En liten akademiker-rant

Nyligen var det en rapportskrivare till Timbro som inte förstod att ett urval på 20 pers INTE är ett godtagbart underlag för analys och generaliseringar. Sedan var det två forskare från Göteborg som INTE begripit hur siffrorna för syn på demokrati fungerar och vad som är en rimlig slutsats av dessa. (skrev Sanna och Andreas bra om) Alltså denna misshandel av WVS materialet…

Därför blir jag lite nyfiken på hur Atladottir kan skriva en debattartikel och använda den tidigare nämnda göteborgsfadäsen som källa för att styrka sin argumentation.

I grund och botten är jag inte helt oense med Atladottir. Jag anser också att vi måste höja lärarnas löner. Sedan att RUT – avdrag ska innefatta läxhjälp, well, det gör det redan. Som det är nu faktureras det bara som ”barnpassning” istället. Personligen tycker jag att man heller ska lägga pengar (som privatperson/företag/organisation då) på att stödja alla utmärkta ideella läxhjälper som finns. Men vill nu någon förälder köpa särskild läxhjälp åt sina barn, då får de väl göra det också.

Jag gillar inte ens RUT avdraget överhuvudtaget eftersom jag hellre ser en generell sänkning av tjänstemomsen istället för att småplutta och särfinansiera som vi gör nu, men utifrån hur systemet faktiskt fungerar och att vi inte kan se fram emot sänkt tjänstemoms inom en snar framtid så tycker jag också att det är bättre med billigare tjänstesektor än dyrare.

.

Problemet med artikeln så som jag ser det är snarare den ångande retoriken.

* En rapport som sågats längst fotknölarna tas upp utan minsta självkritiska insikt.

* ”Symbolhandlingen” ses som en viktigare, politiserad, företeelse än den faktiska verkligheten vi måste förhålla oss till (alltså att RUT redan används så här, bara i smyg och att det snarare handlar om att anpassa sig till detta).

* Vissa, helt korrekta faktorer lyfts upp, (högre löner) för att uppnå ett syfte (höj status på läraryrket) men andra lika viktiga åtgärder (höj kraven på lärarhögskolan, ta in mindre elever) ignoreras eftersom de inte passar den politiska andemeningen lika mycket.

* En analys av läget för eleverna (det är synd om dem, de läser bara av läget, de känner sig oönskade) tas upp, men en andra lika viktig del (varje enskild elevs eget ansvar för sin egen utbildning och framtid) ignoreras av samma anledning, nämligen att den inte passar i Altadottirs politiska inställning.

Den här typen av artikel begår precis samma grundfel som en dålig Timbrorapport gör, de ignorerar vetenskapsmetodik till förmån för sitt eget tyckande. Alla får givetvis tycka och ha åsikter, men det kan vara bra om man då ibland tänker efter vilket av dessa som är just åsikter och vad som faktiskt är riktigt.

Du får absolut känna att det känns bäst att tro på en Gud, och du får gärna göra det. Men du kan inte kräva att sjukvården ska utformas därefter utan den bör och ska enbart vila på vetenskaplig metod. Så är det med vissa frågor inom humaniora också. Det finns humanistiskt forskning. Den är i flera fall lika vetenskaplig som medicinsk forskning. Tips: Använd den!

/Hälsningar humanisten

Om Lagen – knivfinnar, brajodlingar och präktiga poliker

Under 50 talet hade flera amerikanska delstater kvar en rad märkliga lagar relaterade till sex. Exempelvis var homosexualitet, analsex och oralsex olagligt. Alfred Kinsey var forskare och zoolog och drog tillsammans med några kollegor igång ett ambitiöst projekt för att undersöka dåtidens amerikaners sexvanor. Under hans undersökning blev det tydligt att om varje sådan lag om sex i varje delstat faktiskt efterföljdes, alltså om straff hårdare dömdes ut, så skulle i runda slängar 90 % av män och 80 % av kvinnor kunna dömas till fängelse vid något tillfälle för att ha brutit mot någon av dessa lagar.

.

Detta är givetvis absurt. I en stat och ett samhälle har vi alla enats om att det ska finnas en representativ, demokratiskt vald makt som ska styra över oss. Denna har inflytande över vilka lagar som ska stiftas. Dessa lagar tvingas vi medborgare sedan följa med hjälp av det våldsmonopol som staten har över oss genom polismakten.

Tänk igen, staten har alltså rätt, som enda aktör, att använda våld mot oss för att se till att vi följer lagen. Visst känns det då ganska relevant att vi är överens om att denna lag ska vara rimlig? Att vi ska enas över gruppidentitet om dessa lagar?

.

