Om Lagen – knivfinnar, brajodlingar och präktiga poliker

Under 50 talet hade flera amerikanska delstater kvar en rad märkliga lagar relaterade till sex. Exempelvis var homosexualitet, analsex och oralsex olagligt. Alfred Kinsey var forskare och zoolog och drog tillsammans med några kollegor igång ett ambitiöst projekt för att undersöka dåtidens amerikaners sexvanor. Under hans undersökning blev det tydligt att om varje sådan lag om sex i varje delstat faktiskt efterföljdes, alltså om straff hårdare dömdes ut, så skulle i runda slängar 90 % av män och 80 % av kvinnor kunna dömas till fängelse vid något tillfälle för att ha brutit mot någon av dessa lagar.

.

Detta är givetvis absurt. I en stat och ett samhälle har vi alla enats om att det ska finnas en representativ, demokratiskt vald makt som ska styra över oss. Denna har inflytande över vilka lagar som ska stiftas. Dessa lagar tvingas vi medborgare sedan följa med hjälp av det våldsmonopol som staten har över oss genom polismakten.

Tänk igen, staten har alltså rätt, som enda aktör, att använda våld mot oss för att se till att vi följer lagen. Visst känns det då ganska relevant att vi är överens om att denna lag ska vara rimlig? Att vi ska enas över gruppidentitet om dessa lagar?

.

Ibland tänker jag mycket på detta och hur kopplat till klass det är. För så här är det, en majoritet av alla som jobbar med politik/kommunikation/media/opinion liknar varandra till sättet och delar till viss del kultur. Trots allt, vill man jobba med detta måste man ha ett särskilt intresse för det. Den som tänker ”äh, politik och sånt, jag bryr mig inte” kommer heller aldrig bli pressekreterare på socialdepartementet. Alla som har den typen av jobb har något gemensamt. De i sin tur är de som har insyn i hur landet styrs, hur demokratin fungerar, hur man går till väga för att göra sig hörd. De sitter även ofta nära varandra geografiskt och har liknande ekonomisk situation.

Utöver dem finns en stor andel människor som bara inte bryr sig så mycket. De vill att saker ska fungera. Och rulla på, och inte komma i vägen och så inte så mycket mer med det. De vill inte nödvändigtvis behöva ha en åsikt i alla dessa frågor. Och de flesta bor på en helt annan plats och har en helt annan kulturell och ekonomisk bakgrund än de som sitter i innerstan på KB och lunchar.

.

För så här, vi ska ha en representativ demokrati på så vis att folk ska komma från hela landet och väljas och sättas tillsammans i riksdagen. Detta skulle då garantera att de representerar olika delar av Sverige. Men så är inte fallet. För det finns ju en anledning att just dessa personer överhuvudtaget började med politik och blev så bra på det att de kom till riksdagen. Jag vet själv då jag växte upp i arbetarklassen i Katrineholm. Jag kände ofta att jag inte hade tillräckligt gemensamt med majoriteten där. Jag ville hit, till sthlm, till de jobb som finns här, till de människor som finns här, som har samma intressen som jag.

Våra riksdagsmän från övriga landet har med andra ord ofta mer gemensamt med varandra än med de människor de lämnat bakom sig för att komma hit. Och just därför är det så få här som förstår.

.

Katrineholm är inte så långt bort. En timme med tåg. Men ibland känns det som hundra miljoner mil. Hur många känner inte jag hemma som jobbar svart konstant? Som i princip driver hela företagsverksamheter svart? Som kör bilar som inte är registrerade? Som brukar cannabis regelbundet? Svar en hel del. Och hur många i sthlm känner jag som oroar och bekymrar sig för samma frågor som de hemma? Svar inte särskilt många.

Ju tydligare den kulturella skillnaden blir mellan de som engagerar sig i den politiska sfären och de som inte gör det, ju mer oförståelse finns det och ju mer politikerförakt spirar genom gatstenen i Flen. Många gör nämligen misstaget att skilja på dum och obildad. Att skolorna i Flen är dåliga och att få går vidare till högre utbildning, det gör möjligen att folk blir obildade, men inte dumma.

När skolorna exempelvis går vidare med budskapet uppifrån att alla droger är lika farliga och att du dör av lite hasch, medens de som faktiskt använder substansen regelbundet själva vet att det absolut inte är så, då växer föraktet och irritationen. När man uppifrån börjar med att säga ”Du får inte” men misslyckas med att säga ”varför”, då blir människor arga, för de är inte dumma.

