Liberal feminism, den hårda vägen

Intressant ledare här i helgen i Expressen ang liberal feminism, kloka ord som innehåller väldigt mycket av de funderingar jag själv brottas med på kvällarna vid tandborstningen och på promenader till skolan. (inte helt normalt nej, jag är medveten om det)

Sammanfattningsvis så formulerar Sakine Madon kritik mot dagens feminism och de två polariseringar som bildats mellan ”dammig vänsterfeminism” och ”borligheten”. Huvudproblemet enligt Madon är att de borliga senaste tiden drivit reformer under feministisk flagg som sedan gjort det motsatta, som vårdnadsbidraget och motviljan mot en kvoterad föräldraförsäkring. Jag känner lite på mig att även frågan om kvotering (främst vad gäller att det fortfarande finns en minoritet av kvinnor på högre poster) och nu senaste medias ihjälkramning av Anna Anka och hemmafrusgullandet.

Man kan onekligen som liberal känna viss frustration över att den mesta feministiska politik nu visserligen är bra ur ett frihetsperspektiv, (att man inte bestämmer något kring hur föräldrar försäkringen delas) men att det leder till mer ojämställdhet. (kvinnorna stannar hemma, jobbar mindre, tjänar mindre, innehar mindre makt) Madon påpekar tex att vårdnadsbidrag och sådant som tenderar att underlätta för ”hemmaföräldrar” ofta går emot andra frågor, som arbetslinjen – för att fler stannar hemma med barnen i stället för att jobba. Samt integration – eftersom dessa bidrag tenderar att tas ut mer av invandrare, och främst då invandrarkvinnor, vilket förstärker segregationen och kulturella föreställningar om att kvinnan ska vara hemma och barnen hållas i hemmiljö.

För mig är det tydligt att frågan kan kokas ner till en av liberalismens svåra frågor; hur hanterar vi att folk väljer ”fel” när vi ger dem frihet att välja? Detta pågår ju inte bara inom feministiska frågor. Vi har flera andra exempel. Vi låter alkohol finnas på marknaden trots att många, trots att de är vuxna uppenbarligen inte kan hantera det, trots att folk blir alkoholister, förstör sina barns uppväxt, kostar samhället pengar, långsamt tar livet av sig själva. Vi bestraffar inte socker och fett i mat nämnvärt trots att folk inte kan hantera det (fast de är ”vuxna människor”) blir överviktiga, förstör för sig själva och kostar sjukvården mängder av resurser.

På samma sätt är det bittert att den frihet man vill erbjuda folk används för att upprätthålla förtryckande könsroller och maktobalans.

.

Men svaret måste bli samma nu som i övriga frågor. Vi måste låta folk göra ”fel”. Det kommer med en demokratiskt stat. Därför fotsätter jag att försvara motstånd mot kvotering, vårdnadsbidrag, nej till delad föräldrarförsäkring osv osv. För att det är det mest liberala att göra, det ger individerna mest frihet. Men då får man också ta smällen av att de kommer välja som de vill, och kanske inte som du vill. Religionsfrihet innebär att folk går med i Livets ord, också. Så jag har full förståelse för de som ibland anser att staten bör lägga sig i för att tvinga fram mer jämlikhet i vissa frågor, men jag kan ändå inte hålla med. (Lisas senaste krönika tex.)

Däremot finns det ju få saker som stör så mycket som när nyliberaler av stekar – sort å ena sidan försvarar sådant som vårdnadsbidrag och hemmafruar ”för att det är så fint med Anna Anka och andra kvinnor som struntar i feministerna” och ser framför sig en nätt liten 50 – tals hemmafru ala diskmedelsreklam som myser runt i deras våning på östermalm och bakar cup cakes. Däremot blir de alldeles ovanligt föraktfulla emot överviktiga Fatima i Rinkeby med fem barn och låg inkomst som också är hemmafru och svär på koranen. ”Islamisering” och ”segregerade muslimer” fnyser de. Men det ena kommer med de andra kära ni, om ni vill underlätta för hemmafruar kommer ni får en dos hemmafruar ni själva inte gillar också. Man måste kunna ta den fulla viden av det man gör, ur alla aspekter. När alla får äta vad de vill när de vill kommer vissa bli tjocka. Det passar sig faktiskt inte att göra selektiva urval på vilka ”bra” beslut man vill att folk ska ta när man ger dem frihet.

