Om en bok

Det finns en fantastisk text som handlar om en mans konvertering, hans tankar, liv och minnen. Vi kan kalla honom A.

A föddes i en rik familj, han har aldrig saknat något. Aldrig gått hungrig. Han är redan från början ett osäker barn, med en tendens att följa andra för att sedan överväldigas av känslor av skuld och skam då han handlat utan att fullt reflektera över sina handlingar. A beskriver en passage där han stjäl päron, helt i onödan eftersom han har egna päron hur många han vill hemma. Då han äter dem överväldigas han av skuldkänslor och slänger frukten till grisarna.

A är intelligent och går vidare till högre studier, konverterar till en religion som påminner om den han växte upp med, även om han har en gnagande känsla av att han inte förstår sig på den.

När A är en ung vuxen man dör hans allra bästa vän, den människa han älskar mest av allt. Vännen dör i A:s frånvaro och han blir inte av med känslan av att aldrig fått säga adjö. Detta dödsfall förändrar A permanent. Han slutar älska allting omkring honom, tappar själva förmågan att vara glad. Tillslut inser han med skräck att han börjat fästa sig mer vid sorgen och att få känna ständig sorg än vid kärleken till sin vän. Mot sin vilja har hans sorg blivit starkare än minnena. Det destruktiva viktigare än det goda som en gång fanns.

A söker i sin tro men han hittar ingen substans. Inget fast ramverk, ingen tröst i förlusten, inga slutgiltiga svar. A känner allt mer att han inte klarar av oklarheterna, inte klarar av att sakna ankare att fästa tillvaron i som inte bara är sorg.

Så A söker sig mot en ny tro. Den är annorlunda från allt annat han varit i kontakt med och dess uppfattning om enhet är först förvirrande. A kan problem att förhålla sig till hur något kan vara evig, överallt, hela tiden, oföränderligt. Men efter en lång process och efter långa samtal med vänner som tillhör denna nya religion så hittar A rätt och konverterar igen.

Hela denna process återberättas av A i hans biografi. Efter konverteringen behöver A tolka m hela sin barndom och uppväxt. Han behöver genomgå en asketisk rening för sig själv mentalt där han fördömer sitt tidigare liv. Att hela livet han levt fram tills nu är syndigt och fel är ändå bättre än att vara vilsen. I sin nya tro får A den ram och den mening han sökt, även om det innebär djup självkritik.

Kanske är det ändå sorgen som får mest mening med A:s nya tro. Genom att aldrig mer älska något i sig självt utan genom Gud, så blir det också evigt. Gud är oföränderlig, obunden av tid och plats. Det A älskar genom Gud kommer aldrig försvinna. Kommer aldrig utmynna i den meningslösa tomhet som A kände då hans vän dog, försvann, blev till inget. Att något så kan existera och sen bara inte existera var något A inte kunde hantera. Genom att hädanefter bara älska genom Gud blir föremålet för ömhet och kärlek evigt och oberoende.

*

Boken om A är något av det vackraste, mest meningsfulla jag någonsin läst. Få gånger har jag drabbats så djupt av en medmänniskas tankar och känslor, trots att vi är så djupt olika. Vem som helst med öppet sinne kan läsa om A och ta till sig vad han känner. Sörja med förlusten, ha sympati med känslan av sorgen som en bedövande filt som tillslut hotar att ta över allt, även de lyckliga minnena. Jag tror att de allra flesta kan läsa om hans konvertering och genuint förstå honom i den. Oavsett vilken tro och vilka psykologiska, själsliga behov man själv har. För A visar på ett så starkt sätt vägen mot sin sanning att vi alla kan se att det är sant, genom hans ögon, för honom precis när vi läser om det.

*

Boken jag talar om ovan heter Confessiones – Bekännelser på svenska och omnämns ofta som ”världens första självbiografi”. Den är skriven av Augustinus, mannen som levde från mitten till slutet av 300 talet efter vår tideräkningsbörjan och är en lång bekännelse över hans synder. Bekännelser ger oss berättelsen om hur Augustinus konverterade från en hednisk, antik religion till kristendom. I andra delen av boken, samt i flera efterföljande verk, går Augustinus igenom kristen teologi och försöker förstå alltifrån genesis till treenigheten. Augustinus skrev Bekännelser runt 397 eller 398 ef. Vt. och han räknas som en av de viktiga kyrkofäderna.

Jag och Augustinus är helt olika människor, både vad gäller vilken tid vi levde på, i vilket landskap, i vilken kultur, kön och ålder. Men vi är även genuint olika som personer, jag är hedonist, inte bara i min tro utan i hela mitt sätt att fungera för att vara som lyckligast. Augustinus gjorde en omvänd resa och behövde den sortens religiositet som jag inte klarar av för att han skulle bli lycklig. Vi är väldigt olika men ändå finns det få livshistorier jag läst och känt så djupt för som hans.