Lagar som, om de implementerades hårdare, skulle sätta en så stor grupp av medborgarna i fängelse, de måste motiveras, och de måste motiveras väl. Är det rimligt att eget bruk av cannabis har det straffet det har i dag? Och detta är bara ett exempel. Det finns flera likande seder som är vanliga ute i landet (ta hembränning eller tjuvjakt i Norrland) och som inte bara fördöms utan inte heller motiveras ordentligt från de som styr.

Som sagt, vi är inte dumma, men vi kan vara obildade, vi människor. Och när vi inte bildas, då fyller vi gärna på själva med eget innehåll. Och då blomstrar konspirationsteorier, kommentarsforumshat och videos på youtube om banker som styr världen.

.

Kommer detta ändras inom en snar framtid? Nej, rimligen inte. Som aktiv politiker kan du ju nämligen inte ställa dig upp och säga, ”Jo visst, i min släkt i norrland, där bränner vi alltid hemma”. Eller ”Nä men mina polare i Malmköping, de jobbar svart”. För en politiker ska, och bör, vara precis så präktig och normativ som våra politiker är.

Men så får vi också då det här samtalsklimatet där ledarskribenter på en pubkväll kallar arbetarklassen för ”moraliskt underlägsen grupp”, (ett exempel ur mitt eget liv) och där vissa lagar verkligen skulle behövas motiveras mer realistiskt än de gör idag. Där de som röstar på Sverigedemokraterna runt om i landet filmas och hånas i videoklipp i facebook-feeds istället för att få sina åsikter seriöst bemöta.

.

Att länder glider isär för att de som styr blir för lika varandra mot de som inte styr är ett reellt problem, om än mindre i Sverige än i andra länder. Om vi ska lyckas med att hålla ihop skulle det vara klädsamt med politiker och mediefolk från både höger och vänster som lyssnade och förklarade sig och sina åsikter lite mer och hånade lite mindre.

För vi är nog ändå många som ibland känner att vi ”funkar” (pratar, skämtar, tänker, umgås) i en kultur och ”tänker” (intressen, kulturkonsumtion, samtalsämnen, jobb) i en annan och att det är jäkligt förvirrande ibland. Men visst, det är ett kul partytrick att dra anekdoter för storögda stockholmare om finska knivleken och den där gången vi boffade bensin på en fest.

 

Måndag

Ursch vilken måndag, trött och ointresserad och less på att ha massor med skolarbete som känns meningslöst. Ett av mina vanliga problem är att jag rationaliserar saker hårt för mig själv och rensar rätt brutalt bland meningslösa uppgifter. Det är liksom rätt viktigt om man ska hinna göra så mycket som jag sysselsätter mig med. Alla uppgifter som känns oviktiga struntar jag i eftersom jag kan hålla ett lite högre tempo då. Ett problem med det är dock att jag även tenderar att tappa lusten väldigt fort när det kommer till obligatoriska skoluppgifter som jag vet egentligen är oviktiga. Därför sitter man här nu och svär sig blå över alla dessa tråkiga formaliauppgifter som tar viktig tid från sånt jobb jag faktiskt får ut något av. (typ; lön, engagemang, stimulans)

MEN sånt måste man lära sig här i livet. Blä. Skolan vill alltså att jag ska skriva en loggbok och ett pm om min ”arbetsprocess” med mitt reportage. Här var min arbetsprocess; Åkte på lajv, frös, skrev massa, intervjuade. Åkte hem, skrev som en galning i två dygn, drack kaffe, åt glass, gjorde internetresearch, skrev. Klart. Kul pm det blir!

.

En mycket roligare sak jag gjort idag är att publicera en gästrecension på Hannas Feministbiblioteket av boken ”Den sexuella evolutionen”. Jag var verkligen besviken på den boken. Sex, historia, religion, evolution. perfekt för mig! Synd bara att den var 90% jäkla skräp. Låt mig även här understryka hur jäkla skamligt det är att  denna man är professor. Professor! Som har den inställningen till fakta och källgranskning… Avgå alla.

Och vilken är den lysande högskola som tyckte att ”Nej men den här killen förtjänar verkligen en professorstitel!”? Jo Gotlands högskola. Allmänt känd som sämst i Sverige (för att prafrasera Anders och Måns) Den högskola som gnällt på att de nu är tvångssammanslutna med Uppsala. Om Uppsala kan göra något för att bidra till nedläggningen av denna högskola så är det att göra Sverige en tjänst. Gotland kan få bli en filial som har kvar några egna utbildningar som fungerar bra i sin nuvarande form där. Resten bör läggas ner. För en dålig humaniora utbildning är inte bara harmlöst och lite fånigt kul så där. Det är en statlig institution som får våra skattepengar för att ge en professorstitel till en snubbe som sprider fördomar om homosexuella och kallar mens för ”ett onaturligt tillstånd”. Som sagt, Avgå.