.

Så vad ska man göra då? Om vi återkommer till feministiska frågor mer specifikt, hur ska man se till att kvinnor har samma rättigheter på arbetsmarknaden och att kvinnor, på riktigt tar mer plats på företagen, i media, i konsten, på universiteten. Om vi nu inte ”tvingar” fram det med hjälp av tvångsåtgärder som delad föräldrarförsäkring det vill säga. Ja, vi får gå den ack så svåra men enligt mig, enda rätta vägen; genom samtal och social påverkan. Om jag har en övertygelse om att det skulle vara bättre för alla oss kvinnor där ute om vi tog mer palts i det offentliga och mer makt i företagen, då är det upp till mig själv att gå ut och predika för min sak. Så kan även andra göra det samma. Med mina texter, mina diskussioner och i samtal mellan människor kan jag försöka påverka både hemmafrun på Östermalm och hemmafrun i Rinkeby att jag tycker de ska prioritera sina egna drömmar och livsmål också, att de inte ska nöja sig med att vara hemmafruar om de Inte Verkligen vill det, utan att de också kan ta för sig och ta plats i livet. Jag kan försöka påverka medlemmar i Livets ord att ompröva sin syn på homosexuella och jag kan försöka uppmana alla islamistiska män att låta deras döttrar och fruar bestämma över sin egen sexuallitet.

.

Men kan jag inte tvinga någon, och jag måste lämna fältet fritt för egna tolkningar och egna beslut. Även om jag inte direkt gillar dem.

Advertisements

5 thoughts on “Liberal feminism, den hårda vägen

  1. Hej Hanna,
    Hur ställer du dig till att det är rimligt att arbetsgivare tittar på hur föräldrapenningen används och sedan ser kvinnor, inte föräldrar, som en större risk (helt rationellt i min mening) vid anställningar? För mig är det den klart största drivkraften att förändra föräldrapenningens utformning. Så som den ser ut idag så får den negativa effekter på områden där jag inte är beredd att gå in och peta.

    Jag ser det inte så mycket som att hindra människor att göra val som de själva blir lidande av (här får man faktiskt lita på att folk tar konsekvenserna av sina egna beslut), utan mer som att politiska styrmedel inte ska minska möjligheterna för individer bara för att de råkar vara födda med ett visst kön.

    Jag gillar att du inte hycklar och håller helt med dig om att man måste låta folk välja fel, om man prioriterar den typen av valfrihet, men jag skulle vilja att man är mer öppen med vad effekterna är utanför familjerna också.

  2. Det är en mycket bra poäng Magnus, för det är klart att det är så, det borde inte vara så dock. Det är ju uttryckligen förbjudet att diskriminera kvinnor vid anställningar genom att tex ta med i beräkningen om hon kommer ha barn eller inte.

    Tyvärr är det ju dock som du säger, att även om idealet och lagen säger en sak så kan konsekvenserna i praktiken bli andra. Det ställer hårda krav på rättsäkerheten vid anatällningar.

    Jag skulle vilja föra en ytterligare en aspekt dock, för det omvända kan ju gälla, om nu frun i en familj är säg, arbetslös, så skule det kunna få stora ekonomiska problem för familjen om nu mannen tvingades ta ena halvan av tiden från jobbet. Det är ju också en rent praktisk aspekt som man kan ta med i beräkningen.