Det är vad som är förtjänsten och meningen med bildning. Inte att gnälla på att tjejbloggare är fåniga eller att det var bättre förr. Jag älskar klassisk bildning för att den kan upphäva känslan av gränser mellan människor och ge oss förmågan att förstå och känna med en helt annan själ i en helt annan tid på en helt annan plats.

Bildning och bildningsbrist

Harrison:s debattartikel gav inte helt samma mys som Horace uttalande om Sverige, vs. Tyskland men nästan. Att jag är något av en bildningselitist kan väl knappast undgå någon och jag gillar allt som har med ovanstående att göra.

I dag kom även en alarmartikel om att religionsundervisningen i svenska skolan är för dålig. No shit Sherlock? Sverige är ett mycket sekulärt samhälle, sekulära samhällen har i regel mycket svårt att förstå sig på religionens funktioner. ”Varför tänker man så?” ”Hur kan de tro på det?” ”Vad är det för konstiga hattar de har på sig?”. Ett sekulärt samhälle är önskvärt men vi bör vara mer ödmjuka kring våra religionskunskaper och uppfattningar. Från svensk håll uppvisas inte bara rena kunskapsluckor i ”vilken religiös ledare som föddes när och var” och liknande frågor, utan verkliga problem med förståelsen.

Och hur ska någon som verkligen inte, vare sig vill eller kan, förklara ett sådant fenomen som reinkarnation med existerande själ och reinkarnation utan existerande själ, kunna lära ut det till sin klass?

Att diskussionen om hemskolning kommer upp förvånar mig inte det minsta. Jag är ingen människa som vill ha barn (i dagsläget iallafall) men om jag skulle ha skulle de gärna få gå i vanlig skola någon dag i veckan för den sociala interaktionens skull och hemskolas resten. Aldrig någonsin att jag skulle nöja mig med den låga nivån som svensk humaniora och religionsundervisning har för min avkomma. (utom min Olga, hon är bäst och jag kan nästan tänka mig att skicka eventuella ungar över halva landet för att de ska få ha henne som lärare <3 )

Estetik

Om man har överhuvudtaget har något gemensamt med mig vad gäller smak och tycke inom konst, estetik och mode är dessa två bloggar ungefär allt man behöver för att tillfredsställas här i livet.

Key words; Vackra kvinnor, naturen, gamla saker, mytologi

Addingsens

Soundtrack sthlm

Iiiiiiinnkompetens!

En gång i tiden tyckte jag att Nyheter 24 var en cool sida som var lite härligt kaxig sådär i nyhetsflödet. Då sökte jag faktiskt jobb där men fick inget svar. Nu i efterhand känns detta som det närmaste jag kommit att skämmas för ett ligg. HERREGU.

Flera anledningar; en stor del av skribenterna är antingen imbeciller eller så skriver de bara som om de vore imbeciller. Den sämsta text jag någonsin läst i hela mitt liv som förmodligen dödade fler av mina hjärnceller än hela mitt alkoholintag sammanlagt är av en Nyheter 24 skribent. I princip alla tjejer skriver om smink, hår, mys, utseende, kläder, å lite sex. Fniss. Killarna har arga bylinebilder. En viktig person på Nyheter 24 bloggade tidigare om  ”judarna” och har inte förklarat sig något vidare. Min gräns gick dock vid en artikel med rubriken; ”Lite väl mycket sex kanske” där en ”reporter” hade räknat ut att en pseudokänd svensk kvinna hade haft sex i snitt nio gånger på ett år. Vilket alltså var ”lite väl mycket” och förtjänade en egen artikel.

Vid googlade av nya artiklar på ämnet religion hittade jag följande. Nu har jag tre frågor.

* Är denna Hedin alltså forskare på SU?

* Är det ok av en docent att dra slutsatsen att ”religion” ”i princip kommer att förbjudas helt på offentlig plats.” utifrån följande briljanta sdluktande resonemang; ”Det finns en tydlig irritation på vissa punkter där vanligt folk stör sig på saker kopplat till religion medan kultureliten försöker visa sig vara toleranta hela tiden,”

*Vem måste avgå först?

Kulturskymningen är nära. Jag vill borra ut min hjärna ur huvudet för att denna människan benämns som ”Religionsexpert” och för att den här texten någonsin publicerades av någon. ALLA måste avgå. Om denna Hedin finns på riktigt och inte är så otroligt obotligt inkompetent som han framstår, vänligen kontakta mig och berätta att han blivit felciterad.