Ibland tänker jag mycket på detta och hur kopplat till klass det är. För så här är det, en majoritet av alla som jobbar med politik/kommunikation/media/opinion liknar varandra till sättet och delar till viss del kultur. Trots allt, vill man jobba med detta måste man ha ett särskilt intresse för det. Den som tänker ”äh, politik och sånt, jag bryr mig inte” kommer heller aldrig bli pressekreterare på socialdepartementet. Alla som har den typen av jobb har något gemensamt. De i sin tur är de som har insyn i hur landet styrs, hur demokratin fungerar, hur man går till väga för att göra sig hörd. De sitter även ofta nära varandra geografiskt och har liknande ekonomisk situation.

Utöver dem finns en stor andel människor som bara inte bryr sig så mycket. De vill att saker ska fungera. Och rulla på, och inte komma i vägen och så inte så mycket mer med det. De vill inte nödvändigtvis behöva ha en åsikt i alla dessa frågor. Och de flesta bor på en helt annan plats och har en helt annan kulturell och ekonomisk bakgrund än de som sitter i innerstan på KB och lunchar.

.

För så här, vi ska ha en representativ demokrati på så vis att folk ska komma från hela landet och väljas och sättas tillsammans i riksdagen. Detta skulle då garantera att de representerar olika delar av Sverige. Men så är inte fallet. För det finns ju en anledning att just dessa personer överhuvudtaget började med politik och blev så bra på det att de kom till riksdagen. Jag vet själv då jag växte upp i arbetarklassen i Katrineholm. Jag kände ofta att jag inte hade tillräckligt gemensamt med majoriteten där. Jag ville hit, till sthlm, till de jobb som finns här, till de människor som finns här, som har samma intressen som jag.

Våra riksdagsmän från övriga landet har med andra ord ofta mer gemensamt med varandra än med de människor de lämnat bakom sig för att komma hit. Och just därför är det så få här som förstår.

.

Katrineholm är inte så långt bort. En timme med tåg. Men ibland känns det som hundra miljoner mil. Hur många känner inte jag hemma som jobbar svart konstant? Som i princip driver hela företagsverksamheter svart? Som kör bilar som inte är registrerade? Som brukar cannabis regelbundet? Svar en hel del. Och hur många i sthlm känner jag som oroar och bekymrar sig för samma frågor som de hemma? Svar inte särskilt många.

Ju tydligare den kulturella skillnaden blir mellan de som engagerar sig i den politiska sfären och de som inte gör det, ju mer oförståelse finns det och ju mer politikerförakt spirar genom gatstenen i Flen. Många gör nämligen misstaget att skilja på dum och obildad. Att skolorna i Flen är dåliga och att få går vidare till högre utbildning, det gör möjligen att folk blir obildade, men inte dumma.

När skolorna exempelvis går vidare med budskapet uppifrån att alla droger är lika farliga och att du dör av lite hasch, medens de som faktiskt använder substansen regelbundet själva vet att det absolut inte är så, då växer föraktet och irritationen. När man uppifrån börjar med att säga ”Du får inte” men misslyckas med att säga ”varför”, då blir människor arga, för de är inte dumma.

Lagar som, om de implementerades hårdare, skulle sätta en så stor grupp av medborgarna i fängelse, de måste motiveras, och de måste motiveras väl. Är det rimligt att eget bruk av cannabis har det straffet det har i dag? Och detta är bara ett exempel. Det finns flera likande seder som är vanliga ute i landet (ta hembränning eller tjuvjakt i Norrland) och som inte bara fördöms utan inte heller motiveras ordentligt från de som styr.

Som sagt, vi är inte dumma, men vi kan vara obildade, vi människor. Och när vi inte bildas, då fyller vi gärna på själva med eget innehåll. Och då blomstrar konspirationsteorier, kommentarsforumshat och videos på youtube om banker som styr världen.

.

Kommer detta ändras inom en snar framtid? Nej, rimligen inte. Som aktiv politiker kan du ju nämligen inte ställa dig upp och säga, ”Jo visst, i min släkt i norrland, där bränner vi alltid hemma”. Eller ”Nä men mina polare i Malmköping, de jobbar svart”. För en politiker ska, och bör, vara precis så präktig och normativ som våra politiker är.

Men så får vi också då det här samtalsklimatet där ledarskribenter på en pubkväll kallar arbetarklassen för ”moraliskt underlägsen grupp”, (ett exempel ur mitt eget liv) och där vissa lagar verkligen skulle behövas motiveras mer realistiskt än de gör idag. Där de som röstar på Sverigedemokraterna runt om i landet filmas och hånas i videoklipp i facebook-feeds istället för att få sina åsikter seriöst bemöta.

