Mina åsikter och våra reservationer inför Centerpartiets idéprogramsstämma

Nu när Centerpartiets partistyrelse har kommit med sitt förslag till nytt idéprogram kan det vara på sin plats att jag förtydligar vad jag anser om förslaget. Sammanfattningsvis: Jag hade föredragit det tidigare förslaget framför detta. Det var mer lättläst, mer tydligt och hade fler ideologiska ställningstaganden som pekade ut en tydligare liberal linje.

Men, ett parti består av många olika medlemmar, och det är majoriteten som avgör. Därför förstår, och instämmer jag i att ett idéprogram behöver spegla majoriteten av medlemmarnas vilja. Sedan är jag också bekväm i insikten i att jag aldrig har, och förmodligen aldrig kommer att, tillhöra någon majoritetsvilja. Vi måste inte alla tycka likadant, jag fogar mig gärna i att fler inte håller med mig men jag står också kvar i min övertygelse. Det är en övertygelse stämmer väl överens med Centerstudenters linje. Vi i CS kommer fortsätta att argumentera för våra ideologiska ståndpunkter. Både när vi är överens med partiet i övrigt och när vi är av en något annorlunda åsikt. Därför reserverade vi oss från flera delar av det nya förslaget. Lik som CUF som även de har vissa värderingar som avviker från de som presenteras i det nya förslaget.

Eftersom jag även kandiderar till ny ordförande för Centerstudenter vill jag tydliggöra för medlemmarna hur jag ställer mig till ändringar och kontroversiella delar av det nya förslaget.

Till extrastämman den 22-24 mars är jag ombud för Centerstudenter. Då kommer jag gå upp och debattera, både för min egen ståndpunkt och för CS. Det viktigaste nu är att vi visar att vi står fast vid våra värderingar, och att det inte är några extrema och omöjliga åsikter. Det som gjorde mig mest ledsen och trött i hela idéprogramsdebatten var hur så många försökte framställa mina, och våra, åsikter som knäppa, verklighetsfrämmande, och framförallt, köpta. Man insinuerade att det var någon märklig hemlig konspiration, att vi som faktiskt har dessa åsikter på något sätt måste vara betalade eller mutade att ”låtsas” stå för dem offentligt.

Nå jag är inte mutad, jag är inte infiltrerad. Och det är inte de andra medlemmarna i vare sig CUF eller CS heller. Vi står för våra åsikter och vi kan argumentera för varför. Så det är precis vad jag kommer göra på extrastämman och i diskussioner och i medier hela vägen till valet 2014. Förklara att: ”Jo jag/vi tycker så här”, ”Nej, det är inte alls en extrem åsikt”, och: ”Jag förklarar gärna VARFÖR jag tycker så, nämligen …”

Och det tänker jag göra nu. Så gå vidare nedan om du som läsare är intresserad av vad jag som person (och delvis även CS som förbund i de delarna där vi har samma åsikt) tycker om vissa punkter i idéprogramsförslaget. CS har reserverat sig mot flera delar i det nya förslaget, du kan läsa om dessa reservationer och motiveringen till dem HÄR.

.

(och här har Hanna spelat in en film om vad CUF reserverade sig emot och varför.)

Laglotten

Jag är väldigt bestämt för en förändring av laglotten.

Den person som avlider i Sverige i dag och har vuxna barn, måste låta dessa ärva hälften av sina tillgångar. Detta är oavsett om barnen vid tillfället för dödsfallet är vuxna och har egna tillgångar. Det är oavsett om personen som avlider haft en mycket starkare kontakt med det ena barnet än det andra. Kort sagt: I Sverige i dag kan du inte bestämma vad som ska hända med dina tillgångar efter att du avlider.

Som förälder har man givetvis försörjningsplikt mot sina omyndiga barn. Däremot är en vuxen människa just vuxen, och bär därmed själv huvudansvaret för sin försörjning. Som vuxen kan jag inte kräva med stöd i lagen att mina föräldrar ska fortsätta försörja mig. Även i välfungerande relationer mellan föräldrar och deras vuxna barn anser vi att det är rimligt att man tar ansvar för sin egen försörjning och inte överlägger det ansvaret på sina föräldrar.