Annars finns det inget som passar bättre just nu än ett citat från en fantastiskt intelligent och bra person jag känner, handlade om en annan grupp från början men passar så fint in på bottenskrapet av svensk universitetsvärld ”en som kan stava till sitt eget namn och går hjälpligt på bakbenen”

genusluciajulreligionskristendomsfarlighetsbonanza!

Man får passa på att sola sig lite extra när det är högtider som religionshistoriker! Vid få andra tillfällen är det så många som bryr sig om oss och vårt nörderi.

Nu när Sturmark/Lindenfors vill passa på att glänsa lite med sina julkunskaper och twitter tjafsar om en kille kan va lucia kan det vara på sin plats med snusförnuftiga invändningar.

*

Jul är mycket riktigt en sammansättning av flera olika traditioner. Framförallt en romersk solfestival och den nordiska/germanska yule (som den gamla stavningen är)

Den romerska festivalen passade bra att återanvända för kyrkan som firande av Jesus födsel. Det är dock en efterhandskonstruktion, snarare föddes Jesus i okt någongång. (detta tror man eftersom det är den månad som bäst stämmer överens med uppgifter i bibeln, tex ha får på bete) Det bestämdes senare att Jesus skulle firas och den redan befintliga festivalen blev en bra högtid för syftet.

Yule eller midvinterblotet var en av det hedniska norra Europas viktigaste och största fester. Midvinter, mörkast på året men också vändningen, nu skulle ljuset komma tillbaka. Det firades traditionsenligt hedniskt, dvs, mat, fylla, gemenskap, fest, slagsmål. Man åt gris och använde de färger och festligheter som fanns, som grönt granris, vinteräpplen, kål, och mycket saltad mat. Och så slaktad julgris förstås. omnmonnom.

Dessa två smälte ihop till att fira jul den 24 dec. (yule firades annars vid midvinter vilket brukar infalla runt den 21 dec, så lite tidigare.)

Lucia är som vi vet ett helgon, men lucianatten är något annat. Enligt tidig kristen/hednisk folktro var natten till den 13 dec en farlig natt, lång, magisk och svår. Då kunde djur svälta och onda varelser for runt och härjade. Den natten fick man akta sig för att inte stöta på trollet lusse som va ute och bråkade i följe med andra troll och otyg. På morgonen den 13 hade man överlevt lussenatten, den var över och snart skulle vändningen, midvinter komma. Alltså firade man till det på morgonen med stora frukostar, och inte oväntat, fest, fylla, hejraderitan.

Helgonet Lucia plockade man in som lämplig representant för firande av lussemorgon när man överlevt den långa natten och serverade festfrukost med massa ljus. Den började serveras av en ung person med ljus. Denna person var inte könsbestämd eller utseendebestämd utan helt enkelt en ljusbringare som kom med firandet av att natten var över. Sedan plockade man in helgonet som denna ljusbringare och sedan blev det till  -> snygg tjej ska komma med lussefrukosten.

Yulefirande – Midvinterblotande nordbor

Helgonet Lucia

Lussefrukost! 1800 tals Luciafirande

*

Våra helgdagar och traditioner är aldrig huggna i sten. De förändras ständigt av att nya religioner kommer, vi plockar element från dessa, lägger på våra vanliga högtider, och festar och firar vidare med vänner och släkt. Att säga att traditioner ska bevaras som de är blir därför en lustig motsägelse. Traditioner finns aldrig ”från början” utan byggs socialt och kulturellt av olika moment som läggs till och smälter in. Ur det liberala perspektivet bli det dessutom givet att en tradition finns för att vi vill och ser värde med att bevara den. De traditioner som inte intresserar någon försvinner.

Så Lucias kön är egentligen rätt irrelevant. En gång var ljusbringaren av  obestämt kön, sedan blev det en kvinna, och om det nu skulle bli obestämt igen  så kommer ingen av dessa vara mer eller mindre ”rätt”. Frågan handlar mycket lite om tradition eftersom den där blir en icke – fråga. Snarare handlar det om nutida tjafs kring synen på barn och vuxna, genus och popularitet i skolkulturer. 

Givetvis är det inget hot mot någonting att en unge går och viftar med luciakrona på dagis lika lite som att dagisluciatågen innehåller både tomtar och pepparkakor och det ena och andra.

Diskussionen om julens religiositet är på samma sätt en lustig symboldiskussion. Har högtider religiösa dimensioner? Ja, men samtidigt, inte per default. Yule var en hednisk högtid. Sen blev den katolsk, sen protestantisk,   nu skulle jag nog närmast nämna den som en sekulär/kristen tradition  i Sverige eftersom så pass få firar den av troende skäl. Att känna till kulturhistorian bakom är roligt och spännande men knappast politiskt legitimerande.