.

Att länder glider isär för att de som styr blir för lika varandra mot de som inte styr är ett reellt problem, om än mindre i Sverige än i andra länder. Om vi ska lyckas med att hålla ihop skulle det vara klädsamt med politiker och mediefolk från både höger och vänster som lyssnade och förklarade sig och sina åsikter lite mer och hånade lite mindre.

För vi är nog ändå många som ibland känner att vi ”funkar” (pratar, skämtar, tänker, umgås) i en kultur och ”tänker” (intressen, kulturkonsumtion, samtalsämnen, jobb) i en annan och att det är jäkligt förvirrande ibland. Men visst, det är ett kul partytrick att dra anekdoter för storögda stockholmare om finska knivleken och den där gången vi boffade bensin på en fest.

 

Min tid på LNB – publiceringar och sånt

Ny vecka och tillbaka på Neo igen, därmed är jag färdig med årets praktik på LNB – Liberala Nyhetsbyrån.

Det har varit väldigt roligt, spännande och lärorikt att skriva ledare med allt vad det innebär. Arbetsformatet har passat mig jättebra så den där drömmen om att arbeta som ledarskribent ett tag någon gång i livet har jag verkligen inte blivit mindre sugen på direkt ^^

Jag har nästan skrivit en ledare om dagen här, och i och med att det finns ett antal tidningar som köper våra ledare så har de allra flesta publicerats i tryck flera gånger. För en rätt internetpublicerad bloggkvinna som jag som precis vant mig vid att vara med i Neo var detta minst sagt värdighetstestande. När jag såg mina texter i tryck på alla dessa ledarsidor ville jag mest hoppa upp och ner och dansa högst ovärdig glädjedans. Jag har dock avhållit mig för det mesta.

Här nedan tänkte jag summera mina texter jag skrivit under min tid på LNB, alla finns inte längre digitalt, men ja, ni ser ju på bilden här vilken liten hög med tryck det blivit ändå D och de jag har hittat länk till följer i listan.

Köttfri måndag

Elbilar

Utbildningspolitik

Lantbrukspolitik

Organiserad brottslighet

Polisen i sociala medier

Nystartszoner

Säljande politik

Matsvinnet ( kortad i denna version)

Pride (kortad i denna version)

Syrien  (kortad i denna version)

.

Även några som jag ej hittat digitalt, exempelvis en om allemansrätten

Så så, det är en smaksak – Om Pride, KDU och ”normlöshet”

Sara Skyttedal skriver på Expressen om Pride, inget konstigt i det. Liberala skribenter (ofta lite smågay själva alternativt faghags) som i pridetider battlar mot konservativare dito är en sommartradition i klass med GB:s nya glassorter.

Skyttedals tonläge är något uppskruvat artikeln igenom, ”Vi kan se samma stegvisa radikalisering av hbt-rörelsen. En legitim kamp för att ge sexuella minoriteter möjlighet att leva sina liv som de önskar övergick till ett kulturradikalt och genusteoretiskt kärnfamiljshat.” och inget konstigt med det heller. Det är en del av den interna retoriken, som hennes läsare och anhängare förväntar sig och som hon vet att hon ska leverera.

Men någon gång kunde det ju faktiskt vara på plats att det fördes en sansad diskussion inom det borgerliga lägret om Pride, även om det nog vore att föredra att göra det utanför själva veckan. Just den här perioden blir ju läget lätt, ja, uppskruvat.

.

Ett av huvudargumenten som kommer upp i den här debatten bygger i sig självt på ett missförstånd. Att vara HBTQ-person handlar inte bara om sex, absolut inte. Pride har så mycket mer på schemat än skojsiga sexworkshops och det kan vem som helst se om de faktiskt läste programmet. Det finns givetvis i snitt lika många pryda homosar som heterosar. Pride handlar först och främst om att få känna sig som en del i mängden. Att äntligen få vara ”den normala”, en del av ett eget sammanhang där man slipper känna sig utanför. Det är fortfarande en av de viktigaste delarna för den som känner sig som minoritet resten av året. (vilket jag tycker bland annat märks i den här intervjun)

Men just sexbiten gillar ofta konservativa att lyfta fram. Så visst, låt oss ta ett snack om den då..

Skyttedal skriver om ”normlöshet” och ”kulturradikalism” två ord som ofta slängs med i den här typen av texter. Jag tolkar dem som en rädsla för att den som lever på ett särskilt sätt när det kommer till sex och samliv. Som i största allmänhet upplöser normer och dygder och känner en avsky och intolerans mot den som inte gör så. Nå, detta är ett missförstånd förstås.