    Sen måste jag säga att Björklunds poäng om företagsamhet är inte så dum som jämställdhets fråga ändå. Jag tycker det är väldigt viktigat att kvinnor har möjlighet att driva och starta egna företag och på så vis göra egen karriär om nu föreatagen inte släpper in dem. Så man kan konkurera på samma vilkor.

  3. Jag tycker det är dags med lite tvångsregler/lagstiftning både på föräldraområrdet och på arbetmarknadsområdet för att det inte vidmakthåller de ojämlika villkoren. Visst kan man säga att folk får välja själv men i längden kommer vi kvinnor att förbli ofria och med sämre, lön, ekonomi och pension för att vi var hemma mer med barnen och inte har varit ute på arbetsmarknaden i lika hög utsträckning precis som kvinnogenerationer före oss. Hur fria kommer vi att bli då? Därför tycker jag att lagstiftning väger tyngre än människors fria val för att det förmodligen kommer leda till något gott i framtiden.

  4. Det knepiga med att trycka hårt på diskrimineringslagstiftning är att det är svårt för mig att bestämma vad som ska värderas som kompetens. Vissa tjänster är generellt svåra att kombinera med föräldraskap eftersom du förutsätts vara tillgänglig jämt och vara väldigt flexibel i dina arbetstider och jag vill inte gärna diktera villkoren för företagen. Här kommer vi också tillbaka till att en förutsättning till att företagen har kunnat bygga in sig i det här systemet med 60-timmarsveckor är att 50% av befolkningen historiskt sett inte har varit föräldrar på riktigt. Och den normen fortsätter staten att cementera med nuvarande föräldrapenning.

    Jag håller fullständigt med om att dagens föräldrapenning gör det lättare för familjer med små marginaler att få det att gå ihop, men då måste vi vara tydliga med att det är just under familjeledigheten som vi fokuserar på att underlätta för familjerna. Man får det ofta att låta som att familjerna skulle förlora 10-tusentals kronor i månaden på om de var tvungna att dela dagarna med föräldrapenning lika, med det stämmer bara i de fall där någon av föräldrarna tjänar en bra bit över inkomsttaket, för närvarande 428.000 kronor per år. Tjänar man så mycket är man inte låginkomsttagare och då tycker jag att det är rimligt att familjen kan planera ekonomiskt för en sådan sak som att få barn. I familjer där båda föräldrarna tjänar under taket är det bara i ytterst få fall som det skiljer mer än 1500 kronor i plånboken per månad efter skatt (ofta runt 500 kronor per månad) beroende på vilken av föräldrarna som är hemma när man tar med effekter från jobbskatteavdrag mm. Visst, familjen får kanske lite mindre pengar att röra sig med, men har man små marginaler så är arbetslöshet och sjukdom betydligt större risker än att få barn.

    En individuell föräldrapenning är så klart ingen mirakelmedicin för alla problem med jämställdhet i vårt samhälle, men det är ett hinder som staten bidrar med som jag anser att vi måste få bort. Och även om jag ideologiskt är för en helt individuell föräldrapenning så är det inte praktiskt möjligt (eller ens önskvärt) att införa det rätt av och då är 3-delning ett bra första steg. Sen måste vi så klart utvärdera resultatet (både med avseende på jämställdhetsfrågan, men också på om situationen för barnen förändras) innan vi tittar på vad nästa steg är.

    Blev lite långt, men det är roligt att kunna diskutera det här från olika håll, utan att man hamnar i låsta situationer 🙂

  5. SV ang. H&M Lookbook: Helt sant som du säger. Inte lättburna plagg. Haha ska faktiskt bli lite kul att se folk springa runt i guldoverallen och kjolen.. mohaha!
    Så sjukt hur så misspassande plagg kan bäras av så många personer som inte lyckas bära upp det utan att det ifrågasätts om det är snyggt eller ej. Alla drar på sig vad som helst om det är det som är ”modet” just då!
    Tack för utförlig kommentar!:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s