Jo, tyvärr så måste vissa lära sig leva med Hunger

Isabelle Ståhl har skrivit en debattartikel publicerad i aftonbladet här i går om hälsa, hunger och vad hon menar är ätstörningsromantik. Många jag känner har toklänkat artikeln och jag läste den därför och kan inte låta bli att bidra med en liten egen kommentar.

Misstro mig inte, Isabelle Ståhl är en av mina favoritskribenter, och jag tycker hon ofta gör intressanta analyser av kultur, beteende och attityder i samhället. Hennes kritik av hur media och kändisar försöker ge intrycket av att det är så lätt att hålla vikten är klockren. Givetvis måste en mycket stor del av oss anstränga sig för att hålla en stl 34, vissa av de som säger att de inte alls anstränger sig ljuger tydligt.

Men jag måste också invända mot den andra av artikelns huvudteser kring hunger och hungerkänslor. För här finns det ett bra exempel på när kulturanalys ställer sig över vetenskap enligt mig. Att tala om hur man ska vänja sig vid känslor av hunger behöver inte ha något alls med ätstörningar eller osunda vanor att göra.

.

.

Alltså, fler i världen globalt sett idag dör av övervikt och fetma än av undervikt. Svältkatastrofer kommer och går (just nu har vi en mycket omfattande sådan i afrika) och dessa är mycket allvarliga för de människor som drabbas, men globalt sett är det motsatta ett större hälsoproblem. Särskilt som det för de allra flesta av oss har tydligt negativ inverkan på vår hälsa med även moderat övervikt. Det forskas mycket på övervikt och dyl eftersom det finns mycket pengar i det. Vi har ett smalhetsideal kulturellt sett, inga tvivel om den saken och det kan man kritisera hur mycket man vill.

Men att övervikt orsakar hälsoproblem kan inte heller ignoreras. Forskningen är långt ifrån klar och inte på något sätt engångföralla slutförd. Sista ordet är inte sagt och det kan visa sig att saker jag säger nu inte stämmer allteftersom vi får mer information. Men med det vi vet och de senaste forskningen som finns på området kan vi ändå säga vissa saker med hög sannolikhet. Och jag vill framhäva dessa i den här debatten för det är nog ingen annan som kommer göra det.

.

Vi människor är födda olika, och vi är också födda för en svårare tillvaro än den vi lever. Det tycks sig som att alla människor har en matchvikt. En vikt din kropp strävar efter att nå. När kroppen tycker att du inte själv försöker uppnå matchvikten sänder den ut hungerkänslor för att få dig äta mer. När den tycker att vi är klara med intag av energi för dagen för att kunna hålla den vikt man vill så sänder den ut känslan av mätthet. Kroppen kan till och med fungera så att den gör sig av med överflödiga kalorier även om du så tvingas äta dem. Genom att höja temperatur, öka mikrorörelser osv.

Därför kommer vissa människor att hålla en jämn vikt, nästan oavsett vad de gör. Även om de tvingar i sig mer kalorier än nödvändigt kommer de inte att gå upp nämnvärt och så fort man går tillbaka till att äta efter hunger tappar man den extra vikten igen. Jag och alla i min familj är sådana personer. Jag personligen har en matchvikt på ca 60-65 kilo. Vilket är den vikt jag varierat mellan sedan jag var 13 år.  Min kropp vill ligga på den vikten och även perioder då jag festat mycket och ätit betydligt mer än jag borde har jag inte gått upp något vidare, alltid haft 36/38 i klädstorlek. Däremot så innebär detta även att jag har väldigt svårt att också gå under detta. Skulle jag försöka banta ner mig till en 34 så skulle min kropp protestera högljutt. Det är nästan omöjligt för mig att gå upp, men det är lika svårt att gå ner.