Denna princip anser jag ska vara giltig även efter döden. Den som står för döden bör få behålla sin äganderätt över sina egna tillgångar och därmed själv få bestämma vad som ska hända med dessa efter dödsfallet. Arvet ska fördelas efter den avlidnes uttalade vilja, vissa vill skänka hela sitt arv till ett av barnen, andra till en förening eller en välgörenhetsorganisation. De flesta vill testamentera sina ägodelar rättvist fördelat till sina barn, men då ska detta val vara frivilligt, ej tvingat genom lagstiftning.

I ett samhälle som dagens – där det är vanligare att man under sin livstid har fler familjer och fler äktenskap – blir det en djup orättvisfaktor i att biologiskt släktskap ska väga tyngre än alla andra faktorer. Om en individ exempelvis har fosterbarn eller nya barn med en ny partner som inte är biologiska så kan denna person inte välja att testamentera hela sitt arv till dessa barn utan måste förhålla sig till om det finns vuxna biologiska barn som har rätt till sin laglott. Vilket kan medföra att man tvingas bryta upp ägande i exempelvis fast tillgångar som fastigheter och företag.

Därför anser jag att laglotten som den ser ut i dag är en föråldrad del av ett samhälle som förändrats. Jag anser att den är en anti-liberal rest av bondesamhället och därför bör avskaffas. Och att det är en naturlig ståndpunkt för mig att ta, givet: äganderätten, självbestämmandet och att myndiga personer först och främst själva ansvarar för sin försörjning, inte deras föräldrar.

Äktenskapslagstiftningen

Säger man polygami eller månggifte tänker många på diverse konstighet och farligheter, inte sällan grundade på fördomar. Jag anser inte att denna fråga är direkt prioriterad eftersom det viktigaste är att man inte öppet får diskriminera någon utifrån relationsform. Däremot finns det vissa juridiska problem, som boendedelning mellan sambos, som skulle behöva, på sikt, ses över.

I ett liberalt samhälle anser jag att man inte bör ha en statskyrka. Samhället bör vara sekulärt, och olika kyrkor och samfund bör få ha en egen roll i samhället som egna institutioner.

Alltså borde äktenskapet bara vara en neutral juridisk lagstiftning. Ett kontrakt som vuxna människor kan ingå. Ett kontrakt som gör att man exempelvis kan dela sin ekonomi lättare, ärva varandra och ha vissa förpliktelser när man delar ett gemensamt hem. Att gifta sig däremot, det är något man gör som en ritual i en religiös och kulturell kontext. Det ska inte ha något med staten att göra utan bör vara något individer väljer utifrån religiös övertygelse eller kulturell fostran och tradition.

Alltså tycker jag att det logiska är att vi på sikt skiljer helt på att ingå ett statligt juridisk äktenskap, och att gifta sig i kyrkan som ritual. För alla religioner välkomnar inte alla typer av giftemål. Det anser jag dock att staten givetvis ska göra. Så enklast är om staten inte behöver anpassa sig till religionernas värderingar och religionerna inte behöver anpassa sig till statens likabehandling.

Därför vill jag på sikt verka för att lagen ändras så man först kan gå till staten och ingå ett juridiskt kontrakt om äktenskap. Vare sig man är två eller fler än två eller av samma kön. Sedan kan de som vill gå vidare till just sin kyrka för att ingå en ritual så som de önskar för att befästa sitt äktenskap kulturellt och religiöst.

Därför anser jag fortfarande att vi bör förändra lagen mot en neutral statlig äktenskapslag. Det är även CS officiella hållning.

Läroplikten

Skolplikt införde vi för att en gång tvinga bönder på landet att skicka sina barn till skolan istället för att hålla kvar dem på gården för att arbeta. Genom att sätta lagen och tvånget mot själva närvaron i skolbyggnaden kunde den som höll sina barn hemma ställas till svars. Detta var ett första viktigt steg för att börja skapa en allmän skola för befolkningen.