ALL mänsklig interaktion präglas av interna regler och normer. Idén om normlöst mänsklig umgänge är absurd. Det går att leva i en kärnfamilj med en enda sexpartner hela sitt liv, det livet har sina normer för hur man ska och bör bete sig. Sedan kan man även att leva ett liv där man har flera olika sexpartners av olika kön, och kanske är i ett förhållande med en av dem och har andra tillfälliga relationer vid sidan av. Det livet har i så fall också sina egna regler och interna överenskommelser.

INGET sker helt normlöst och flytande. Allt bygger på kommunikation och regler mellan olika människor. Det är bara att dessa ser olika ut för olika personer. Vad jag tror KDU och andra konservativa är rädda för är dels att det alternativa levnadssättet som gör dem obekväma ska tvingas på dem, och dels att detta andra sätt att leva på generellt bryter mot mer allmänmänskliga dygder.

.

Detta är också missförstånd. Alla människor är olika. Hur man väljer att utforma samliv, sexliv och förhållanden beror inte på politik utan på personlighet. Vad som gör den ena människan genuint lycklig kan göra den andra genuint olycklig. Ingen ska tvingas på något. Problemet har snarare varit att den som inte velat ha monogama hetroförhållanden tidigare blev utsatta för våld och diskriminering. Vi är på väg bort från det och det ska vi fira!

Den andra idén om att man inte kan ha en annorlunda sexualitet och samtidigt vara dygdig förstår jag inte heller. Man måste inte vara hetro och monogam, det i sig är inte dygder utan smak och tycke, precis som en älsklingsfärg är smak och tycke. Dygder är andra saker. Ärlighet, ta ansvar, aldrig såra någon med mening. Detta går att vara lika noggrann med som polyamorös homo som om man är monogam heteo. Vad det handlar om är att prata med varandra, sätta upp regler som båda är bekväma med, vara ärliga och öppna. Bara för att man gillar annorlunda blir man inte ansvarslös.

.

Så att konservativa tycker det är pinsamt med ett seminarium med ordet ”Fitta” i, och tycker det är ”olämpligt” med nakenhet  ska givetvis inte behöva gå på pride och dessa seminarium och ta del av något man inte gillar. Men förstå att den som vill leva sitt liv annorlunda och är lycklig med det inte för den sakens skull behöver vara normlös och odygdig.

.

Sen detta med höger och vänster uppdelningen är en helt annan diskussion som jag inte tänker trötta ut er med. Men, HBTQ-rörelsen består av flera personer. Dessa personer är olika och har således olika åsikter. Lika självklart som jag tycker det är att vissa vänsterpersoner saknar hyfs som inte accepterar att det kan finnas dem som tycker annorlunda, och att de har rätt att göra det … Lika självklart är det att den som är gay och höger inte behöver ”ta ansvar” för att det finns dem som är gay och vänster. Herregud, de får väl vara vänster om de vill? Så kan jag gå på mina seminarium och de gå på sina och om de sköter sig och är artiga så är jag också det och så kan vi mötas och diskutera våra olika åsikter.

Om Stockholm Pride hade varit en socialistisk festival så hade den inte passat mig och då hade jag inte gått dit. Men nu är den inte det och då kommer jag och många andra med mig att delta och ha kul från mitt perspektiv och de får göra från sitt. Inte svårare än så. Bara för att man någotsånär delar sexuell läggning har man väl ändå inte ansvar för varandras politiska åsikter?

Men visst, skulle jag som höger se att någon stod och tjafsade på tex ett tält i pridelägret och vuxenmobbades bara för att de som var där va höger skulle jag säga ifrån. Och skulle någon säga, ”skjut alla som är hetro” skulle jag också säga ifrån eftersom jag inte håller med och tycker det är ouppfostrat att säga sådant. På vilket annat sätt skulle jag behöva ”ta ansvar” för att det finns som är vänster och gay?

.

Jag har inget intresse av att bråka med Skyttedal eller någon annan som inte känner sig hemma på Pride, jag tror bara att vissa skulle bli lite gladare om de inte hetsade upp sig så mycket över att vi alla är födda olika och att vi alla kan bli lyckliga av olika sätt att leva på.

.

(PS om man nu ska kritisera Pride finns det mycket mer relevanta saker att kritisera, så som de upprepade ekonomiska problemen och just i år – här är jag enig med Skyttedal och även tex Rabe – den märkliga reklamkampanjen)

Informationsbrist och fattigdom är problemet, inte rörlighet

Så vi har fri rörlighet inom EU, när ett land har lite taskigt med jobb går det att resa till ett annat land om jobba och bo i tre månader utan att behöva söka eller uppvisa något sorts tillstånd. Fri rörlighet är en av de stora vinsterna både med EU och globalisering, hela världens marknad blir friare, effektivare.

