Kvinnopolitisk och passivisering

Det råder delade föreställningar inom gruppen ”feminister” huruvida man kan prata om en kvinno – politik och en mans – politik. Personligen tillhör jag dem som genast drar öronen åt mig när jag hör folk benämna en politik som ”kvinnlig”. En god Kvinnopolitik är en god människopolitik är min uppfattning. Jag kan ändå förstå till viss del relevansen i att tala om kvinno – politiska frågor i länder eller kontexter där det finns uppenbara brister och strukturell diskriminering, så som länder där kvinnor är förbjudna att köra bil, studera, jobba och så vidare. Där finns tydliga problem direkt relaterade till kvinnor. Förhoppningen är väl dock att vi har kommit lite längre i vårt land vid det här laget. Våld mot kvinnor är självklart något som förekommer här också men även på den punkten måste jag ställa mig skeptisk till att göra skillnad på kvinno – våld och mans – våld. Våld i relationer överlag känns mer meningsfullt att tala om i alla fall från min personliga utgångspunkt.

En sak jag dock skulle vilja rikta ljuset mot lite mer direkt är detta om att tala om en politik som ”gynnar kvinnor” vilket görs inte sällan inom vänster – feminismen. Typiska exempel på sådant som kan komma upp som en kvinno – politisk fråga är rätt till heltid och rätt till sex timmar arbetsdag. Jag har alltid vänt mig emot den här typen av frame:ing av en viss politik som ”för kvinnor”. Varför är det självklart att just kvinnor ska drabbas eller då motsvarande, hjälpas av att krav som dessa? Vad man gör när man menar att vissa arbetsåtgärder för låginkomsttagare är ”för kvinnor” är att man målar in kvinnor som passiva i en viss underlägsen roll, oförmögna att ta sig ur denna av egen kraft. Är det bara jag som vid något tillfälle ställt mig frågan, Men om kvinnor inte trivs i offentlig sektor, kan de skaffa ett annat jobb?

.

För alltså, alla jobb i Sverige kan inte ha lika mycket betalt i lön. Right? Vi gör faktiskt olika saker på jobbet, vi har utbildat oss i olika lång tid och vi har olika mycket ansvar, vi är också olika bra på det vi gör. Jag tycker det är i allra högsta grad nödvändigt att erkänna det. En platt lönestruktur har vi väl sett genom X – antal kommunist experiment inte fungerar särskilt bra. (Nordkorea, Sovjet, Kuba osv osv. Pick one.) Jag tycker det är dags att vi erkänner en gång för alla att alla människor förtjänar inte samma lön och kan inte ha samma lön. Vi är dock alla lika mycket värda trots detta. Värdet sitter inte i lönen eller ens det arbete man är förmögen att utföra. Det utesluts inte av att vi fortfarande bör ha olika lön.

Vidare kan inte heller alla jobb ha samma villkor. Vissa tjänster kräver inte en heltidstjänst. Ibland kanske man pluggar samtidigt, vill spendera mer tid hemma med barn samtidigt eller dyl. medens man jobbar. Alltså finns det människor som gärna arbetar på timmar, halvtid eller i vikariat. Livet ser inte likadant ut hela tiden och alla vill faktiskt inte ha heltidstjänster på alla arbetsplatser. Alla kan inte heller få det, många företag och branscher skulle ha väldigt problem rent praktiskt om de enbart fick ha heltidstjänster. Det finns flera andra saker att markera på, löneskillnader mellan olika branscher, lägstalöner och så vidare. Poängen utmynnar i att det helt enkelt finns jobb som har lite andra villkor och lite mindre betalt än vissa andra jobb. Ofta återfinns dessa arbeten i offentlig sektor, vård, städning, barnomsorg och så vidare. Och det är väl också ganska tydligt varför just dessa branscher har dessa jobb. De är relativt lätta att få, ingen längre utbildning krävs, uppgifterna må vara ansvarsfulla (ta hand om äldre människor tex.) men det är en annan typ av ansvarsfördelning. Yrken som dessa kallas ofta lågstatus jobb eftersom det är arbeten som inte anses ha så mycket status och resurser i samhället som andra.

.

Så hur vi ska hantera dessa yrken (vad den lästa lönen bör vara, hur villkoren ska sättas) det kan ses som en fråga i sig. Men vad vissa debattörer och politiker vill göra är att göra det till en kvinnofråga eftersom ”det ofta är kvinnor som arbetar där”. Och vad beror då det på? Är det för att kvinnor är genetiskt programmerade att arbeta i offentlig sektor? Nej, det Pär Ström argumentet(kvinnor är genetiskt programmerade att gilla rosa) kan vi nog enas om inte stämmer. Är det då för att samhället med sina strukturer tvingar in kvinnor i dessa yrken? Eller beror det på en kombination av samhällets struktur och individernas preferenser och villkor?

