2012/2013

Över denna jul o nyår har jag varit ledig 13 dagar, senast jag inte jobbade på så länge var för ett år sedan när jag var fullständigt miserabel och deprimerad. Blandade känslor har det varit inför ledigheten med andra ord. Kroppen blir i det närmast flyktredo när jag känner av lugn och tristess.

Men jullovet har varit bra på många sätt. Jag fick vara hemma, jag firade traditionell jul, träffade familjen och festade en hel del med mina gamla vänner hemifrån. Och det var bezt. Påminns om att jag vill ha dem för alltid.

Jag försöker fundera på vad som hänt 2012 och inser att det är en jäkla massa. Alltså jättemycket. Så mycket så det känns som flera år.

I februari började jag på Neo, först som praktikant och sedan som anställd.

Sedan blev jag medlem i Centerpartiet och Centerstudenter och sedermera invald i styrelsen.

I våras blev jag formell styrelseledamot i Warbro kvarn

I somras arbetade jag på Liberala Nyhetsbyrån

Under hösten har jag jobbat för Freedom Rights Project, börjat på spännande rapporter och fått ett nytt fantastiskt regelbundet pr-konsultuppdrag.

Privat har jag rest till Malta med Andreas, festat på Pride (och lite överallt andra ställen också) varit i Köpenhamn två gånger och i Bryssel med vänner, på en massa mingel och seminarium och haft det lagom sommarvarmt i Almedalen. Jag har skrivit en hel del, läst ännu mycket mera, dansat och lagat mat. Andreas har varit min pojkvän i fem år och jag är fortfarande sjukt lycklig.

För första gången har jag lärt känna och börjat prata med ett helt gäng människor vars bloggar och texter jag läst sen jag var typ 18, det känns faktiskt väldigt häftigt. Överlag så var ju 2012 året jag så sakteliga har börjat göra inhopp i den värld där jag vill jobba och verka, och fått träffa människor jag beundrar. Och det känns bra. Det fungerar faktiskt, jag trivs och får spännande uppdrag och vill vara kvar precis i detta och bara lära mig mer och mer.

2012 må varit ett väldigt dåligt år vädermässigt och på många sätt politiskt, men jag ljuger om jag inte säger att det har varit fantastiskt för mig personligen.

Saker jag önskar att jag gjort lite mer; dansat, klappat kattungar, skrivit på mitt slutarbete i journalistisk så jag kunnat ta ut examen då jag skulle i somras, kysst vackra kvinnor, sippat cocktails, bloggat (mer aktiv på andra ställen nu), sagt ifrån när folk betett sig som idioter, vågat ge komplimanger till de som förtjänat dem, ridit hästar.

2013 kommer bli helt vansinnigt intensivt. Det vet jag redan. Jag har många och stora planer. Jag ska växa upp, bli bättre och jobba hårdare. Men den här gången går jag in i det med mycket energi och bra självkänsla till skillnad från förra året. jag vill ha ett 2013 som ska vara som 2012 men bara ännu mer av allt.

.

Och för att hålla fast vid en liten tradition från ”Hanna 19 år” bild från en av årets plåtningar! För jo, jag fotar ju faktiskt lite fortfarande. Detta år mest för Frida, in och titta på mer bilder på hennes blogg, som den här tidigare opublicerade på mig!

Puss o tack för i år <3

 

lägesrapport

Hej världen

Här är det fullt upp. För närvarande arbetar jag på en rapport åt detta viktiga initiativ – Freedom Rights Project – som bevakar och opinionsbildar kring mänskliga rättigheter. Det är genuint tufft ibland att sitta och läsa om tortyr, övergrepp och FN:s oförmåga men även genuint viktigt och triggande. Att göra något som känns angeläget på en annan nivå än det mesta andra jag någonsin gör.

Förutom det pågår ett rapportskrivande som är lite hemligt än så länge men även det intressant och angeläget ämne. Även en hel del jobb med centerstudenter och Warbro Kvarn.