Så vad roligt att Sturmark/Lindenfors vill ta tillbaka julens hedniska rötter! För visst är det det de säger? Julen var ju inte icke – religiös innan den blev kristen, den var hednisk. Jag firar den hedniska högtiden, det är roligt och mysigt och Sturmark/Lindenfors  får gärna göra mig sällskap i detta. Men då kanske det skulle krävas att herrarna tog sin en funderare på sin religionssyn… För deras stelbenta syn på avd religion är passar inte längre in då. Religion/kultur/folklore är ju nämligen sammankopplade.

På samma sätt hoppas jag att de som klagar på att kåren i uppsala inte får ha några arrangemang som ”är religiösa” funderar på hur vi då drar gränserna mellan religiöst/traditioner/kulturen. Och varför det är ett problem att arrangera en trevlig iftar, eller varför inte en judisk sabbat? Alla anledningar att bjuda i, mötas, träffas, äta, dricka och umgås är bra anledningar. De blir inte farliga och hemska för att de kan spåras till ”RELIGION” (denna boogieman)

*

Kivas mindre fira mer, fira så många olika religiösa/kulturella högtider ni kan, då kan man plocka guldkornen. det är den nyhedniska strategin  ;)

(men tips, det kan också gå överstyr, då rom i slutet på sin tid hade lagt in alla folk som ingick i rikets olika högtider och fester var nästan hela almanackan full med högtider. Det skulle konjunkturinsitutet inte gilla…)

Här kommer myshögern

Igår dog mitt twitterflöde av skratt kollektivt till M. Anderssons artikel om Solna. Med formuleringar som ” Sverige står inför en härlig renässans av kultur, mat, dryck, dynamik och livsnjutning” och med ordet ”livsnjutare” nio gånger i en kort text var den nog ändå värd hånet. Man spekulerade till och med kring att detta var en debatt variant av ”fruktlägenheten” ni vet, den lägenhet som säljaren lade upp som en mycket humoristisk annons där man drev med tendensen att lägga en jävla massa frukt överallt vid homestyling. Här tog man i så man sprack, det gick från fånigt till roligt och lägenheten blev en internetsucce. Vips hade man fixat spridning och reklam för massor massor med pengar. Eller fejkbloggen om sandhamnstek för några år sedan. Kort sagt, man gör en grej så överdriven att det blir roligt och att den där med sprids mer än om man skött det korrekt och seriöst.

Det här var dock ingen fruktartikel, och tur var väl det, att medvetet fåna sig på det sättet får man gärna göra, men inte om man nu tar upp en av Sveriges största forum för debatt. Då är det fasiken respekt för yttrandefriheten och demokratin som gäller. Andersson postade också idag ett svar på sin blogg, som jag tycker var väldigt sympatiskt, så han är säkert en trevlig och skön kille. Jag säger inget annat eftersom jag inte känner honom personligen.

*

MEN, man blir ändå besvärad och besviken. Dumhögern är av någon anledning ännu mer störande än dumvänstern. Vad jag brukar mena när jag säger dumhögern är den konservativa alliansen av dumskalar som exempelvis utgör Tea party rörelsen. Typ, jorden skapades på sjudagar, gud skapade geväret så vi kunde skjuta bögar und so weiter.

En andra form av dumhöger utkristalliserar sig dock allt tydligare. De ger mig definitivt inte samma typ av äckelkänslor som den konservativa dumhögern men det gör en ju… bekymrad. Solna artikeln var ett utmärkt exempel, A. Abeles twittermisslyckanden, A. Teodorescus ”bejaka din kvinnlighet” svammel och Egoboost magazin är två andra andra. Det är förvisso fint med mysiga människor som vill göra trevliga saker och menar väl med smågosig svensk socail-liberalism, men det finns inget… djup. Som min kära vän O skulle sagt, ”det är liksom ingen djup pool att simma i”. Jag står gärna för att jag röstar på och stödjer Centerparitet, men jag är allvarligt bekymrad över hur denna glättiga urbana mysliberalism tar över delar av partiet. Den identifieras ofta av glada sköna killar med lite smågubbig klädstil, ni vet, gele i håret och väst, snygga så där, som gärna skriver kul grejer och ”provocerar” lite men inte funderar nämnvärt över något mer komplicerat än restaurangmenyer. Mysiga urbanliberaler. Det är inte ont menat, men det är synd om detta anses vara det bästa vi har att komma med från ungt högerhåll.