The Orgasmatron

Jag recenserade för ett litet tag sedan Christopher Turners lysande bok Adventures in the Orgasmatron om psykoanalytikern Wilhelm Reich och hans liv. Den recensionen publicerades inte då, men eftersom samma bok nu avhandlats igår i en Under Strecket i Svd så tänkte jag att det skulle vara ett bra tillfälle att publicera här istället! [för övrigt är Under Strecket det mysigaste bästa läsningen i svensk dagspress, kjerlek]

Hanna rekommenderad läsning !

Hur många av oss har egentligen hört talas om Wilhelm Reich? Han var en judisk psykoanalytiker som växte upp i Europa i början av 1900 talet och som senare uppfann maskinen ”Orgasmatron”. Reich är en av alla de människor som föddes och dog och tog del av skapandet av vår nutidshistoria, inget välkänt namn, men likväl ett fascinerande livsöde.

Christopher Turner är en brittisk journalist som plockat upp Reich historia och skrivit en omfattande bok med honom som utgångspunkt. Reich lämpar sig väl för syftet. Han föddes i nuvarande Ukraina, fick sin gård plundrad av ryssarna, deltog i första världskriget och blev sedan en av Freuds närmste lärlingar. Reich utgick ifrån Freuds teorier om sexualitet som en av människans viktigaste drivkrafter men då Freud betonade dödsångesten allt mer fortsatte Reich att fokusera på sexualiteten. Han var av uppfattningen att sexuell frustration och avhållsamhet är direkt skadligt för människan.

Boken redogör även detaljerat för Reich egna beskrivningar av sitt psyke samt flera av hans patienter i form av fallstudier. Reich blev en övertygad socialist och senare kommunist. Han gjorde flera resor till Sovjet och menade att förtryckande av sexualiteten var en del av fascismens kontroll över massorna.

Vid andra världskriget fick Reich fly undan nazisternas förföljelser och emigrerade till USA. Där kom Reich i kontakt med mesmerism, idén om magneter som hälsobringande och människan som styrd av magnetiska energifält. Teorier och tankar som sedan blev centrala för 60 talets New Age rörelse. Här byggde Reich sin maskin, kallad ”Orgasmatron” som skulle förstärka de kosmiska energierna, ge god hälsa och bättre sexliv. I slutet gick Reich allt mer upp i nyandlighet, blev en hängiven UFO troende och satt i slutet av sitt liv i fängelse delvis för sin charlatanverksamhet och delvis sina politiska åsikter.

Adventures in the Orgasmatron är en välskriven bok om de senaste hundra årens vetenskapshistoria i en rad olika ämnen. Med utgångspunkt i den fascinerande individen Reich kan Turner berätta om allt ifrån Einsteins teorier till Alfred Kinseys kartläggning av amerikanarnas sexliv. Boken tar många vinklar, och som läsare får man ett omfattande och mångtydigt intryck av Reich. En komplicerad och manipulerande person med omfattande störningar men även någon som var intellektuell och uppenbarligen mycket charmerande.

Boken är ”måste läsning” för alla som har ett specialintresse för psykoanalysen och sexualitetens kulturhistoria. Det märks tydligt på språk och metod att Turner är journalist och det gör boken lättläst trots sin gedigna omfattning. Adventures in the Orgasmatron är även fullspäckad med absurda, märkliga och detaljerade fallstudier, anekdoter och sidofakta. Den första tredjedelen av boken är däremot klart intressantare än de två senare. Avsnittet om Europa och dess utveckling i början av 1900 talet är mycket bra och kunde fått utvecklas mer. Reich tid i USA har mindre att göra med den politiska, samtida utvecklingen och blir något mer långtradig i sitt fokus på forskarvärlden, boken kunde här tjänat på att kortas ner något.

Viktigt om sexuallitet

Eftersom det är en diskussion som kommer upp med jämna mellanrum vill jag förtydliga och motivera min åsikt i frågan; ”bisexuell” är en dålig och ovetenskaplig term och hetronormer verkar inte enbart genom våld, diskriminering eller förtryck. Svårast är att se det strukturella hegemonibygget bakom majoritet kontra minoritetsidén.