På den punkten har jag en oförskämd tur eftersom min matchvikt, det min egen kropp strävar efter att uppnå är en bra vikt som inte innebär hälsoproblem vare sig åt ena eller andra hållet. Många människor är genetiskt och evolutionsmässigt mycket BÄTTRE utrustade än vad jag själv är. Detta eftersom de har en mycket högre matchvikt. För tusen år sedan, vilket fortfarande är det stadium där vår evolution ligger, var det en ständig kamp att hitta tillräckligt med kalorier för att överleva. En sådan som jag och min far tex hade dött av ganska fort eftersom vi inte sparar den energi vi får (jag har en lite högre genomsnittlig kroppstemperatur än vanliga människor tex eftersom jag förbränner allt överskott av kalorier, farsan är likadan) och eftersom vi inte aktivt söker mer kalorier om dagen än vad vi gör. Våra kroppar säger att det är tillräckligt lite för tidigt. Ju mer hårda klimat och miljöer människor kommer ifrån, deso högre matchvikter tenderar de grupperna att ha. Folk från öknar, Sibirien och liknande miljöer har ofta mycket hög användning av sina kalorier och mycket höga matchvikter.

Deras kroppar säger till dem att de ska äta mycket mer än de behöver. Kroppen själv strävar efter att väga kanske hundra kilo och ger hungerkänslor därefter. Detta fungerade tidigare biologiskt och evolutionistiskt eftersom vi ändå aldrig kunde uppå sådana kaloriintag och vikter. Logiken är alltså; sikta mot hundra så kanske du åtminstone kommer upp i sextio. Att man skulle kunna äta hur mycket man ville var inte ett alternativ och därför va det bättre att lägga matchvikten så högt som möjligt, för det drev dessa människor att söka all mat man kunde få tag på.

Men, så kommer vi till idag, med dygnetruntöppen matbutik och raffinerat socker, billigt och lättillgängligt i all mat. Kropparna säger fortfarande, ”ÄT du måste äta upp dig till hundra kilo!”, för kroppen tror fortfarande det är brist på kalorier. Det är det inte. Kalorier är relativt enkla att mäta behovet av. Vi behöver alla en viss mängd baserat på muskelmassa, vatten i kroppen, kön osv. Det kan lätt mätas med vissa vågar som utsöndrar ström. Man kan även överleva på mindre kalorier än det egentliga behovet, men inte i längden. Mitt personlige dagsbehov av kalorier för att ligga på en säng i 24/7 är cirka 1600 per dygn. Så fort jag gör minsta fysiska övning utöver detta så behövs mer förstås vilket gör att jag brukar landa på cirka 2000 om dagen. Vilket är vad min kropp också säger åt mig att jag vill ha, efter det blir jag mätt och kan inte äta mer.

.

Om jag nu skulle vilja försöka gå ner till 55/56 kilo, alltså en klädstorlek, skulle jag behöva banta rätt hårt. 1000 kalorier om dagen, i sju dagar, alltså en vecka, behöver man gå back för att gå ned ett kilo. 7000 kalorier back i veckan. Det är inte enkelt, om jag bara äter 1000 kalorier på en dag så blir min kropp galen och SKRIKER efter mer mat. Jag blir hungrig, illamående, och totalt fokuserad på att jag måstemåste äta mer. Kommer aldrig att hända med andra ord för jag hatar att vara hungrig.

Tyvärr då för vissa så reagerar deras kroppar likadant om man äter mindre än säg 4000, 5000 kalorier om dagen. Kroppen skriker efter mer och säger ”du är hungrig, du är hungrig, du behöver mera” fast man biologiskt sett inte behöver mera.  Ingen dör av att äta mindre än sitt egentliga dagsbehov. Man kan hålla sig fullt överlevande, frisk och kry på de kalorimängderna. Men vissa människor upplever ändå att de måste äta mer. Kroppen skickar falska signaler om att det inte räcker med de kalorier som de fakto räcker för att leva gott. Det var en bra drivkraft när man ändå inte kunde få mera för det var så ont om mat men när vi nu har oändliga tillgångar så är det ett problem. Kroppen får en att tro att man behöver mer än vad man gör och eftersom det inte längre finns en spärr i form av brist så äter vi oss feta. För kroppen säger att vi ska göra det. Sedan dör vi istället av fetmarelaterade sjukdomar.

.

.