Med andra ord är jag ständigt i det läget då jag tycker dygnet har för få timmar. Jag delar ut ett antal timmar till de olika viktiga uppgifterna och försöker hålla en jämn fördelning mellan projekten i veckan. Märker försträckt att minsta lila snedsteg, som att vara förkyld i två dagar, förstör planeringen helt. Vips så hamnar man tre timmar efter där och så blir det en timme senare där och då påverkar det A som sedan skjuter bort B och så vidare.

Kalkylen är hela tiden precis på gränsen och när jag kommer hem på kvällarna är jag så trött så jag stupar i säng och sover tungt som en björn i ide. Varje morgon när man går upp skriker hela kroppen  nejenjenjenjenjnejnej!!! och frukosten går mest åt till att fantisera om att bygga ett hål i källaren, helt inrett med duntäcken på väggar golv och tak där man kan krypa in som en åkersork och bara sova sova sova i dagarna tre.

Men livet är ju fantastiskt. Jag kan välja och vraka mellan jobb, har knappt mer erbjudanden än jag hinner med. Går på intressanta seminarium och lunchar med spännande roliga människor från alla möjliga branscher och sammanhang. Så jag trivs ju. Helt otroligt mycket. Just nu lever jag precis så som jag drömde om att få leva för några år sedan och även om det är tufft så är det också grymt utvecklande.

Mitt monster finns alltid där förstås. Lite i bakgrunden. Mitt monster är inte utbrändheten, att springa för fort och göra för mycket. Det är apatin som ligger där och ruvar och väntar längst bak i mitt undermedvetna och hela tiden lockar. ”vila lite, ta det lugnt, varför ska du gå upp idag? Varför inte bara skita i resten av den här kvällen? Gå hem och ät chips och kolla på dålig film hela kvällen…” Mitt apatimonster är så förrädiskt eftersom det sveper sig i manteln av ”Skäm bort dig själv/Unna dig” och försöker lura mig att jag skulle må sååå bra om jag bara tog det lite lugnt…

Men jag låter mig inte luras. Jag har gjort det förut. En gång våren 10 och en gång i vintras. När apatin bara slår till fullständigt och vad som oftast börjar med någon veckas sjukdom då man måste ligga och vila mynnar ut i månader av sängliggande då absolut inget blir gjort, hjärnan slutar fungera och allt tappar mening. Då jag bara ligger och gråter och inte tror på något meningsfullt alls. Skolan var då på en nivå att det inte räckte för att få upp mig, för att kämpa. Det fanns inte tydligt en person som var beroende av mig, som räknade med mig, som satte press. Därför är det faktiskt ljuvligt att jobba, för den sociala aspekten av att känna tillfredsställelse i att man gör något som andra behöver och uppskattar. Apatimonstret kan inte lura ner mig om jag har människor jag tycker om som jag inte får svika.

Luriga elaka monster. Apatin och den grå filt av meningslöshet som den försöker lura in mig i är farligare än någon utbrändhet i världen. Mer paralyserande än benbrott och hjärnskakning. Vår största fiende i kampen för bildning, kunskap, sympati och närhet till varandra är ignoransen och apatin och lamslagenhet. Att driva upp sig själv tidigt varje morgon för att läsa FN rapporter är inte alltid ”kul” men så jäkla tillfredsställande och meningsfullt.

Och om det är något jag insett med mig själv under de här 25 åren är det att mitt liv över allt annat måste vara Meningsfullt för att kunna vara Lyckligt. Är så oändligt tacksam att jag lyckats ta mig dit jag är just nu med tanke på det.

 

Min existentiella könsångest

Idag på min lektion i Uppsala talade vi om feministisk etik och feministisk teologi. I detta kom vi in på ämnet feministisk naturalistisk dygdetik. Den säger kort och gott: Kvinnor har särskilda erfarenheter av omvårdnad. De förhåller sig till sin omvärld genom sin roll som mödrar, vårdare, hustrur. Alltså är kvinnor mindre intresserade av abstrakta resonemang och objektiva teorier. De bryr sig om den mer ”här och nu” etiken, vad som är rätt i varje given situation i varje möte mellan människor. Vänlighet och omvårdnad i relationer är det viktiga ansvaret vi bör ta för varandra.