*

I Egoboost magazine har Hannes Hervieu exempelvis en egen krönika och ”mansspalt” (åhh vad fräscht det känns att på 2000 talet dela upp män och kvinnor i några sorts magiskt separerade kollektiv av olika arter…) och han bloggar förstås även för Spotlife. Jag har gång på gång sökt igenom bloggen efter någonting med mer substan än iphönbilder, men icke. Löwengrip själv, personen som betalade folk för att göra de läxor hon inte orkade med och inte drar sig för att poängtera att det där med bildning inte är värt något särskilt, ska få vara delaktig i att starta en skola. Vad ger det för syn på bildningen som sådan? För den verkliga akademin?

Missförstå mig inte nu please, jag säger inte att vare sig Hervieu eller Löwengrip eller Andresson är klandervärda människor, jag lägger ingen värdering av deras person i detta. Jag säger bara att det bekymrar mig att man inte ens verkar bry sig om den klassiska akademin längre. Det är liksom tjofräs, spelar ingen roll. De är bara symboler för en oroande trend. Löwengrip var stolt över att alla på hennes redaktion var unga och tidigare ganska oerfarna. Själv förundrades jag över hur man kunde tycka att det var en konkurrensfördel att vara outbildad. Det kanske inte finns något att bli ARG över i allt detta ovanstående, inga direkta fel eller obehagligheter som hos politiskt – inkorrekt människor, det bara saknas någon som helst insikt och intresse av att gå vidare.

*

Vilken roll har egentligen klassisk litteratur, religionshistoria, kunskapssociologi, artes liberales idag hos myshögern? Vem bryr sig om gamla döda gubbar och gummor liksom? Woop. Wennström postade den här krönikan häromdagen för läsning. Som hedonist suckar man förstås lite roat åt användandet av ”synd” som begrepp och den något kristna – naturrättsliga världsbilden, men den har ändå många intressanta poänger. Som att ungdomar i väst bara inte har någon förmåga eller träning i att överhuvudtaget reflektera över moral och värderingar. Jag skulle vilja tillägga till detta att vi saknar förmåga att reflektera över andlighet, mening och det djupt mänskliga. Det vi alla delar över tid, rum och yttre egenskaper. Har man aldrig någonsin behövt konfronteras med andra världsbilder en sin egen, aldrig sett en död människa och reflekterat över döden som mysterium… då är det lätt att tro att mänsklighet är samma sak som att bestämma vad man ska äta till middag och vilka kläder man ska ha på sig idag då.

Många unga tänker nog, ”varför i allsindar ska jag läsa kyrkofadern Augustinus?” Hur relaterar det till gymnasievalet och hudvård? Och ja… hur förklarar jag då att kyrkofadern Augustinus Bekännelser är typ en av världens vackraste texter om en människa, om döden, sorg, saknad och varför man behöver tro för att överleva. Om synen på sig själv, sina misstag, sin egen förmåga att älska. Hur förklarar man att det ytliga slarv vi idag kallar politik en gång kunde härledas ur verkliga tänkare, hur studiet av en sådan sak som nyplatonismen ger så stimulerande tankar kring vad staten och kollektivet egentligen är?

*

Det är som med det ursprungligen så ljuvliga mänskliga fenomenet mytologi. Gammal mytologi bjuder en inblick i själva kulturella andligheten i ett samhälle som är förlorat idag. Ta sagan om Rödluvan från mellaneuropa.

I sitt orginalutförande är det en berättelse om att symbolisk växa upp, axla en könsroll. Den unga flickan rödluvan, som bär en röd kåpa, ska besöka sin mormor, men en varg hinner dit först. I den äldsta versionen av sagan äter sedan rödluvan och vargen gemensamt upp mormodern. Den unga kvinnan måste påverkas av vargens symbol för att ta steget att uppsluka sin mormor, den gamla kvinnan och den roll hon har och därigenom bli en vuxen kvinna och gå in i en ny roll med nya plikter och nya förväntningar.

Hap, sedan kom 1800 talets romantiska rörelse, sökandet efter en nationalism och en folkkultur som aldrig riktigt föddes. Tyska studenter som klädde sig i knätofsar och begav sig ut på landet för att se ”hur bönderna egentligen gör” i en sorts konstruerad romantisk bild av någon man inte nödvändigtvis hade gemensamt. Bröderna Grimm gjorde just det när de samlade in folksagor. De skrev ner rödluvan, men givetvis var den lite för konstig och lite för läskig så vips blev det en spännande grej om en söt tjej, en elak var och en tapper jägare. Lite charmigt ändå kanske.

Sen kom Disney, tar sagorna, dödar dem slutgiltigt och så vips. Inget annat kvar än ointressant och pluttig kommersialism. Myspys. Inget djup, ingen mening utöver att jägare är starka och vargar är dumma.