I dag är knappast problemet att föräldrarna vill hålla barnen hemma för att gräva upp rovor, utan att allt för många barn bara sitter av tiden i klassrummet utan att lära sig något. Därför anser jag att stat och föräldrar ska kunna ställas till svars snarare för att barnen inte lär sig än att barnen inte är där. Det andra argumentet har att göra med närvaro i byggnaden. Jag anser bestämt att Sveriges lagar mot hemskolning i dag är för rigida och hårda. Om föräldrar kan ge sina barn en bra utbildning borde de kunna få göra det i högre grad än vad som tillåts i dag. Även det faktum att vissa delar av landet är mycket glesbefolkade och att skolgången skulle kunna lösas mer flexibelt, delvis på distans, för dem som har långt till en skolbyggnad.

Så länge det finns ett ansvarsutkrävande för att barnen lär sig, så tycker jag att den punkten är viktigare än att barnen närvarar i en viss bestämd lokal.

Här har inte Centerstudenter reserverat sig officiellt.

Jämställdhetskapitlet

Låt mig vara tydlig med följande: jag definierar, och identifierar, mig själv som feminist.

Detta beror på att vi bor i en värld som i stort fortfarande är patriarkal och i ett samhälle med ett patriarkalt kulturarv. Alltså finns det fortfarande diskriminering och strukturer som drabbar kvinnor orättvist. Jag är kvinna, jag drabbas av detta. Alltså kämpar jag mot och tillbaka, och är engagerad i en kamp mot just kvinnodiskrimineringen. (På samma sätt som jag som gay engagerar mig särskilt i HBTQ frågor)

Med det sagt: jag är mycket skeptisk till att hålla på och dela upp och särskilt benämna ”olika sorters” diskriminering i ett ideologiskt ställningstagande. Därför är jag exempelvis skeptisk till hetslagstiftningen. Jag är liberal. Alltså är all diskriminering från statens sida ett politiskt problem som jag som liberal vill bekämpa.

Fördomar mot olika människor från olika grupper i det sociala livet och i kulturen, i vårt vardagsumgänge mot varandra, bör enligt mig inte vara statligt och juridiskt förbjudet. MEN, jag tycker inte om det. Och jag kommer fortsätta att kämpa emot, diskutera och ta strider där personligen.

Att staten diskriminerar med lagar och juridik – det är en typ av diskriminering och det är den värsta sorten. För att staten har våldsmonopolet på sin sida. Att människor har fördomar mot varandra och beter sig illa – det är idiotiskt, och jag kämpar emot det genom att försöka alltid ta snacket, alltid säga emot, alltid aktivt diskutera med dem som har fördomar.

Men jag tycker inte att dessa två saker behöver vara fastställda politiskt på samma sätt. Om en man på en fest drar sexistiska skämt kommer jag bli arg och tjafsa emot, men det är inte något som politiken och juridiken bör ingripa mot. Jag personligen blir arg när folk är idioter, men staten bör inte straffa folk för att de är idioter. Gränsen går om dessa idioter tar till våld mot någon annan.

Därför anser jag inte att ett politiskt idéprogram behöver särskilt skriva om feminism och just fördomar mot kvinnor. Så länge programmet har fastställt att både män och kvinnor ska behandlas lika enligt lag samt att ALL diskriminering är fel.

I det nya avsnittet i det nya programmet som handlar om jämställdhet finns dessutom en mening om att Centerparitet ska tycka det är självklart att vi ”är emot prostitution” om vi säger att vi är feminister. Det tycker jag inte alls är självklart och jag reserverar mig starkt mot detta.

Det här stycket har även Centerstudenter reserverat sig emot officiellt.

Plattare skatt

Att inte låta ordet ”plattare skatt” stå kvar anser jag är en onödig eftergift från partiets sida. Centerpartiet har länge haft ett brett stöd för en plattare skattesats och det bör vi enligt mig fortsätta driva. Att göra skatteskalan plattare behöver inte betyda att skatteintäkterna ska drastiskt minska (även om jag gärna ser en minskning övertid) utan frågan gäller också vilka som betalar hur mycket.

Jag värdesätter att de som har det allra svårast, med minst inkomster ska ha så lätt skattebörda som möjligt. Jag värdesätter också att flit, hårt arbete och strävan ska belönas. Värnskatten är en idiotisk skatt som knappt drar in några pengar alls.