Hur många av oss har inte en vän som åkt till Australien och plockat meloner och festat i ett halvår? Suttit i kundtjänst i Norge och håvat in ett sparkapital till sin studenttid? Åkt till London och jobbat i en häftig bar för att få känna ett år av lite storstadspuls innan man återvänder till villaförortens trygga famn?

Ibland reser människor till ett annat land för att jobba och för att få erfarenhet, ibland för att bara ha kul och prova något annat i livet. Och ibland reser vi från vårt hemland för att det inte finns några jobb att få, för att vi verkligen behöver pengar och andra länder har bättre arbetsmarknad.

Några gånger går det inte som man tänkt sig. Den resande ungdomen kanske inte dubbelkollade med gården i USA att de verkligen hade behov av arbetskraft. Kanske åkte den svenska tonåringen iväg och trodde sig få tjäna storkovan men sedan blev sittande i Prag och pengarna var slut. Vad gör man då? Erkänner sig besegrad, ringer hem, ber föräldrarna föra över lite extra, svälja stoltheten och resa tillbaka.

.

Så ser det ut i vår trygga värld, men för många är valen långt mer desperata än så. I många länder finns inga fungerande socialförsäkringssystem, inga föräldrar att ringa hem till, inga jobb att få fast man som ensam 20 åring måste försörja fem småsyskon för att de ska kunna gå i skolan.

Så får man höra av en person som kommer till byn att i Sverige, där finns det jobb! Där kan du tjäna dubbla än här på bara en vecka och vi fixar mat och boende och resan upp och så jobbar du för mig, fri rörlighet, inga tillstånd behövs. Och så åker man från sitt hemland, och kommer upp till en skog i Uppland, och det finns inte så mycket bär, inget boende, ingen har fixat mat, inga pengar blir det och där sitter man, strandsatt och hungrig och känner sig bara allmänt eländig och vill åka hem igen.

.

Fallet med männen och kvinnorna från Bulgarien som kom till Sverige för att de verkligen behövde ett jobb och för att de trodde det skulle gå att tjäna pengar här är bara så sorgligt. Ingen fanns det att få här, och nu blir de beroende av hjälp från godhjärtade medmänniskor och sitt hemland som får ordna frambussar och köra hem dem igen.

Är det fel med fri rörlighet? Att vuxna människor själva ska kunna resa fritt, jobba fritt i andra länder och få både nya erfarenheter och en möjlighet att tjäna pengar. Nej, det är det givetvis inte. Men det finns en anledning till att det inte är snoriga svenska tonåringar som sitter på en landsväg i Australien och behöver bussas hem men däremot händer fattiga bulgarer: Informationsövertag.

.

Som svensk ungdom kan jag vid min dator hitta en hemsida som förmedlar jobb. Jag kan även få direkt kontakt med företag. Sedan kan jag få bekräftat och klart att det finns ett jobb att komma till. Jag kan vidare söka på boende i närheten, få erbjudanden från motell eller höra runt om någon har en bekant i landet som hyr ut ett rum. Jag kan kolla på blocket, hotels.com och liknande sajter.

Och när det kniper; Jag behöver inte åka om det inte känns som fixat och klart. För mina syskon får studiebidrag och skolan är grattis. För jag själv kan vidareutbilda mig och jag verkligen inte hittar något jobb. För det finns också alltid socialtjänsten.

.

Bor man på landsbygden i Bulgarien har man inte den grundtryggheten, det kan vara en långt mer desperat situation där man behöver pengar, NU. Vidare så kanske man måste lita på en enda person med en räv bakom varje öra för det finns ingen eget sätt att kolla upp hur det nu var med jobb, hur det var med boende, hur landet man ska till fungerar egentligen. Fattigdom gör människor desperata, och ingen tillgång till fri information ökar risken för misstag.

.

Vi ska ha fri rörlighet och gärna ännu mer än den vi har idag, men vi måste också kämpa och engagera oss för att fler länder ska bli mer välfungerande, med fri information, bra utbildning, bra infrastruktur. Internet där man själv kan söka på jobb så den enskilda kan slå sig fria från lurendrejarna som tar pengarna och utnyttjar. Grundtrygghet och nödvändig teknik bygger en sådan grund som gör att vi kan säga ”de är vuxna människor, de får själva ta ansvar för att kolla upp det där innan de reser”. För privilegiet att ta fullt ansar för sig själv har inte den som är fattig, isolerad och desperat. 

