. Vi svenskar har oftast inget problem med att andra lyckas bättre än oss själva i att hoppa längdhopp, bli finansminister osv. Men om de tjänar mer pengar än vi, då jäklar…
    Delvis tror jag också att det är ett arv från framstående tänkare inom socialdemokratin, som t ex Ernst Wigforss. Om du har tid över och vill bli riktigt arg på systemet rekommenderar jag att du kollar upp historiken bakom varför de så kallade familjestiftelserna (t ex Investor) är befriade från skatt, medan mindre bolag betalar den desto mer. Spoiler: Tanken är att du ska förbli liten, hårt arbetande och undvika privat förmögenhetsbildning…
    En bra sammanfattning av tankarna bakom den historiskt förda politiken hittar du i rapporten ”Globaliseringen och den svenska ägarmodellen” (finns på nätet)
    I övrigt, grattis till det ändå lite angenäma problemet att betala mycket skatt. Det är surt, men tyder ändå på att du gör något rätt om du förstår vad jag menar.

  2. Pengar är viktigt för de som inte har det och inte alls lika viktigt för de som redan har tillräckligt till sin egen försörjning. Jag tror inte att samhället lider av att du väljer att jobba lite mindre.
    Det finns människor som kan ge dig positiv bekräftelse på andra sätt än att ge dig pengar. Lita på mig. Har du inte mött personerna som kan ge dig uppskattningen och kärleken du förtjänar så rekommenderar jag dig att expandera ditt sociala nätverk och söka dig till nya kretsar.

    • Oh well, de facto så gör samhället det, Sveriges välfärd är ganska dyr, och för att kunna fortsätta upprätthålla den så behöver vi fler arbetade timmar och då kan man fråga sig om det är bra att ta bort incitamentet för att jobba lite till. Tackar för omtanken men jag har inga problem med uppskattning i vardagen. Pengar är lön man får för utfört arbete, och har för min del inget med mitt privatliv och de andra värden som finns där att göra.
      Vänligen

      • att det finns en hög arbetslöshet behöver inte betyda att det inte behövs mer arbetade timmar, det kan också innebära, som är fallet till viss del i Sverige, att arbetskraften och arbetsmarknaden inte matchar varandra tillräckligt bra

  3. Jag önskar att jag kunde skriva lika personligt om mitt eget företagande och politik som du! PS. Du vet säkert vad du gör, men som ny företagare: Titta vad du kan dra av. Arbetsresor, datorer, etc. Det ska du inte betala skatt för. /E!

    • Tack! vad snällt sagt. Jo men det stämmer, man kan dra av mer än vad jag gör i dag, om de tär något jag fått feedback på med detta inlägg så är det alla tips om hur man skatteplanerar bäst haha. Får nog bli till att plocka in en revisor snart. ..

    • Jag har inga invändningar mot att man säkert kan skatteplanera bättre än vad jag gör just nu. Inte för att det var fokus för inlägget dock men men.

  4. Var skall pengarna till medelklassens föräldraledigheter, barnsjukvård, barnbidrag ,daghem ,skola komma ifrån?
    Jag tycker mig ha märkt att när nyliberaler får barn blir de mindre nyliberala.Då blir den stora frihetsfrågan om den skattefinansierade föräldraledigheten skall vara könsuppdelad eller inte.

    • hej Sven, jag var tydlig med att jag inte har något emot skatt för välfärd, dock är det långt ifrån alla våra skattekronor som går till välfärden. Dessutom, som jag skrev, så+ kan man även använda skattepengarna betydligt bättre än vad man gör idag, att ge mer pengar till något hjälper inte om systemet för att använda dem är fel. Mer effektiva metoder kan förbättra välfärden utan att den behöver bli så mycket dyrare.

      • Det är mycket möjligt att det går att använda skattepengarna bättre, men det är ju inte i sig ett argument för sänkt skatt. Mindre resurser leder inte per automatik till högre effektivitet.