Det var zoologen Alfred Kinsey som på 40 talet i USA reste runt och samlade in ett stort och intressant sample på människors sexualitet och sexualvanor. Han gjorde det delvis för att han ville visa på absurditeten i den dåvarande lagstiftningen vilken gjorde en så där 90 procent av landets män och 80 procent av kvinnorna till brottslingar (många sexuella handlingar var straffbara). Ett av de mest intressanta siffror han fick fram var att en stor del av informanterna hade haft någon typ av homoerotisk upplevelse. Människor fungerar INTE genom att tydligt delas upp i Hetro – bi – homo. Vi flyter mer mellan kategorierna. Det såg Kinsey och gjorde därför sin egna, Kinseyskalan som är ett tio gånger bättre verktyg än den vanliga tregradiga skala. (hetro-bi-homo).

Där slår han fast att människor går från 0 till 6 vad gäller könspreferens. 0 är helt och hållet enbart förmågan att bli attraherad av motsatt kön. 6 är att enbart attraheras av samma kön. Vad vi skulle kalla ”bisexuell” ligger förmodligen någonstans 2-3-4. Men det blir svårt att säga, just eftersom vi inte har en vetenskaplig definition för var ”gränsen” går. När blir man bi? Kvinnor som tycker det är spännande att hångla med andra kvinnor på dansgolvet när de är berusade? Eller mannen som en gång i sitt liv blev väldigt kär i en annan man trots att han inte känt så tidigare? Eller behöver en person kunna uppvisa att man har haft fasta förhållanden med båda könen innan det är godkänt som ”bi på riktigt”?

.

[för övrigt kan man även se hur kulturella normer verkar i Kinseys resultat. I den kulturella kontext som rådde när undersökningen gjordes av kvinnlig homosexuallite mer förbjuden än manlig, således var det många fler män som vågade tala om viss homoläggning. Det finns idag inget som tyder på att det finns en sådan skillnad mellan könen utan att olika samhällen accepterar och möjliggör i olika grad vilket formar folks handlande. I det antika Egypten ansågs exempelvis kvinnlig homoerotik som något ofarligt och fint som väninnor gjorde tillsammans och var därför tämligen vanligt]

.

Vad Kinsey menade med sin skala är att sexuallitet helt enkelt är för svårt och skiftande för att delas upp i fasta kategorier. Många människor ligger och flyter lite på en kanske 1-2:a. Det kan även variera stor under olika perioder i livet. En person kanske har homoerotiska fantasier, kanske blivit lite extra pirrig där någon gång med den där vännen. Men det är en position på en skala som kan leda till ett homoförhållande lika gärna som att det kan leda till att aldrig yttra sig alls. Det är därför det blir så idiotiskt att statiskt försöka fastställa ”Hur många som är gay – straight”. Svaret blir alltid, det beror på. Det beror på var, när och hur du räknar. Att det alltid funnits folk i alla tider av båda könen som varit något annat än 0:or på skalan, det är det enda vi kan ta för givet.

.

Just idén om att det är så enkelt och tydligt att dela upp folks sexualitet bär mycket av hetronormen. Även om vi i vårt samhälle idag bestämt oss för att det är ok att vara gay så är bilden fortfarande kulturellt skev. En person kan inte ”bara bli kär” i båda könen. Är man inte enbart hetro hela livet så måste man in i någon av de andra kategorierna, och då blir det krångel. Då får man en minoritetsstämpel, man förväntas gilla en viss musik, vara på ett visst sätt. Det blir lite konstigt och obekvämt och man måste ”komma ut” och det ska identitetskrisas och så vidare. Att vara straight det bara är vi, ska någon vara något annat så måste hen formas och bli det.

Ibland händer det ju bara, man kan bli kåt på någon av samma kön, kär i någon av samma kön, Det behöver inte vara någon stor grej som förändrar ens identitet i grunden. Att det skulle vara så är fortfarande inte vedertaget. Det är därför idén cirkulerar om ”alltså, jag är ju inte gay, jag bara ligger med folk av samma kön ibland.”

Gayidentiteten är så präglad som egen identitet att det måste ske någon sort omarbetning av personen om man ska kunna vara gay. Det är jobbigt och krävande och därför står man hellre kvar i sin straighta identitet men utför homosexuella handlingar.  Foucault har på ett fantastiskt sätt i sitt författarskap just visat på den här processen historiskt. Hur homosexuella handlingar gick från att vara ett verb, någon alla individer kunde göra ibland, till att bli ett adjektiv, något man alltid är.

Så länge vi tänker kring sexualitet på det här sättet kommer vi fortsätta bli dödsförvirrade när vi ska hantera andra människors handlingar och våra egna. Som annat än bara hetro måste individen fortfarande vara något särskilt. Låt oss därför komma ihåg, så länge gay måste vara en identitet där man måste acceptera en grupptillhörighet och ”komma ut” så betyder vår definition väldigt lite. Då beskriver den inte så mycket vad en person gör som vad hen tycker sig vara.