Dagens skattesystem är krångligt, diversifierat och gynnar medelklassen, före de som har minst pengar och före de som arbetat hårt och tjänar mer. Jag kommer fortsätta att verka politiskt för en omsyn av skattesystemet. För en plattare skatteskala med ett högt grundavdrag för de som har minst, en enhetlig moms och en på sikt lägre skattesats.

Att Centerpartiet nu inte ens vågar stå för att vi vill ha en platt skatt utan lindar in formuleringen i kosmetik tyder inte på rakryggat ideologiskt ställningstagande. Snarare tvärt om.

Detta är både jag personligen som tycker och Centerstudenter officiellt som reserverar sig emot att ”plattare skatt” formuleringen är borta.

Service i hela landet

Denna punkt är mer min egen personliga och ej en av Centerstudenters officiella reservationer. I ett flertal delar av idéprogrammet nämns det att ”hela Sverige ska leva”, vilket är självklart för en Centerpartist även om frasen i sig inte betyder så mycket. Men i anslutning till detta står det på ett flertal platser i idéprogrammet ungefär som så att det ska vara lika möjligheter att driva företag, bo och leva i hela Sverige. Jag instämmer inte i detta eftersom jag anser att det är falskt. Det kan omöjligen finnas exakt samma samhällsservice och möjligheter för den som lever inne i Göteborg och för den som lever på kalfjället.

Jag är Centerpartist och jag är uppvuxen bonde. Jag känner extremt starkt för landsbygden och jag vill vara en del av en politisk opinion som kan garantera tillväxt i hela landet. Jag anser dock att Centerpartiet haft en tendens att hantera frågan på ett enligt mig felaktigt sätt. Man har valt bidrag, tillväxtverk, särstöd, och så vidare istället för att låta landsbygden stå på egna ben och dra nytta av sina fördelar.

Den höga skatten, regelkrånglet med struliga myndigheter och länsstyrelsen, svårigheterna kopplade till finansiering och den centrala lönesättningen är sådant som ger landsbygden problem. Jag tror på att ta i tu med detta snarare än att skapa ytterligare en subvention. Jag anser att det är statens uppgift att sköta infrastrukturen så den fungerar tillfredsställande. Men jag tror också att vi aldrig kan lova samma samhällsservice till alla. Fördelarna med att bo på landet och/eller på små orter är många. Levnadskostnader är lägre, utrymmet större och möjligheter till sådant som djurhållning som är svårt inne i stan är stora. Jag tror att dessa fördelar kommer få människor att flytta ut på landet även i framtiden, även om vi inte låtsas att deras buss ska kunna gå precis lika ofta som den inne i staden.

Det här är främst min egen åsikt och inte en officiell reservation

Decentralisering

En av Centerns viktigaste frågor är decentraliseringen. Fler beslut ska kunna flyttas närmare medborgarna. För som jag nämnde ovan så har inte hela landet exakt samma villkor, i en del av landet kanske samhällsservicen är bra men boendet dyrt, i en annan kan man få möjlighet att ha råd med sitt drömhus men behöver också ha egen bil för att kunna förflytta sig på ett fungerande sätt.

För att hela landet ska kunna utnyttja sina bra sidor till fullo så vore det också bra om man ute i landet fick större möjlighet att anpassa politiken och samhället efter just sina villkor. För att detta ska kunna realiseras behöver vissa lagar också decentraliseras i högre grad än idag. Så som möjligheten att ta ut lokala skatter.

Även detta är både min personliga och CS officiella ståndpunkt

I övrigt

Så kommer jag rösta med Centerstudenters på våra ytterligare reservationer:

*För vilken beteckning vi ska använda på oss själva, där vi vill ha texten: Centerpartiet är ett liberalt, decentralistiskt parti. Vi anser att människor själva ska styra över sina egna liv utan att utsättas för tvång, våld eller förtryck. Frihet innebär samtidigt att människor är ansvariga för sina handlingar.

*För att tydligare ta ställning för en liberal hållning i frågan om civilsamhälle och kulturliv

*Grundtrygghetssystem

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s