*

Den urbana mysliberalismen är inte Disney, så illa har det inte blivit ännu. (även om de sk. Tjejtidningarna är farligt nära… och Gant Rowing Race! Äkta kräks. Svenska rika människor som låtsas att de är engelsmän och inte kan ro men låtsas att de kan det så de får en ursäkt att äta snittar och miiiiingla)

Jag gillar inte att mingla. Jag gillar inte nätverkande och latjolajbans och hejhå. Jag vill bli bedömd för det som spelar roll, kunskap, kompetens, jag vill ha fler människor som vill parta om annat än heminredning. Är det elitistiskt av mig? Jag har ju inte bara den sidan, det glättiga och glada och lättsamma är också bra ibland. Det är inte fel att ha flera sidor och den lättsamma kan få vara en av dem.  Men det kan inte få bli allt, det kan inte få ta över och spela större roll än det andra. Yrkeskunnande, att man är välutbildad ses inte som konstiga krav i branscher som sjukvård, teknik och mekanik. Varför är det fult och skamligt att kräva lite insikt och tankar när det kommer till litteratur, politik och kultur?

Berglin, jag älskar er <3

Vem behöver egentligen sluta fred med vem?

Vem är egentligen emot demokrati, frihet och mänskliga rättigheter? Ja inte humanisterna i alla fall. Det fastslås återigen på bästa sändningstid på Dagens Nyheters debattsida. Jag förundras ibland över hur många gånger man ska behöva säga självklarheter, INTE FÖR ATT JAG ÄR FÖR BARNPORR måste man börja en artikel om upphovsrätt med och så vidare. Nej, nyateister, jag tror inte att ni är mot mänskliga rättigheter. Jag har aldrig trott det. Men det tåls att sägas igen tydligen, med stor debattartikel, floskelfrossa. Vad sägs om att vi tar det här en gång för alla. De allra flesta människor i detta land, och i andra länder också för den delen, är vettiga personer som vill väl. Även om undantag självklart finns så har vi ingen anledning att inte utgå från detta vare sig i kön till kassan på ICA eller i en debatt.

Så, varför publicerar nyateisterna artiklar där de bara vill poängtera hur mycket de är för frihetmänskligarättighetdemokrati? Kan man inte använda sitt utrymme till att faktiskt föra fram vad det nu är som inte är bra och som bör ändras och argumentera ordentligt för detta? Jag är ju en sån där akademikernisse, så när det kommer förslag, debattartiklar och liknande så brukar jag lägga krutet på att faktiskt ta reda på vad man vill och varför. Nyateister har förmodligen inget mer tacksamt land att verka i än Sverige som är mycket, mycket sekulärt ur synvinkeln privat/offentligt. Att man ska behandla sjukdom med den medicin som har högst verkningsgrad, att kyrkliga representanter inte ska ha bestämmanderätt över människors liv, att ingen ska utsättas för religiöst tvång, det är inte några kontroversiella frågor. På så många plan så är majoriteten av befolkningen, inklusive jag själv, överens med nyateisterna. Den här gigantiska källan till konflikt, var finns den? Det låter ju ibland på anhängarna själva som om det är en realitet.

Senast jag argumenterade emot nyateistiska företrädare gjorde jag det givetvis inte för att jag hatar dem som personer, eller ens deras idéer. Jag gjorde det för att det fanns ordentligt med hål i argumentationen, för att man hade en totalt rättosäker ingång och för att man inte kunde tydliggöra på vilka kriterier man var emot. Det blev det aldrig några vettiga svar på, bara mer floskler. ”Men vill du att man ska utnyttja människor som är sjuka ELLER?” (Nej.)

Så… Ja nyateismen, jag vet att man är för frihetmänskligarättighetdemokrati, kan vi diskutera de där sakfrågorna nu?

Pride 2011; Till hedonismens försvar

Nu drar jag snart och festar i några dagar. Det behövs, jag har haft en vecka som mest gått ut på att ha ångest inför stora jobbiga saker som ska göras, min bostadssituation (eller rättare sagt, den totala bristen på sådan…) allt som ska hinnas med vad gäller jobb osv osv. Därför känns det extra bra att bara se fram emot några dagar av fest och vänner och att springa runt i sommarklänningar och vara glad och suga upp stämningen av flirt och spänning.