Så när man säger till många som kämpar med övervikt att de måste lära sig leva med hungerkänslor så  är det faktiskt helt rätt rent medicinskt. För deras hungerkänslor har inget att göra med överlevnad utan med kroppens förinställda vikt som den strävar efter. Och om man har oturen att ha en för hög matchvikt kommer kroppen vid överflöd att bokstavligen äta sig själv till döds. Hur vet man då om man äter lagom? Väldigt väldigt enkelt, man gör en kontroll av sitt kaloriebehov, och så håller man någorlunda koll på hur mycket man äter under en dag. Så länge man ligger runt sitt dagsbehov så kommer man definitivt inte att dö eller svälta eller ens bli sjuk. Även om det känns som att kroppen säger så.

Så livet är jäkla orättvist, det vet vi ju redan. Det här är alltså bara ännu en aspekt av det. Vissa människor är födda med en eftersträvad matchvikt som är hälsofarlig för dem själva om den kan uppnås. Dessa människor måste lära sig leva med hungerkänslor om de vill hålla sig friska. Hårt och surt och jäkligt orättvist och sant. Följer de bara sin hunger kommer deras kroppar göra dem överviktiga alltså måste hungern trotsas. Det suger givetvis för att gå runt och vara hungrig är inte alls kul. Därför blir det också så patetiskt när människor med låg matchvikt anklagar dem med hög matchvikt för att ha dålig karaktär. prova själv att äta under din matchvikt så får du se hur lätt det är liksom…

Ytterst handlar det om att vuxna individer måste göra ett val. Antingen så göra jag som kroppen vill och äter den matchvikt min  kropp vill ha. För vissa kanske det innebär att man ligger på en stl 38, för vissa innebär det en stl 40 och för vissa en 56. Om man tillhör den gruppen vars matchvikt är väldigt hög så kommer man istället bli överviktig och då med högsta sannolikhet drabbas av sjukdomar relaterade till övervikt, som diabetes och hjärtproblem. Man kommer alltså hela livet få välja, ät som kroppen ungefär vill. Eller ät mindre än kroppen vill. Det sistnämnda kommer garanterat leda till att man kommer känna hungerkänslor hela tiden och det förstnämnda till övervikt.

.

Kulturen och andra människor socialt ska bannemig inte lägga sig i vilket av ovanstående val man gör. Om du hellre är överviktig än hungrig och också då känner dig bered att ta konsekvenserna för övervikt så är det ditt val. Väljer man sin vikt ska inte andra lägga sig i. Man kan ju också ha en matchvikt som är högre än vad som anses ”fint smalt” men som inte är så hälsofarligt. Då ska man självklart inte behöva svälta sig i onödan bara för att leva upp till skönhetsideal. Det finns även människor som genom psykiska besvär och ångestbeteenden medvetet svälter sig själva. Det är givetvis en sjukdom och inget annat och ska bekämpas. Precis som det också finns dem som har en låg matchvikt. Och många modeller tex är faktiskt sådana som har en låg matchvikt och därmed är ”naturligt smala” som man brukar säga. Det är helt enkelt för jobbigt att trotsa sin kropps vilja i längden för de flesta.

.

Men hur välriktad kulturkritik Isabelle Ståhl än gör så är det ett vetenskapligt faktum att vissa människor visst måste lära sig att leva och bemästra sina hungerkänslor, om de vill leva och inte dö i hjärtattack.

3 thoughts on “Jo, tyvärr så måste vissa lära sig leva med Hunger

    • Givetvis kan man inte ”mäta” vilken matchvikt människor har men det finns en svensk/brittisk studie där man undersökte om vissa personer tycktes ha svårare att gå upp i vikt än andra på grund av att de blev mätta fortare. Sedan finns det en amerikansk studie om övervikt där ett antal personer som lider av sjuklig övervikt fick leva i en totalt kontrollerad miljö med fasta portioner mat. Dessa portioner motsvarade dagsbehovet för att hålla sig frisk. Samtidigt gjorde man undersökningar på dessa personer där man med hjärnröntgen tittade på deras hungerkänslor. Det visade att dessa personers humgercentra var mycket aktiva även efter intaget av dagsbehovet kalorier. Båda dessa studier presenteras på ett intressant och populärvetenskapligt sätt i en dokumentär som fanns på svt förut (vet ej om den gör det längre) och som på svenska hete något i stil med ”jag kan inte gå upp i vikt” eller något annat så småfånigt översatt.

  1. Ping: Hunger, banting och ohälsosam övervikt « Feministbiblioteket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s