Mer Lust&Last

Det kommer en ny text idag i DN kultur om Lust&Last utställningen av Lisa Magnusson som driver en liknande tes som jag själv gjorde i mitt första inlägg. Debatten har ju kört på här under veckan så jag tar tillfället i akt och publicerar mitt eget debattinlägg här nedan i frågan som svar och sammanfattning delvis av tidigare inlägg (Som det här)

.

Lust&Last debatten är exempel på gruppindelning och reduktion av konsten

Man kunde möjligtvis tro att temat sex och nakenhet omöjligen kunde provocera dessa dagar med vår enorma reklamexponering och vårt vidöppna internet. Men uppenbarligen var så inte fallet, för nationalmuseums nya utställning Lust&Last har lyckats med just detta, trots att den är betydligt mer modest än mycket av det vi ser dagligen i det offentliga rummet.

Lust&Last har recenserats i pressen denna vecka. Vissa invänder kring hur ironiskt och irriterande det är att en utställning om hur vi moraliserat kring nakenhet själv gör just detta med en allt för tillrättalagd katalogtext. Andra menade att utställningens problem snarare ligger i att man inte tilläckligt har avslöjat och poängterat hur otroligt patriarkala och hemskt objektifierande verken är.

Debatten väcker två tankar, dels är det i viss mån en återupprepning av debatten kring figurativ konst. Dels är det en påminnelse om vilka tydliga problem delar av svensk genusvetenskap och feminism dras med.

Mycket modern konst har inte som syfte att skapa känslor vid betraktandet utan snarare tankar och kritik. Samhällskritik är enklare att åstadkomma än känslor, särskilt skönhet eller i det här fallet, upphetsning är betydligt svårare än säg provokation och därför allt ovanligare. Vissa verkar anse att konstens roll som känsloskapande är utspelad och att dess främsta syfte idag är normbrytning. Det viktiga är inte att ett verk får stå för sig själv utan vilka maktperspektiv som kan avslöjas.

Vidare så hänger denna fixering av perspektivkritik ihop med vänsterfeminismens ständiga fokus på fiendebilder. Det är patriarkatet som ligger bakom konsten och att den därför blir värdelös i sig själv. Kvinnan är alltid objektifierad av mannen. Detta perspektiv osynliggör alla eventuella andra känslor, relationer och utbyten som kan äga rum. Som kvinna kan man aldrig få ha ett eget utbyte av enskilda verk eller ett eget samspel med det kvinnliga motivet. Den erfarenheten blir värdelös och ointressant i det ständiga fokuset på mannen som fiende.

Denna lätt paranoida syn på konst, på oss själva och på makt förnekar att vi alla skulle ha något gemensamt i egenskap av att vi är människor. Det enda som spelar roll är grupptillhörigheten och den makt eller det offerperspektiv som kommer med denna. Är det verkligen rätt väg att gå om vi vill bygga historier och erfarenhet människor emellan? Istället för att låsa in oss i grupptillhörighet och maktlöshet kan vi låta både konsten, upplevelsen och våra relationer vara individuella.

Advertisements

2 thoughts on “Mer Lust&Last

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s