Det borde jag kanske inte göra, det hedonistiska som utgör grunden för min religiositet verkar fortfarande vara lite störande för många att handskas med. Det märks på alla de kritiska  röster som kommer fram i och med prideveckan i diverse sura insändare, kommentarer på stan och kolumner, ”lika kär tradition som julafton” som någon skrev på twitter och som stämmer så bra. Oroa er inte, jag ska inte gå i polemik mot dessa eller upprört försvara min rätt att omfamna hedonismen,det gör jag så bra ändå, det är inget jag behöver motivera eller försvara. Det här ska inte ses som kritik mot de rösterna utan bemötande.  Jag kommer aldrig döma någon annan för att de lever hedonistiskt, men inte heller rakt motsatt. Jag tror på öppenhet; ”du väljer bäst vad som du tror är bästa livet för dig, jag väljer bäst det bästa livet för mig” (vad jag dock vill poängtera mitt avstånd från är de som säger att vissa inte borde få synas och röra sig ute och visa upp sig för att andra tycker de är konstiga och då kan de bli mobbade och då är de synd om dem och därför borde de inte få synas. Låt inte intoleransen sätta reglerna!)

Jag har inget behov av att försöka övertyga någon eller se det som en fråga att vinna i. Det är så jag fungerar och så jag har valt att leva mitt liv och det går utmärkt. Jag är tillräckligt mogen och smart för att kunna vara hedonist och ansvarstagande samtidigt. Jag delar upp mitt liv i olika sfärer och olika områden och har inga problem med det. Liksom mina vänner som har samma livsstil så vet vi vad som behövs för att skydda sig själv och andra, vi är tillräckligt socialt kompetenta och sympatiska för att känna andra människors vilja, önskan och gränser. Allt är samtyckande och det påverkar aldrig andra saker så som arbete.

Att vara hedonist i sin livsstil och hedning i sin andlighet är något man kan välja baserat på att det är den typen av person man är, och det är förknippat med mycket kunskap och ansvar också, för grundregeln är fortfarande ”Gör vad du vill så länge du inte gör någon illa” och det fantastiska är ju att detta är så mycket enklare att göra idag, i en tolerant liberal demokrati med dess vetenskapliga framsteg än vad det någonsin varit tidigare. Hedonism går även utmärkt att kombinera med andra ideologier på andra plan. Jag ser inget problem med att vara kulturkonservativ när det kommer till just kultur, eller socialliberal när det kommer till omfördelningspolitik, och hedning i grunden, samtidigt.

Sen är det ju givetvis så att pride inte bara är fest och underhållning och vänskap och andra hedonistiska värden. Det finns många som är där av andra orsaker också. Och just det verkar gå lite förbi de som kritiserar pride för just de hedonistiska inslagen. Det är bara en del av festivalen och en del av besökarna. Men eftersom just denna del oftast kritiseras så är det också den vinkeln jag försvarar här. För att jag ser inte att hedonismen i sig måste vara att problem och motsäga alla de andra diskussionerna man också vill föra, som en om utseendefixering, offermentalitet eller dylikt.

Jag diskuterar gärna dem nästa vecka, men nu ska jag bara roa mig med fina vänner, min underbara man och vackra kvinnor. En dos alkohol och mat, musik och dans på det också så är vi hemma. Japp, jag är hedonist, och jag nekar aldrig mig själv njutning eller underhållning eller glädje eller relationer. Så länge det sker på en basis av respekt och kärlek. Sån är jag, sån är kanske inte alla andra men det är ok, vi kan vara olika. Jag kan vara en riktig surtant också.

Mer mediumdebatt

Hemkommen från en mycket lyckad Greklandsresa, A gillade landet lika mycket som jag, stort + på det.

.

Medens jag var borta hann jag både publicera den artikeln jag talade om i förra inlägget, som ni hittar HÄR som svar på Sturmark&Illis första artikel på ämnet medium och den så kallade ”vidskepelsen” och få svar från grabbarna, den hittar ni HÄR. Jag har idag även publicerat min slutreplik i debatten, här. Väldigt trevligt att faktiskt få svar på det man skriver! Sturmark&Illis andra artikel är betydligt mer modest och resonabel än den första, vilket tenderar att vara fallet. Det uppskattas så klart men man kan ju inte riktigt låta bil att känna att det är enkelt att komma undan med ordentliga generaliseringar och fördomar mot vissa typer av grupper och religiösa riktningar.

Vad gäller olika spirituella, new age, hedniska och ockultistiska rörelser så missar media aldrig en chans att göra sig lustig över företrädarna. Man väljer glatt sk. crazy – cat – ladys med lustiga sjalar och långt rödfärgat hår som pratar ogenerat om ”energier” och annat som den vanliga 3:an konsumenten tycker är kul att skratta åt. Väldigt sällan får någon annan typ av utövare ge sin bild och sin version av sin religiositet. Det är lite beklagligt och spär ju helt klart på fördomarna om ”nyandligheten” som något totalt irrelevant och lite fånigt. Jag har inget emot crazy cat layds personligen (är lite svag för folk som avviker från normer) men jag hoppas att fler utövare av alternativ religiositet vågar stå upp för vad man tror på så bilden kan nyanseras. Och att man vågar argumentera emot där det skrivs fördomsfulla artiklar om en.