  5. Jag antar att du har en enskild firma. Ett sätt att inte behöva skatta bort stor del av kapitalet är du omsätter så mycket är att starta ett aktiebolag.

    • Hej Helena, jo, jag vet, har bara inte känt mig kanske redo att starta ett helt AB för ett år som enmanskonsult, men jag kommer definitivt se över det. Tack för tips.

  6. Jag håller absolut med om att den moraliska aspekten tycks vara som bortblåst i debatten. Rent intuitivt tycker jag det är fel när man tar från folk, behöver inte ens ta upp aspekten kring incitament för att försvara det. I stort sätt alla ser nåt inneboende fel i stöld, men så fort staten applicerar denna metod, dvs beskattar, så tycks få se nåt fel i det. Har väldigt svårt att förstå mig på denna dubbelmoral och att man negligerar det tycker jag är väldigt allvarligt. Man tycks vifta runt med statens vapen som om det vore en leksak, ett ändamål för att öppna en bottenlös skattkista och dom enda som har nåt emot detta är inget annat än ”dogmatiskt principfasta”.

  7. Tack för att du satte ord på så mycket bra tankar som jag tror många delar med dig!
    Det enda som störde var att du var tvungen att ursäkta att du var duktig i skolan, stå upp för dig själv och glöm jantelagen. Jag tycker du är fantastisk som har klarat av det du gjort!

    Mvh Niklas (också frilansare, också med en jobbig skolgång)

  8. Det är svårt det här, men jag måste kommentera några olika punkter.
    1) Relationen mellan hårt arbete och inkomst. Denna relation finns inte. Antalet pengar man får pr timme i olika delar av arbetsmarknaden är otroligt arbiträrt, och medan jag förstår din frustration över att du inte känner att du inte får det du förtjänar jämnfört med det du gör, men tro mig, du är inte den enda. Många av de som jobbar rengöringsjobb etc., tror jag känner på samma sätt.
    Vilket leder mig vidare till nästa punkt:
    2) Rikedom och känslan av välstånd är en komparativ kvalitet. Du argumenterar i denna text för att ge fler pengar till de rikaste människorna i världen. Du är en människa som resar för skojs skull, tex. Torr du inte, att om du fik fler pengar, och de i Sverige som tjänar mest och därför är utsatt för högsta skattetrycket, redan är några av de rikaste människorna i världens historia. Får ni fler pengar kommer poängen sluta existera, och normen kommer bli två bilar, och du kommer fortfarande känna dig fattig. Känslan av rikedom är ett relationelt konstrukt.
    3) Din text här är också lätt ableist. Den antar att alla människor, om de jobbade lika hårt som du, skulle kunna hamna exakt där du är i livet. Detta är inte sant. (Tänk tex på människor som utsätts för racism, inte är lika smarta som du, människor som diskriminiseras på bakgrund af sin vikt, sit utseende etc). Alla från Bourdieu till Foucault har visat oss att det finns nästa gränslösa saker som inverkar på, hur ens liv faller (tänk tex på hur det jag har upplevt på internet har påvärkat mitt psyke, gjort mig unable att göra många saker jag hade drömt om).
    3) Det är därför det er viktigt att se på de moraliska orsakerna att samla in skatt och använda dom på välfärd. hela ditt argument bygger på att, helt fundamentalt, skulle du ha kommit så här långt i livet utan skatt, att mycket av det är ditt eget jobb. Som det säkert är. Men ännu värre: det implicerar också att folk som inte jobbar hårt, eller inte är där du är, inte i lika hög grad som du förtjänar ett värdigt liv. Eller iaf inte ett lika vädrigt som du. Alltså används det att vara bra på att tjäna pengar, till att mäta vem som gör något som är värt, har mest rätt att ha många av dem. Pengar är en konstruktion som vi har introducerat för att försöka kvantificera mänskligt värde. Du förtjänar inte fler pengar för att du är bra på att tjäna pengar. Du har valt rätt bransch, haft tur, jobbat hårt.
    4) Är pengar verkligen det starkaste incitament att jobba? âr det det som driver dig? Jag vet att många försöker twista det så, men i fall det var tilfället skulle alla försöka bli investment bankers, men dom gör inte det? Människor är mer kompleksa än det pengagriska, reduktiva konstrukt som kapitalismen försöker göra oss till för sitt eget bästa. Många för saker som inte har något ekonomiskt värde alls. För att öka självvärde, livsglädje.