När vi talade om detta fick jag den där känslan av smärre panik igen som jag får ibland då ämnet kommer upp. Antagandet att kvinnors hormoner/livmoder/hjärna helt enkelt är lite mindre intresserade av intellektualism och resonemang och lite mer intresserade av vem som är kär i vem.

Är det bara jag som blir så rädd för detta ibland? Moderskapet dras ofta upp som något fantastiskt och formande universellt kvinnligt. Något jag själv aldrig varit intresserad av. Har så vitt jag vet inga modersinstinkter. Aldrig varit intresserad, är fortfarande inte än idag.

Men det finns ju annat, omsorg och relationer, och allt vad det nu innebär. Jag älskar ju att umgås med människor. Är intresserad av sociala relationer, känner mycket och ofta kärlek till andra. Tycker om att steka pannkakor åt mina vänner när de sover över, sms:a dem att jag tycker om dem och kramas och pussas när vi ses. Betyder det att jag är en sådan omsorgskvinna med huvudet fullt av rosa fluff, för evigt dömd till lägre abstrakt intelligens än män?

Detta mina vänner kan göra mig kallsvettig på riktigt. Å ena sidan vill jag givetvis inte byta bort min sida av omsorg om de jag tycker om, å andra sidan är tanken på att jag redan från början är född med lägre förmåga till intelligens otroligt läskig och frustrerande. ”Jag vill inte ha den där livmodern! Ta den! Gör mig smartare istället!” Springer tankarna runt i huvudet när ämnet kommer upp.

Det är ju, de facto, omöjligt att tänka sig hur det skulle vara att fungera annorlunda rent intellektuellt. För allt vad jag vet kan alla män i världen gå runt och se allt på ett helt annat sätt än jag och jag kommer aldrig veta eftersom jag är född med två XX kromosomer och kommer dö med två XX kromosomer. Och kan det någonsin finnas objektiv forskning? Vad säger den? Hur vet vi att det inte bara också är kontextberoende?

Kvinnor är ju i snitt uppenbarligen lika intelligenta som män, men de här särskilda, storslagna genier som kan tänka höga abstrakta tankar, är de mest män för att samhället ser ut så eller för att våra hjärnor dömt oss till detta i förväg?

Och nej, detta handlar inte om någon annan eller deras eventuella roller eller värde. Bara om mig själv. Att jag har ångest för att jag skulle vara medfött sämre på något som betyder väldigt mycket för min självbild att jag får tro att jag är bra på.

Det finns inget som betyder mer för mig än att vara 1. Kärleksfull och leva mitt liv med öppet hjärta 2. Smart. Och jag menar inte så genomsnittligt smart, jag vill vara smart smart. En sådan som skriver helt nya tankar som ingen tänkt förut.

Så här har ni en liten avslöjad hemlighet på måndagskvällen. Det finns få saker som kan ge mig sådan livsångest som tanken på att jag på förhand skulle vara instängd i en bur av relativt lite mer dumhet och lite mer intresse för skvaller än män enbart på grund av dessa förbaskade hormoner som jag aldrig fick en chans att välja själv. Om någon har bra argument som lugnar ner mig är det ett väldigt fint tillfälle att dela dessa med mig.

Mitt liv på instagram

För er som inte följer där: Kort uppdatering. VSG för info

Hälsade på mormor och morfar, tog denna bild på gamelfarmor Hanna, som jag är döpt efter. Älskar att hon ser så trotsig ut på kortet!

.

Fick Bubbel av världens bästa gulligaste kollegor för att jag haft så mycket att göra på jobbet denna månad

.

Kom hem till sjöstan varje kväll

.

Byggde vidare på vårt nya kök som blir så jäkla snyggt

.

Åkte hiss

Workweek

Denna vecka kommer jag jobba med alla jobb jag haft samtidigt. Universitetet i måndags, Neo under veckan, i morgon en plåtning och ett modelljobb och på fredag 3 rätters till 45 pers, som ensam kock.

