Kroppens sociala kapital

Igår återfanns en väldigt intressant artikel i expressen kultur, skriven av den tyska författaren Juli Zeh. Den är skriven för att gälla tyska förhållanden men jag anser att den kan säga något om västerländsk populärkultur i stort, särskilt USA kommer upp i mitt huvud. Artikeln i sig avhandlar samhället syn på kropp och hälsa kontra intellektualism och utbildning. Zeh är kritisk till tyska politikers men även opinion och medias överbetoning på kropp och hälsa, och deras samtida nedtoning av bildning och akademiskt intresse. Hon skriver fantastisk roligt när hon kritiserar Merkels utspel om att kropp och hälsa borde få mer utrymme i kursplanen i skolan;

Ja jädrar i mig, varför inte egentligen? Nu gäller det att gnugga geniknölarna, Kanske därför att våtvarma omslag är mindre viktigt än språk och historia? Kanske för att undvikande av huvudvärk till skillnad från alfabetisering verkligen inte är en offentlig angelägenhet? Fel? Fel. Den som hyser dylikt tvivel måste vara snärjd i småborliga bildningsideal från förförra århundradet.

Fantastiskt! Vidare är Zeh kritisk mot att vi tycker det tar tid att läsa, men orkar gå och träna, tycker böcker är dyrt men köper svindyra hundkrämer. (som ju i regel inte ens har någon annan verksam substans än olivolja) Detta med kroppen och hälsan, och utseendet skulle jag vilja lägga till, och hur otroligt viktiga dessa är idag i offentlig debatt och sfär är onekligen intressant. Zeh ställer frågan; Vad skulle föräldrar välja helst idag? Ett tjockt barn som är smart eller ett smart, obildat barn? Jag är lika övertygad som hon att svaret inte är givet.

.

Låt mig först konstatera; självklart är det bra med god hälsa. Att äta rätt, röra sig och hålla bra blodvärden, bra kondition osv förlänger livet och livskvalitet. Men som det känns idag så är uppståndelsen kring detta närmast hysteriskt från offentligt håll. Se tex. Modereportaget som gjordes med ”stora modeller” här för ett tag sedan. Här skriver Linn om det, och här skriver Balck and Beyond. Det är ingen ända på gnällandet i kommentarerna och särskilt märker man av; ”Men varför kan de inte ha normal stora modeller, de här är ju TJOCKA”, samt, ”Men man ska inte uppmuntra fetma, det är skadligt.” Kvinnorna i fråga har stl. 40 – 42 och är således inte alls särskilt tjocka rent medicinskt. Man använder BMI, procent av kroppsmassan som är fett, blodvärden och bukfetts mätningar för att mäta medicinsk fetma.

Ohälsosamt kurvig?

Det som man kritiserar dessa kvinnor för är nog närmare estetisk fetma som i många fall kan vara nog så allvarligt jämte medicinsk fetma. För saken är denna; rökning, fetma, alkohol och dylikt är alla företeelser som skadar kroppen och kan ge oss ohälsa, som i sin tur kan göra att vi behöver sjukvård och därmed kostar samhället pengar. Detta är argumentet man brukar använda för att legitimera sitt gnällande på andra människors livsval. Dock tror jag att vi alla vet, egentligen, att det finns gott om folk som både varit överviktiga, och rökt, samt gubbar som druckit en whiskey varje kväll som ändå blir hundra år gamla. Det finns även gott om överviktiga kvinnor och män som mer eller mindre aldrig får några medicinska problem. I slutändan verkar gener kunna gå in och sätta stopp för det mesta.

Det är väl inte sjukhusräkningar vi stör oss på, egentligen? I så fall borde vi hata livet ur elitidrottsmän, för om det är några som skadar sig mycket så är det dem. Det är det estetiska vi tycker är jobbigt. När vi ser valkar i alla dess härligheter så skruvar vi bekymrat på oss. Guud så jobbigt. Jag vet ju själva hur det känns, trots att jag varit i modellbranchen i många år så har jag aldrig bantat eller brytt mig så mycket om min vikt. Jag ser ut som jag gör och är ok med det. Trots detta så händer det att när man står där på vågen eller framför spegeln så tänker man att; faaan, kanske skulle gå ner några kilo i alla fall… om man skulle kunna sätta en 34 i storlek… eller i alla fall 36 i byxor…

Jag är alltså 179 lång, väger 64 kilo och har storlek 36/38 vilket förärar mig en plats som ”people modell” eller ”plus size” eftersom jag inte är storkel 32/34. Mitt BMI är 20 och ligger därmed långt ifrån gränsen till fetma, som är medicinskt farlig. Ändå skulle jag utan tvekan ta chansen att gå ner till 60 kg jämt om jag fick den utan jobb. Däremot är jag inte tillräckligt motiverad att gå ner för att faktiskt jobba för det. Men varför funderar jag ens över det? Det finns absolut ingen anledning rent hälsomässigt för mig att väga 60 kg i stället för 64 kg, men jag känner fortfarande suget efter det. Jävligt underligt egentligen?