    Jag kan dock vara enig med dig i att skattepengar och sättet de används alltid kan streamlines och ska diskuteras.
    Men att säga att du är medveten om, att de har betalat för din skola och att det var bra. Det var inte bara bra. Det och gratis sjukvård (som jag inte heller tycker att rika människor ska ha lättare åtgång till) är orsaken att du, jag och alla andra är där vi är idag. Att vi är världens i snitt rikaste människor. Tycker du inte, att det är värt att ge mycket tillbaka? Jag tycker det. Alla hatar att betala skatt. Det suger. Jag vill också ha mer kul. Men det är farligt att se för mycket på sin egen vinkel. Det är folk som har det hårdare än du har haft, och det moraliska i skatt är att du hjälper dom med det. För det är så vi gör här. För hur mycket pengar behöver en människa? Det här handlar inte om ‘fair’, det handlar om ideologi och etik. Jag tycker alla ska ha ett värdigt liv. Ett rikt liv är inte en människorätt. Ett värdigt är.

    Förlåt om det finns stavfel och lite kaos. Länge sen jag har skrivit på svenska 🙂

    • Ok många trådar men jag ska försöka ge systematiskt svar hoppas det make sense 😛
      Grundargumentet är att alla, även de som inte kan jobba lika effektivt som de mest effektiva, ska ha samma rätt till ett värdigt liv. Det finns ingen motsättning här, det tycker jag givetvis också, däremot så kan man alltid förhandla kring vad som är ”ett värdigt liv”. För som du själv säger i din punkt två, vår uppfattning om fattigdom och rikedom är relativt. Relativt så är de som har socialbidrag i Sverige rika jämför med världssnittet, men de känner sig inte rika för de lever med m9indre pengar i ett rikt land. Om man har en absolut syn på fattigdom skulle man argumentera att de ändå är rika och borde vara nöjda. Det gör inte jag för jag tycker ändå att man måste se det relativa värdet. Så jag är för en god välfärdsstandard för alla, däremot kan man fråga sig hur mycket bättre standard man ska kunna få om man arbetar hårdare.

      … och till den poängen, ”hårt” arbete betyder ej samma sak som fysiskt slitigt i texten här. För precis som du säger, när man jobbar med exempelvis städning jobbar man fysiskt hårt men tjänar inte så bra för det. Vad jag snar4are menar med ordet är att jobba både mycket, och ha mycket ansvar,m och göra mer produktivt jobb, och mer intensivt kunskapsmässigt. Sedan säger jag absolut inte att alla VD:ar förtjänar sin lön alltid, eller att vissa lågbetalda yrken kanske inte ”borde” ha mer lön än de har, men marknaden fungerar ändå hyfsat väl här och betalar den som jobbar mycket med mycket ansvar och komplicerade, produktiva uppgifter mer lön.

      Din grundinvändning tolkar jag är att alla ska ha samma rätt till grundvälfärd och att det inte är självklart att mer arbete ska ge den ena eller den andra så mycket bättre villkor. Och jag är med på att grundtrygghet och välfärd är en bra sak som ska finnas och att vi ska värna den. Men just nu slarvar inkompetenta politiker tyvärr med det här uppdraget och sköter välfärden dåligt. Det är ett jätteproblem för om jag nu betalar in skatt till välfärden så vill jag förstås att den ska användas så bra som möjligt.