Almedalen recap

Hemkommen från Almedalen, fint och mycket trevlig vistelse. Vi delade ut nya grymma numret av Neo, jag sprang på seminarium fick massor, alltså massor av grattis mat och dricka (OMNOMNOMN) (inte så mycket rose faktiskt för alla mingel jag var på nästan hade även öl ) hann gå runt lite i visby, åt på ljuvliga restauranger.

.

Visby är verkligen en av mina bästa städer i hela välden. Det låter så fånigt, bara några timmars resa bort, när det finns en stor hel värld där ute? Men jag älskar Visby. Jag gör verkligen det. Omöjligt att komma ifrån. Ända sedan jag var där första gången på medeltidsveckan har jag varit tagen av hur ljuvlig den staden är i sin stämning. Hur många hela små Hansan städer finns det kvar i världen? Små luckor in till just den tiden, den stämningen, den känslan… Visby, alltid i mitt hjärta.

.

När det talas om Almedalen talas det ofta om ”firmafest” och eliten som stänger in sig. Det är det också förstås, men jag är även ett rätt bra exempel på det som är det bästa med Almedalsveckan. Att det är öppet för alla. Visst, det är inte så många fler än politiker och andra berörda som tar sig dit, men rent tekniskt är det öppet för alla. Jag började åka dit långt innan jag arbetade i branschen eller kände en käft. Jag var bara där med min vän, vi gick på seminarium och njöt av Gotland. Det går också att göra med Almedalsveckan, och det är fantastiskt tycker jag.

I år var första året som jag på allvar kunde ”mingla” och träffa relevant folk. Först gången jag gick på aktiviteter på kvällen och inte bara sprang fötterna av mig på seminarium. Och det var väldigt trevligt, och roligt. Jag träffade flera bekanta och vänner och fick en möjlighet att hänga mer och lära känna dem bättre. Jag träffade nya, spännande människor. Jag festade och samtalade.

Mingel är sämst, jag hatar också mingel. Mingel är bara en ytlig form av samtal. Man behöver inte mingla bara för att man är politiker/journalist/konsult. Man kan välja att samtala och umgås också. jag väljer aktivt att inte tala ytligt om onödiga saker med en massa folk jag inte känner, jag riktar in mig på dem jag redan är nyfiken på och samtalar på riktigt. Det går lika bra det.

Lite Almedalen i bilder:

Mitt kära Centerstudenter hade ett mycket bra samtal om Grundtrygghet i samband med att vi släppte en antologi på ämnet. Jag kände mig stolt och nöjd med att springa runt med deras pin på kavajslaget under veckan

.

Jag och P åt obcent mycket på Creperiet… Ett av Visbys bästa ställen! (#Matlandet) vill även lyfta fram extra Bakfickan på torget, ljuvlig liten fiskerestaurang

.

Bästa seminariumen var United Minds om väljargrupper (där jag kände mig mycket träffad som Centerpartist haha!) Sifos, Centerns ekonomiska seminarium var överraskande bra + många trevliga kvällsmingel och fester

.

Natt över kallbadhuset inför DJ Battle, ok, jag har kapitulerat, utomhusklubbar, vid havet, på sommaren… Det är fantastiskt

.

Rosornas stad, finaste älskade Visby

 

 

Almedalenpepp

Jag tycker det ska bli jätteroligt för jag älskar Visby nästan mest av alla städer på jorden, tycker att seminarium är världens bästa semestersyssla förutom god mat och sex samt är politik nörd.

Var btw på förseminarium med Makthavare.se här i förra veckan och blev lite kortintervjuad, framstår ju inte direkt som mindre lol där, ”Hanna ser mest framemot om det kommer någon ny spännande rapport” OMG. Till och med jag själv hade skrattat och tänkt ”herregu vilken tönt” om jag läst det där om mig själv…

Fria val även med konsekvenser eller, Varför världen inte är perfekt

En viktig lärdom nu då det fria skolvalet är uppe på tapeten igen: Det finns mycket sällan i politik och mänskligt liv ett bra och ett dåligt förslag. Det finns två mer eller mindre dåliga. Med det menar jag att det ofta står mellan flera alternativ som har både bra och dåliga konsekvenser, men bra och dåliga på lite olika sätt.

Så när Bosse (jag slarvar lite och är informell för att vi känner varandra privat och är buddies) och de andra i DN artikeln menar att det fria skolvalets konsekvenser för segregationen inte får tystas ner så har de ju rätt. Och när Karin och Eva från Timbro samtidigt försvarar andra sidor av det fria skolvalet så har de ju också rätt.

Det system som var tidigare gav en typ av segregation och en typ av fastlåsning, det system vi har nu ger en annan typ. Det är omöjligt att skapa ett skolsystem som inte ger någon sorts skillnad mellan skolor utan gör alla exakt likadana. För barn/elever/människor är inte likadana.