Jag är trött och upptagen men inte så stressad. Att kocka, det är stressigt. Att behöva vara på en massa platser vid en massa tider och ha människor som väntar på dig, det är också stressigt. Nu när A inte är hemma i veckorna så jobbar jag mycket men stressar inte. Upp, ät frukost, lugn och ro, åk till jobbet, är där mellan 9 och 10 eftersom jag föredrar att sova längre och jobba längre. Jobba hela dagen, hem 19-21 någon gång, diska och plocka och kolla på något avsnitt CSI, sova. Att ha mycket att göra handlar snarare om att fylla exakt varje timme av dygnet. Det är inte nödvändigtvis samma sak som att stressa. De perioder jag hade mindre att göra kunde timmarna bara slås ihjäl på diverse onödigt, nu använder jag varje timme. Exakt och uträknat.

I morgon ska jag och fota näckrosor i en pool i nyköping. Jag hoppas vid alla gudar i hela världen att den poolen är uppvärmd.

Idag skrev jag en hel debattartikel på 40 minuter, och en krönika på 30. Det var faktiskt lite småstressigt dock. Förhoppningsvis är båda snart ute i en tidning eller ett magasin nära dig.

Det jag skäms för är mina hjärtan

Det här är ett fånigt, lite sentimentalt och väldigt personligt inlägg bara så ni vet. Bryter mot alla regler som finns i journalistisk och opinionsbildning. Men det här är min personliga blogg, och jag vill få det sagt här. Hoppa över läsning om ni inte gillar ”jag” – krönikor och tjejiga saker. Puss

.

Jag har alltid haft en viss policy kring facebook. Det är inte för att jag tycker det är rätt policy, utan för att det är mitt sätt att göra det på, så som jag är. Jag har nämligen aldrig haft och tänkte inte ha en ”limited profile” alltså en sådan avpersonifierad tråkig sida för ”vuxna”, typ ens föräldrar och ens chef. En sida som inte visar mina fula bilder och inte får se fjantiga statusuppdateringar.

Som sagt, det har inget att göra med en generell åsikt, jag tycker inte att någon annan måste göra likadant som jag, jag bara känner att det här är så jag vill ha det, som jag vill göra. Jag vägrar att leva mitt privatliv censurerat. Vägrar att förvandla min facebook till ett kallt och sterilt karriärsredskap. Jag älskar sociala medier och jag är jag, lika mycket där som överallt annars. Sociala medier ska vara lika mycket mitt umgänge som IRL, jag drar lika mycket olämpliga skämt där som runt ölbordet. Inget särskild avgränsat och anpassat till en viss ”publik” utan bara jag, mig själv, med allt vad innebär.

.

Men nu har jag alltså för första gången någonsin, genom Skunk, Lunar och Helgon.net fått lite funderingar kring min Facebook. För nu håller jag allt mer på med media, politik och opinion och då vill också människor som känner mig därigenom lägga till mig på FB. Och plötsligt får jag lätt panik, listan med folk jag inte vågat godkänna ännu växer och jag bara skjuter upp att ta ett beslut. Varför? För att om jag släpper in folk på FB så släpper jag in dem i mitt liv, att vara vän med mig där är samma sak som att jag kan tänka mig gå ut och hinka bärs med personen i fråga. Hela mig alltså, inget renstädat MUF-helvete.

Varför är det ett problem? Vad är jag rädd för att de ska se? Nej, jag är inte den som försöker gömma bilderna från Enhöringslajven. Eller bryr mig om vilken ”bild” jag ger av mig själv. Jag anpassar mig inte efter någon potentiell arbetsgivare… Men vad jag är orolig för är det mesiga och mjuka. För trots att jag alltid säger att jag aldrig skäms över något jag gör, över mina intressen eller åsikter så finns det en sak jag skäms för, och det är en av mina personliga egenskaper.

På twitter är jag mig själv också, med alla åsikter och intressen. Men där finns inte den vardagliga kontakten med vänner och familj, således ser man inte heller hur fånig jag är med detta. På FB däremot, där syns det hela tiden. Jag vet verkligen inte hur många hjärtan jag gjort på FB i mina dagar (sådana här: <3 ) Men de är många. Många fler än vad som är hälsosamt och absolut fler än vad som är socialt acceptabelt.