För jag är inte själv spiritist men jag har nära vänner som är det. Att Sturmark&Illi kallar deras seanser för ”glada vänner som leker anden i glaset” stör mig. Bara för att man själv inte kan begripa att någon faktiskt tror på det här så ska man inte kasta det åt sidan som totalt löjligt. Ett intressant exempel från verkligheten är fredagens avsnitt av Glamourama, där bloggtjejen Anna Hibbs går till ett medium. Tydligen så var Hibbs vare sig totalt förstörd eller i något svagt tillstånd och hon var utmärkt nöjd med det mervärde mediet hade gett henne under deras session. Det är min huvudpoäng, att det kan vara väldigt svårt för någon annan att bedöma hur mycket en tjänst egentligen betyder för just dig. Jag blir irriterad på att Sturmark&Illi tycker sig ha rätt att döma andra människor och säga att deras känslor av värde kring sina medium – besök inte betyder något och inte har något värde. Vissa saker måste man få bedöma bara själv.

Personligen så tror jag säkert att det finns gott om medium som bara gör det de gör för pengar och för att de tycker det är kul att underhålla. (många trollkarlar använder ”tankeläsnings – tricks” något för förbud kanske?) Jag tycker själv att det ska vara straffbart att påstå att man exempelvis kan bota sjukdomar som det inte finns någon bevisad effekt på. Men existentiell hälsa, psykiskt välmående, en aktiv tro i livet är inget man kan kvantifiera och bevisa som mer eller mindre bra, för det är så pass individberoende. Och jag gillar inte när man drar alla över en kam och skriker efter förbud till höger och vänster.

(OBS så vi klargör det på en gång så ingen gnäller, jag tycker givetvis att man FÅR lagligen håna, baktala och förlöjliga alla religioner så mycket man vill, det är ett fritt land. Jag bara tycker också att jag har rätt att invända och protestera och att man ju kan hålla god ton i en debatt.)

Paus + beef + vernissage

Hej Gullungar, jag tar en bloggpaus då jag borde packa och städa, jag och mannen åker till Grekland om ganska precis sju timmar.

Kommer vara lite borta några dagar efter det men jag kunde ändå inte låta bli att skriva ett svar till den här artikeln på Newsmill idag. Egentligen så är ju newsmill lite särskilt forum att skriva på, ungefär som att smörja in sig i en gröt av blod och fiskrens och hoppa i hajvatten vad beträffar kommentator -troll rating. Men jag kunde faktiskt inte låta bli eftersom jag blev så förbannad på artikeln i fråga. Humanisterna får gärna vara ateister. Däremot så har det senaste de skrivit varit helt sjukt dåligt underbyggd och argumenterat. ”öh, det här är dumt! tycker vi… fast vi kan inte riktigt säga varför.. så borde man inte få göra! Förbjud förbjud!” var är deras resonemang liberala?? jag blir så trött…

Att skriva argt på bloggen hjlper liksom inte eftersom ingen av humanisterna själva läser det, därför svarar jag på newsmill, för då kanske jag åtminstone blir läst och får ett svar tillbaka. Jag är faktiskt väldigt sugen på att höra dem förklara sitt resonemang. Bara för att man är troende är man inte helt dum i huvudet och jag tror att de behöver påminnas om det och faktiskt skriva en artikel som innehåller en enda vettig argumentationstråd att försvara sig med.

Men.. jag åker ju då som sagt till Grekland snart, så jag lär inte hinna se om min artikel kommer med, alls blir läst eller om jag får det där svaret från Sturmark och gänget. Så jag tänkte kanske att ni kunde håll utkik åt mig?

.

Nåväl, det har varit väldigt flängiga dagar, men trevliga. Idag hann jag med en konferens, en lektion och ett vernissage för min fina vän där jag själv hängde på väggen. Min professor hör av sig och ber mig sitta i en opponeringspanel för lite olika uppsatser om hedendom. ”Du är ju trots allt en av våra experter på området” Åhh, snyft, så fint, vad det värmer att höra sånt i en besserwissers hjärta… *hjärtegropentår*

Här hänger jag på väggen och chillar med en krans av påskris, Helena Kierkegaard den lilla puman fotade och ställde ut bilderna, jag posade och fotade bilderna på mig själv i konsthallen med en sunkig mobilkamera. Håll till godo.

(Givetvis kommer jag publicera dessa bilder och flera från samma tillfälle även i fina, digitala versioner här på bloggen lite senare i eget bildinlägg )