      Men ja, jag vill att systemet ska vara transparent och jag vill att en klassresa ska vara möjlig. Jag tycker det är moraliskt ifrågasättningsbart att den som kämpar sig upp från botten möter på så många hinder på vägen. Att man blockeras av höga marginaleffekter. Att om jag satt mig ner en dag och sa till mig själv: ”jag ska fan bli rik när jag blir stor” (vilket jag gjorde, vilket jag som i texten försökte förklara beror på dels min egen levnadsstandard och dels att jag vill kunna försörja min familj så jag inte behöver oroa mig för deras framtid så mycket som jag gjort under hela mitt liv) Då tycker jag att jag ska ha en chans att uppnå det målet. Precis som jag i skolan sa: Jag ska ha bäst betyg! och då satte mig ner och jobbade jävligt hårt för att få höga betyg också belönades i mitt arbete så vill jag att det ska finnas ett likande system i högre grad än idag även i Sveriges skattesystem. Jag vill kunna säga: ok, jag vill bli rik; hur hårt måste jag jobba för att bli det?n Visa mig så fixar jag! utan att bli totalblockerad på vägen med högre och högre marginalskatter som straff för att jag jobbar på mer.

      Alla har inte samma chanser i livet, jag erkänner också strukturernas roll givetvis. Men man har ett eget ansvar. Allt hänger inte på det egna ansvaret men en hel del gör det. Jag valde aktivt att jobba på, de, killarna som mobbade mig valde aktivt att ägna sin tid åt att vara elaka mot andra istället för att plugga själva. Man ska inte behöva hamna på gatan för att man gör sådana val men jag tycker inte att det är fel i princip att man får lite mer konsekvens för sitt handlande.

      Dessutom: vi ska också komma ihåg att det även är en ren funktionalitetfråga, om du tar ut 80% skatt av alla så kommer folk jobba mindre, de mest högpresterande kommer flytta utomlands, företag kommer satsa mindre. Det kommer in mindre skattepengar, mindre tillväxt, mindre välfärd. Du kan inte bara ta ut hur mycket skatt som helst för så minskar samhällets intäkter snarare än ökar. Om vi vill ha en god välfärd måste vi också se till att landet växer, att företagaren växer. Skattetryck handlar om att balansera: Vi ska ta in så mycket skatt att det räcker till grundläggande välfärd – Vi ska ta in så lite skatt att det inte hämmar samhällets tillväxt.

      Men sammanfattningsvis kan jag väl försöka formulera det så här: Jag tycker alla ska ha rätt till god grundvälfärd, jag tycker man ska kunna bli rik på att satsa målmedvetet på eget arbete, jag tycker det kan finnas en grad av eget ansvar för sin egen levnadsstandard, jag tycker samhället ska akta sig för tydliga marginaleffekter som gör att folk slutar tycka det är värt att jobba mer efter en viss gräns. Därför tycker jag att svenska marginalskatter som är högst I VÄRLDEN (förutom en söderhavsö) kan bli lägre.

    • Jag vill också givetvis tillägga att när man blir utsatt för ett brott, (som i ditt fall) så är man ett brottsoffer och då handlar det inte om eget ansvar för eget arbete, då handlar det om att man begränsats i sitt liv och sin utveckling för vad någon annan har gjort mot en utan orsak. Det är något som ska straffas därefter och den utsatta ska kompenseras. Säg till exempel att en man slår en annan man på benet så illa att den mannen inte kan använda sitt ben så mycket längre och därför inte kan utföra sitt jobb på samma sätt. Det är för jävligt, det är ett brott, och den som slog ska fan kompensera den slagna med pengar för att man får utebliven inkomst. Du vet att jag är den första att beklaga att det i många brott, (som den typen du blivit utsatt för) inte fungerar riktigt idag. De som har deltagit i att sänka dina möjligheter att göra vissa saker i ditt liv genom att bidra till brottet borde straffas och tvingas böta för att de gjort dessa försämringar och det är jurister och politikers plikt att se till att lagen börjar fungera bättre här.

  9. Riktigt bra och synnerligen väl uttryckt.
    Håller med rakt av utan att för den delen levt det liv eller upplevt de händelser som du speglar.
    Hans G

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s