Min absolut största missanpassning till det här samhället vi lever i är utan tvekan mina översvallande känslor. De skäms jag faktiskt lite för, trots att jag inte vill skämmas. För de är så uppenbart töntiga. Jag älskar helt enkelt människor väldigt väldigt mycket.

.

Jag älskar för många. Min familj, min släkt, mina vänner… även vänner som jag kanske inte umgås så mycket med, som jag inte träffar så ofta. Det spelar ingen roll, jag älskar dem ändå, så hjärtat spricker. Inte för att de är på ett särskilt sätt mot mig nödvändigtvis utan för att de är de personer de är, och för att jag tycker det behövs sådana människor i världen.

Det är det som är jobbigt är den allmänna uppfattningen om att man inte kan känna så mycket för andra hela tiden. Men jag kan inte hjälpa det, jag bara blir alldeles kär och förtjust i alla jag känner ändå. Vid kontakt, ny vänskap och sådant så ska man spela lite lagom sval och svårfångad. Inte för mycket, inte för på. Jag är sämst på det, jag vill umgås jämt, hela tiden.

.

Mina statusupdateringar är fulla med hjärtan, och gull, och kärleksförklaringar och jag vet att det är mesigt. Jag vet att de nyliberala männen tycker jag är en blåst tönt som inte ser världen för vad den är och jag vet att feministkvinnorna tycker jag är en jollrande barnunge som inte känner tillräckligt med ilska och kamp utan bara skuttar runt och är till lags. Jag vet att det är så, och jag skäms, men jag kan inte hjälpa det.

Min värld måste vara så här, den måste vara kärleksfull och befolkad av starka, fina och underbara människor. För annars vore ingenting värt att leva för. Annars skulle det bara bli det onda och dåliga och sjuka kvar och då vill jag inte vara med. Kärleken är en överlevnadsstrategi.

.

Att känna så mycket kärlek och varma känslor är onormalt, jag vet det. Och jag vet att det lätt missförstås som att vara smicker, falskt eller överdrivet. Så hur kan jag någonsin förklara det så folk faktiskt förstår, att jag inte fejkar eller försöker med något utan att jag verkligen bara är så här? Som person? Att jag inte kan låta bli och inte kan hjälpa det?

Det är två väldigt olika saker att vara så översentimental i sina relationer och att vara allmänt korkad, naiv och mjuk till sättet. Jag är ingen av de sakerna, snarare rätt sträng, realpolitisk och bestämd. Men just när det gäller vännerna och familjen blir jag en total hjärt-missbrukare och det förknippas ofta med alla andra sorters ”svaga” personlighetsdrag.

.

Så nu står jag där med massor av väntande vännerförfrågningar och jag vågar inte klicka på ”godkänn” för jag skäms lite för att visa för alla dessa människor hur fånig jag. Rädd för att jag vet att jag kommer bli den personen i deras flöden som de sedan skriver ojande, klagande, coola, gnälliga krönikor om. ”Hon som alltid ritar fåniga fjortishjärtan till alla sina statusar GUD vad jobbig hon är!” Därför fegar jag ur, inte för att jag tycker det ska vara karriärsrelevant med knäppa festbilder.

Almedalen recap

Hemkommen från Almedalen, fint och mycket trevlig vistelse. Vi delade ut nya grymma numret av Neo, jag sprang på seminarium fick massor, alltså massor av grattis mat och dricka (OMNOMNOMN) (inte så mycket rose faktiskt för alla mingel jag var på nästan hade även öl ) hann gå runt lite i visby, åt på ljuvliga restauranger.

.

Visby är verkligen en av mina bästa städer i hela välden. Det låter så fånigt, bara några timmars resa bort, när det finns en stor hel värld där ute? Men jag älskar Visby. Jag gör verkligen det. Omöjligt att komma ifrån. Ända sedan jag var där första gången på medeltidsveckan har jag varit tagen av hur ljuvlig den staden är i sin stämning. Hur många hela små Hansan städer finns det kvar i världen? Små luckor in till just den tiden, den stämningen, den känslan… Visby, alltid i mitt hjärta.