Jag gick på en landsortsskola där mopeder, snus och hembränt var stora intressen. Under min skoltid ville jag oavbrutet bara ta mig därifrån. Låg nivå på studierna, låg nivå på undervisning, en studiemiljö under all kritik. Exempelvis är det inte så bra för studietekniken att få stryk när man gjort läxorna. Jag placerades bredvid den mest aggressiva dampmoppekillen i hela klassen för att ”Hjälpa honom med läxorna”, vilket i praktiken innebar att jag fick göra läxorna åt honom för att han inte skulle slå mig. (gjorde han ändå menmen)

Jag drömde om att få gå på IB inne i Eskilstuna eller Europagymnasiet i Strängnäs men vi hade helt enkelt inte råd eftersom man inte fick resor eller boende betalt.

Nu har verkligen inte alla den typen av rätt extrem skolmiljö men jag måste bara påpeka att det finns. Tycker jag att de barn som är mer mogna, tar eget ansvar, är intelligentare, kämpar och jobbar på hårt, att de måste få byta skola till en mer studieinriktad skola där man inte blir mobbad om man är en pluggis? Ja. Att tvinga duktiga barn att vara kvar i skitskolor för att hjälpa andra barn och dra upp snittet är enligt min mening ondskefull statlig överplanering. Ett utnyttjande av en duktig individ för att kompensera för kommunala eller statliga brister.

Skolor kommer att vara olika bra hur vi än gör. Frågan är bara om barn ska sorteras på bostadsort eller intelligens/mognad/ambition/social bakgrund. För mig är valet enkelt, heller teknokratiskt där man sorteras på prestation än på godtyckliga faktorer som var man är född. Kommunerna har inte rätt an använda de duktigare barnen för att rädda sina dåliga skolor.

Vad vi istället borde fundera över är

1) Se till att även lägsta nivån bland skolor är tillräckligt hög.

2) Att alla stadsdelar kanske inte ska ha en skola. Finns det ett egenvärde i att det ligger en skola i Rosengård? Varför? Den är uppenbart otroligt dålig och det beror inte enbart på ordning och elevsammansättning utan ibland kan dåliga områden påverka skolorna och göra dem sämre. (tänk exempelvis kriminalitet i området som kommer till skolan, drogförsäljning på skolgården och dyl.)  Vi kanske inte ska ha vissa skolor alls utan bara lägga ner dessa och fördela eleverna på andra skolor

3) Ge skolor fler möjligheter till olika intagningsprov så vi verkligen sorterar på intelligens och ambition och inte bara på rika och duktiga föräldrar.

4) Bättre lärarutbildning, bättre lärarutbildning, bättre lärarutbildning

Farliga Avstånd

Det gäller att se upp med avståndet. Fördomarna, rasismen, strukturerna som skapar det vi kallar exotisering. Den ursprungliga beteckningen för ”synd” i fornkristna sammanhang är att ”låta någonting komma emellan”. Låta något komma emellan Gud och människa. Det är precis så fördomar fungerar, att något kommer emellan människor, upphäver vår likhet inför varandra.

Vi hör ofta om denna uppfattade olikhet vad gäller de tydliga, negativa fördomarna och vi har lärt oss se att det är fel. ”En kvinna är inte lika smart som en man” eller ”en svart person är sämre på bordsskick än en vit.”

Vad vi inte lika gärna funderar över är de ”positiva” fördomarna, farligt för de kan vara minst lika skadliga. ”Samer är så mycket mer naturliga, de trivs inte i hus! De vill ha hyddor” kläckte man ur sig vid sekelskiftet som en ursäkt till den utbreda fattigdomen bland samer. Som om de i egenskap av sin etnicitet inte vill ha rinnande vatten och en varm dusch lika mycket som medelklassen i sthlm.

Ett anat exempel som blev högst aktuellt nu i påskhelgen har jag förstått lite i efterhand är det med att en minoritet inte kan ha fördomar. För att vi ska kunna behålla bilden av att minoriteter har legitimitet i att kämpa för sina rättigheter, sina lika villkor, så måste de på något sätt uppfylla vår bild av att vara fina ädla vildar.

Den grupp som är en minoritet i ett land kan vara majoriteten i ett annat. Den som kan bli sparkad på för sin sexuella läggning kanske har en maktposition i sitt arbete och sin etnicitet. Vi har alla samma grundförutsättningar, alla samma personliga ansvar och samma förmåga att vara individuella subjekt.