_____________

Här kommer min analytiska teori på varför vi är där idag:

Att visa upp kontroll och självbestämmande är något som värderas i vårt land. Genom att markera utåt att man är stark och kan ta ansvar för sig själv vinner man socialt kredd. När det kommer till bildning och intelligens idag så tror jag att fokus undermedvetet flyttas från individ till lärare, samhälle och omständigheter.

Fallstudie;

Min mormor var lärare hela sitt yrkesverksamma liv, och fortsätter även nu efter pension att ha sommarskolor med barn i grannskapet som behöver allmänbildas och träna extra på vissa saker. När hon var lärare var hennes klasser alltid frekvent förekommande i tävlingar och frågesporter, de vann flera gånger sådant som ”Vi i femman”. Min mormor hade även privat lektioner med mig och mina syskon tidigt och lärde oss räkna, läsa och skriva innan vi började skolan. Mormor är helt enkelt jäkla (hon skulle inte bli glad om hon såg det där svärodet dock, förlåt mormor… ) duktig på att vara lärare och förmedla kunskap på grundnivå, vilket jag tror är dödsvikigt eftersom det lägger grunden till senare högre utbildning.

Mormor har alltid tycket att det är självklart att alla barn ska fås prestera så bra de bara kan. Hon är verkligen inte sträng eller hård på något sätt, tvärt om har hon en ängels tålamod, men hon är noggrann med att målen ska uppnås och att alla klarar i alla fall grundläggande utbildning. Jag kommer ihåg när hon berättade om ett barn i hennes klass som hade adhd, denna pojkes mor fanns också på skolan som lärare. Mormor menade att pojken kunde vara med på samma undervisning som de andra, och att han minsann kunde lära sig saker han också, om han bara fick rätt miljö och rätt pedagogik. Hon kom i något av en konflik med pojkens mor som tyckte att han bland annat inte skulle ha läxor, ”för han klarar inte sånt”. När mormor försökte förklara att ”han klarar visst läxor, bara han får göra dem på rätt sätt” så höll hon inte med alls. Mamman ville att hennes son skulle undantas undervisning för att ”han ändå inte klarade av det”.

__________________________________

Nå inga barn klarar av att lära sig saker om man hela tiden ursäktar dem, inte ställer krav och inte tror på dem. Det var mormors budskap med historien. Att vi inte presterar i skolan ses inte som ett bevis på lathet, dåligt engagemang och icke – ansvar. Det är inte vårt fel, det kan vi inte hjälpa. Visst, alla behöver verkligen inte bli akademiker, men Zeh pratar alltså i sin text om att klara av att läsa en Astrid Lindgren bok eller att konstruera en mening. Som när kändisar går ut med att de aldrig läst en hel bok i hela sitt liv. Då talar vi inte längre om att bli akademiker, då talar vi om den mest grundläggande allmänkunskapen i läsning. Men detta är inga problem i media, i kompisarnas eller Vecko – Reyns ögon. Lugnan, kan du inte läsa en hel bok på svenska? Ingen fara, inte ditt fel.

Kroppen och utseendet däremot, OJOJOJ, är du TJOCK? Vilken katastrof. Du är en lat människa utan förmåga att ta ansvar för ditt eget liv.

.

.

Är det en slump att jag i flera brudars bloggar hittar citatet;Det finns inga fula människor, bara lata…” Alltså, du har en PLIKT att se så snygg ut som det bara går, banta, operera dig, färga, sminka… Det måste du, annars är du lat och karaktärslös. Jämför med om jag skulle säga; ”Det finns inga dumma människor, bara lata”. Hör ni vad hemskt och ”borgligt” det låter? Ånej, tvinga inte barnen att lära sig läsa, de stackars små liven kan inte, det är inte deras fel. Om de blir fula däremot, då jävl….

.