.

När det talas om Almedalen talas det ofta om ”firmafest” och eliten som stänger in sig. Det är det också förstås, men jag är även ett rätt bra exempel på det som är det bästa med Almedalsveckan. Att det är öppet för alla. Visst, det är inte så många fler än politiker och andra berörda som tar sig dit, men rent tekniskt är det öppet för alla. Jag började åka dit långt innan jag arbetade i branschen eller kände en käft. Jag var bara där med min vän, vi gick på seminarium och njöt av Gotland. Det går också att göra med Almedalsveckan, och det är fantastiskt tycker jag.

I år var första året som jag på allvar kunde ”mingla” och träffa relevant folk. Först gången jag gick på aktiviteter på kvällen och inte bara sprang fötterna av mig på seminarium. Och det var väldigt trevligt, och roligt. Jag träffade flera bekanta och vänner och fick en möjlighet att hänga mer och lära känna dem bättre. Jag träffade nya, spännande människor. Jag festade och samtalade.

Mingel är sämst, jag hatar också mingel. Mingel är bara en ytlig form av samtal. Man behöver inte mingla bara för att man är politiker/journalist/konsult. Man kan välja att samtala och umgås också. jag väljer aktivt att inte tala ytligt om onödiga saker med en massa folk jag inte känner, jag riktar in mig på dem jag redan är nyfiken på och samtalar på riktigt. Det går lika bra det.

Lite Almedalen i bilder:

Mitt kära Centerstudenter hade ett mycket bra samtal om Grundtrygghet i samband med att vi släppte en antologi på ämnet. Jag kände mig stolt och nöjd med att springa runt med deras pin på kavajslaget under veckan

.

Jag och P åt obcent mycket på Creperiet… Ett av Visbys bästa ställen! (#Matlandet) vill även lyfta fram extra Bakfickan på torget, ljuvlig liten fiskerestaurang

.

Bästa seminariumen var United Minds om väljargrupper (där jag kände mig mycket träffad som Centerpartist haha!) Sifos, Centerns ekonomiska seminarium var överraskande bra + många trevliga kvällsmingel och fester

.

Natt över kallbadhuset inför DJ Battle, ok, jag har kapitulerat, utomhusklubbar, vid havet, på sommaren… Det är fantastiskt

.

Rosornas stad, finaste älskade Visby

 

 

dubb dubb

Hörni det är segt med uppdateringar just nu, springer runt så mycket på almedalen och semester och jag vet inte vad. Svårt att ta tid och sätta sig ner vid datorn. Men kortfattat så är mitt liv Neo (framtills idag, nu semester därifrån i fyra veckor), Warbro Kvarns Kornboden där jag kockar på helgerna och nu snart mitt sommarvik på Liberala Nyhetsbyrån!

Om man nu tycker att jag är rolig att följa och tycker att det är tråkigt med dålig updatering här ibland så finns jag på twitter Hanna_mb och Instagram, Hanna_mb87. Jag är rätt aktiv på båda dessa så om man vill vardagsfölja mig kika dit!

 

AB Kultur

Min första feature i Aftonbladet Kultur! De skriver om neo (negativt givetvis) och kommenterar höger som gnäller på saker, ”En liten resa fylld av gnäll över skattepengar till rockfestivaler, djurskyddslagar och att alla miljömuppar skulle bli jäääävligt förvånade om man stängde av strömmen.”

Djurskyddslagarna är min krönika D inte för att det står eller någon fattar det eller bryr sig men jag vet och myser, en av mina speciallitetfrågor dessutom. Första men inte sista sågningen i AB Kultur på min ära!

Visby, Almedalen, Måndag

Jag befinner mig i almedalen i Visby! allt är fint och underbart och jag påminns om och om igen varför jag älskar den här staden typ mest i världen.

Dock så blev det cirka 20 timmars jobb i helgen och 3 timmars sömn i natt så detta blir en mycket, mycket tidig kväll. ”gå och lägga sig efter bolibompa tidigt”