Minoritetsgrupper som kanske upplever förtryck i vissa sammanhang har likadana egenskaper som oss andra på så sätt att de har sina egna fördomar och sina egna brister. Förutom att alla sociala grupper, alla kulturer, har både destruktiva och konstruktiva element, så skulle jag snarare tro att andelen fördomar är HÖGRE i utsatta grupper. Har man en längre uppförsbacke från början är tyvärr sannolikheten större att man faller åt enkla lösningar och rädsla och – avståndet.

.

Allt detta alltså med anledning av att en person jag respekterar väldigt mycket och känner som intellektuellt hederlig fick ta ett tungt lass med idioti och dumheter för vad hon skriver när hon bara påpekade ett faktiskt oroande förhållande.

Paulina Neuding har blivit publicerad vid flera tillfällen i internationell press med sin artikel om situationen för judar i Malmö, en grupp som upplever allt mer trakasserier från en annan minoritetsgrupp i Europa. I helgen uppmärksammades detta i sociala medier och hon anklagades, överraskning, för att vara islamofob och kopplades ihop med diverse dumheter.

Förutom det absurda och frustrerande i den typen av anklagelser och idiotiska guilty – by – association resonemang så bevisar bara diskussionen att resonemanget kring ”den ädla förtryckte” är vanligt förekommande. Det finns starka fördomar mot judar inom den arabisk/muslimska gruppen, precis som det finns starka fördomar mot svarta i japansk och kinesisk kultur och starka fördomar mot muslimska araber bland kristna assyrier/syrianer. Varför kan vi inte bara vara ärliga med sådant? Poängen är inte att om vi erkänner fördomar i en grupp så är den gruppen definitivt ondskefull och förtjänar att få skit. Poängen är att vi alla har samma brister, det är därför vi är lika(!) och vi måste erkänna att vi alla måste slåss mot dessa brister med lika individuellt ansvar.

.

Vi människor är lika dåliga och bra allihop, ingen är häftigare än någon annan. Det finns fördomar i alla grupper och de är lika felaktiga var de än återfinns. Det måste vara möjligt att se och erkänna problem i en grupp utan att för den sakens skull utmåla dem helt som onda. Pojken på skolgården som blir slagen av sin pappa kanske tenderar att slå andra. Det är hemskt att han blir slagen, det ska bekämpas på alla sätt och vis. Men det är lika problematiskt att han inte tar sitt personliga ansvar och att han inte ska göra samma misstag och slå han också.

Om vi inte erkänner att alla individer löper samma ”risk” att skaffa sig fördomar och inte poängterar att det är lika viktigt för alla att ta sitt individuella ansvar att inte just vila i dessa fördomar utan stå upp för de värden vi vet är rätt, då har vi utvidgat det där avståndet igen. Då är vi inte längre lika, har inte längre samma förutsättningar, inte längre samma ansvar, samma mognad och samma brister. Då har vi glidit isär igen och något kommer emellan. Hindrar oss från att mötas på lika villkor och vara just, lika.

Bildning och bildningsbrist

Harrison:s debattartikel gav inte helt samma mys som Horace uttalande om Sverige, vs. Tyskland men nästan. Att jag är något av en bildningselitist kan väl knappast undgå någon och jag gillar allt som har med ovanstående att göra.

I dag kom även en alarmartikel om att religionsundervisningen i svenska skolan är för dålig. No shit Sherlock? Sverige är ett mycket sekulärt samhälle, sekulära samhällen har i regel mycket svårt att förstå sig på religionens funktioner. ”Varför tänker man så?” ”Hur kan de tro på det?” ”Vad är det för konstiga hattar de har på sig?”. Ett sekulärt samhälle är önskvärt och totalt nödvändigt men vi bör vara mer ödmjuka kring våra religionskunskaper och uppfattningar. Från svensk håll uppvisas inte bara rena kunskapsluckor i ”vilken religiös ledare som föddes när och var” och liknande frågor, utan verkliga problem med förståelsen.

Och hur ska någon som verkligen inte, vare sig vill eller kan, förklara ett sådant fenomen som reinkarnation med existerande själ och reinkarnation utan existerande själ, kunna lära ut det till sin klass?

Att diskussionen om hemskolning kommer upp förvånar mig inte det minsta. Jag är ingen människa som vill ha barn (i dagsläget iallafall) men om jag skulle ha skulle de gärna få gå i vanlig skola någon dag i veckan för den sociala interaktionens skull och hemskolas resten. Aldrig någonsin att jag skulle nöja mig med den låga nivån som svensk humaniora och religionsundervisning har för min avkomma. (utom min Olga, hon är bäst och jag kan nästan tänka mig att skicka eventuella ungar över halva landet för att de ska få ha henne som lärare <3 )