Vi människor är flockdjur, vi har sociala funktioner för att belöna och straffa andra medlemar av gruppen när vi känner att de bryter mot våra interna regler. Utseende, vikt och hälsa har fått ersätta utbildning, bildning och akademiskt intresse. Det är ok att aldrig läsa en tidning, inte rösta i val, inte gå på teater eller titta på konst, det är inte okej att lägga på sig till storlek 42 och inte äta sallad. Genom vårt utseende signalerar vi kontroll och ansvarstagande, genom utbildning signalerar vi i bästa fall en god lön, som sedan då kan leda till utseende i form av gymkort och dyrka märkeskläder. Vi har låtit utseende stå symbol för om vi uppfyller sociala kontrakt av ansvarstagande snarare än bildning.

.

Nu vill jag inte tvinga alla att läsa Rydberg eller gå på Operan, verkligen inte (även om jag tycker man ska göra det för sin egen skull, det ger en upplevelse och insikter, men men. Vi är ju olika.) Men visst är det intressant att det känns värre att säga att folk som inte har någon bildning är lata, än att säga att folk som är fula är lata?

.

För om vi ska vara helt ärliga, vad gynnas samhället av? Individer/medborgare som är allmänbildade, pålästa inför val, pålästa inför möten med andra människor från andra kulturer med andra vanor, och allmänbildade nog för att sköta en god egen privatekonomi och förstå hur tekniska apparater fungerar. Eller individer/medborgare som lägger undan tid och pengar för att träna, färga håret, köpa smink, ha fina kläder, och äter på sådant sätt så att de inte går upp i vikt? Vad är att föredra, egentligen? Nog för att de som lider av fetma kostar sjukhuspengar men kom igen… En uruselt framröstad politik kommer kosta oss fan så mycket mer än så.

Annonser

4 thoughts on “Kroppens sociala kapital

  1. Varför handlar det mest om ena hälften av befolkningen? Män sminkar sig inte. Men transfetter och ”annat” gör de tjocka dumma. En kropp som är i trim kan också ta till sig kunskap bättre.

  2. Avva //

    Tror definitivt att du är något på spåren med din analys av kopplingen mellan smalhet/fetma och självkontroll som social statusfaktor.

    Även om jag inte 100% kan säga att kopplingen är tvärfel – ett VISST mått av självbehärskning ÄR ju bra, och att uttryckligen lida av fetma ÄR ohälsosamt – är det naturligtvis helsjukt att en tjej i storlek 40/42 bedöms som ”tjock”, då hon sannolikt ligger rätt nära mitten av befolkningen med det. Likaså angående att du anses som en ”plus size model” vid storlek 36. Man blir ju mörkrädd…

    Hur som, tack för ett bra inlägg! Önskar att fler kunde ha din syn på saken…

    PS. Tack också för den för ögonen vilsamma bilden; I’ll take that over a size 32/24 any day of the week… 🙂

  3. Det här var bland det bästa jag läst på länge. har aldrig varit inne på din sida men råkade hamna här genom länkning.

    Håller med dej i mycket. Däremot beror ju detta helt på vilka kretsar man hamnar/är i. Är man på krogen är det självklart så att ingen frågar en vad man läst för böcker på senaste, det skulle om inte annat vara ett urtråkigt krogensamtalsämne. Där är det definitivt ytligt. Ytligt tror jag det är överallt och hamnar man i ”finare” kretsar så är det minst lika ytligt där, om inte mer. Försök att på en studentmiddag bland döttrar och söner till advokater och vdtoppar säga att den senaste boken du läste var Dan Browns senaste (du kom bara till sida 50 sen blev det jobbigt och tråkigt). Eller att farsan är rörmokare och man växt upp i en lägenhet i en förort. Eller att man faktiskt inte vill vidareutbilda sej utan trivs riktigt bra på varvet. Då spelar det ingen roll om man har senaste modet på sej, har 32 i kläder och är söt som socker. Pengar är makt och kommer för alltid vara en större statussymbol och mer eftersträvansvärt än ett bra utseende. Vidare är ett arbete som reslutat av högre utbildning även det mer status än en smal vältränad kropp.
    Att vara outbildad i sverige är samma som att vara ointelligent. Att ha svårt med ord eller inte vara vältalig i varken skrift eller tal är att vara dum. DET om något borde tas upp för granskning. Du har ju skrivförmågan – Där har vi ett inlägg jag skulle vilja läsa.

    Tack för en underbar blogg, ja har fått en ny blogg att följa 🙂

    • Tack för den! Värmer 🙂
      Och det är en bra poäng du har, jag är själv dyslektiker, så jag har en del erfarenhet av att folk kan vara snabba på att sätta ”dum” stämpeln, om man inte uppfyller de så att säga ”officiella vilkoren” för bildning. Man kan ju självklart vara bildad utan att ha gått på högskola tex, men det är inget man räknar med i Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s