För mig är en sak självklar, om man menar att debatten kring villkor för lågstatus yrken är en fråga om män och kvinnor så gör man ett antagande om att kvinnor är fast i dessa yrken och inte för egen maskin kan ta sig vidare utan måste ha hjälp av staten som reglerar denna marknad åt dem eftersom de inte kan göra det själva. Och det är för mig mycket märkliga resonemang. Vill man inte jobba inom vården så får man väl låta bli? Ingen tvingar kvinnor att ta jobb i vård och omsorg eller jobba som städare. Det är alltid ett individens val. Visst kan det påverka att strukturer i samhället och rena livsvillkor kan sätta människor i en situation de inte upplever sig ha valt för sig själva. Om du blev gravid som tonåring och var hemma morsa dina unga år så kanske det är knivigt att komma in på arbetsmarknaden annat genom ett sk. lågstatusjobb. Men då är det väl individen själv som behöver fråga sig; Trivs jag här? Vill jag jobba här, passar det mig? Om svaret är nej borde man väl rimligtvis lägga tid och kraft på att gå vidare, söka andra jobb, skaffa sig en annan utbildning.

.

Jag vet att många är trötta på liberaler som menar ”att det bara är att ta sig i kragen”. I vissa fall, som när man kommer som invandrare och inte kan svenska, kan strukturerna kännas övermäktiga. Men är verkligen svaret på frågan istället att anta att dessa människor är helt passiviserade och inte har en möjlighet alls att hjälpa sig själva?

Det måste finnas yrken i Sverige som inte har lika bra lön och lika många arbetstimmar som andra yrken. Alla samhällen har dem. Men meningen är kanske att dessa yrken antingen ska innehas av människor som av olika anledningar vill arbeta lite mindre och ha lite enklare arbetsuppgifter, för att det passar deras livssituation, eller att dessa arbeten är något man ska ha en tid innan man kommer in på arbetsmarknaden, medens man utbildar sig, eller liknande. Om man har ett av dessa yrken, fast man inte vill och hellre vill byta till ett mer kvalificerat, ja då gäller det att sätta igång och anstränga sig för att söka sig till en annan arbetsmarknad. Ibland kan det vara svårt och tungt särskilt om strukturer motarbetar men individen måste väl ha något typ av ansvar för sitt eget liv? Statens roll bör väl vara att underlätta för varje person att hitta den plats man vill ha och den plats man är kapabel att klara av? Inte lägga några hinder i form av diskriminering, men inte heller leka pappa och styra sådant som yrkesval åt en, eller ta beslut som är ekonomiskt svåra att försvara bara för att man antar att människor överhuvudtaget inte är kapabla att ta sig fram och tjäna egna pengar efter egen förmåga.

.

Det här med att förändra villkoren för ”lågstatusyrkena” för kvinnornas skull för kvinnorna är vanligast i dem… Tråkigt är det ju att kvinnor är överrepresenterade i dessa yrken om de inte vill det, om det inte är deras eget val, men vi kan väl inte argumentera för att detta förhållande är självklart? Det är inte självklart att kvinnor ska vara överrepresenterade i ”lågstatusjobb”! Vill man inte vara i städbranschen får man väl leta efter något annat. Det är upp till bevis för individen att visa att man då kan klara av något annat, mer kvalificerat jobb och att man också arbetar aktivt för att söka sig dit. Staten ska inte uppgivet agera som om det inte finns några alternativ. Slutligen får vi inte heller glömma att alla är olika och vissa vill faktiskt arbeta inom branscher som det offentliga benämner som ”lågstatus”. Jag har under hela min studietid drygat ut kassan med att jobba som städare och inom restaurang branschen. Jag är fan stolt för vad jag åstadkom där, det passade mig bra i min dåvarande livssituation, men jag ville inte vara kvar där för evigt, alltså utbildar jag mig vidare. Det är ett val som finns tillgängligt för alla i det här samhället.

Advertisements

One thought on “Kvinnopolitisk och passivisering

  1. Du är som vanligt en fröjd att läsa när du vågar läsa lusen av diverse tabun, givna ”sanningar” och underförstådda regelverk för hur samhället ska fungera. Bra jobbat! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s