De ord vi använder i daglig basis för att beskriva fenomenet sexualitet är helt enkelt lite för dåliga, klumpiga och lite för osanna. Hetronormen verkar framförallt genom att identifiera och urskilja grupper från varandra och göra den ena gruppen egen och speciell i negativ bemärkelse, som att den alltid ska avvika och klassas som just avvikande. Vår frigörelse bör till stod del handla om att vara lite mer öppna, lite mer avslappnade kring vem vi blir attraherad av. Avdramatisering.

(PS och på tal om det; Jag gillar spontant idén med den här klubben. Någon som var där och kan rekommendera? DS )

Farliga Avstånd

Det gäller att se upp med avståndet. Fördomarna, rasismen, strukturerna som skapar det vi kallar exotisering. Den ursprungliga beteckningen för ”synd” i fornkristna sammanhang är att ”låta någonting komma emellan”. Låta något komma emellan Gud och människa. Det är precis så fördomar fungerar, att något kommer emellan människor, upphäver vår likhet inför varandra.

Vi hör ofta om denna uppfattade olikhet vad gäller de tydliga, negativa fördomarna och vi har lärt oss se att det är fel. ”En kvinna är inte lika smart som en man” eller ”en svart person är sämre på bordsskick än en vit.”

Vad vi inte lika gärna funderar över är de ”positiva” fördomarna, farligt för de kan vara minst lika skadliga. ”Samer är så mycket mer naturliga, de trivs inte i hus! De vill ha hyddor” kläckte man ur sig vid sekelskiftet som en ursäkt till den utbreda fattigdomen bland samer. Som om de i egenskap av sin etnicitet inte vill ha rinnande vatten och en varm dusch lika mycket som medelklassen i sthlm.

Ett anat exempel som blev högst aktuellt nu i påskhelgen har jag förstått lite i efterhand är det med att en minoritet inte kan ha fördomar. För att vi ska kunna behålla bilden av att minoriteter har legitimitet i att kämpa för sina rättigheter, sina lika villkor, så måste de på något sätt uppfylla vår bild av att vara fina ädla vildar.

Den grupp som är en minoritet i ett land kan vara majoriteten i ett annat. Den som kan bli sparkad på för sin sexuella läggning kanske har en maktposition i sitt arbete och sin etnicitet. Vi har alla samma grundförutsättningar, alla samma personliga ansvar och samma förmåga att vara individuella subjekt.

Minoritetsgrupper som kanske upplever förtryck i vissa sammanhang har likadana egenskaper som oss andra på så sätt att de har sina egna fördomar och sina egna brister. Förutom att alla sociala grupper, alla kulturer, har både destruktiva och konstruktiva element, så skulle jag snarare tro att andelen fördomar är HÖGRE i utsatta grupper. Har man en längre uppförsbacke från början är tyvärr sannolikheten större att man faller åt enkla lösningar och rädsla och – avståndet.

.

Allt detta alltså med anledning av att en person jag respekterar väldigt mycket och känner som intellektuellt hederlig fick ta ett tungt lass med idioti och dumheter för vad hon skriver när hon bara påpekade ett faktiskt oroande förhållande.

Paulina Neuding har blivit publicerad vid flera tillfällen i internationell press med sin artikel om situationen för judar i Malmö, en grupp som upplever allt mer trakasserier från en annan minoritetsgrupp i Europa. I helgen uppmärksammades detta i sociala medier och hon anklagades, överraskning, för att vara islamofob och kopplades ihop med diverse dumheter.

Förutom det absurda och frustrerande i den typen av anklagelser och idiotiska guilty – by – association resonemang så bevisar bara diskussionen att resonemanget kring ”den ädla förtryckte” är vanligt förekommande. Det finns starka fördomar mot judar inom den arabisk/muslimska gruppen, precis som det finns starka fördomar mot svarta i japansk och kinesisk kultur och starka fördomar mot muslimska araber bland kristna assyrier/syrianer. Varför kan vi inte bara vara ärliga med sådant? Poängen är inte att om vi erkänner fördomar i en grupp så är den gruppen definitivt ondskefull och förtjänar att få skit. Poängen är att vi alla har samma brister, det är därför vi är lika(!) och vi måste erkänna att vi alla måste slåss mot dessa brister med lika individuellt ansvar.

.

Vi människor är lika dåliga och bra allihop, ingen är häftigare än någon annan. Det finns fördomar i alla grupper och de är lika felaktiga var de än återfinns. Det måste vara möjligt att se och erkänna problem i en grupp utan att för den sakens skull utmåla dem helt som onda. Pojken på skolgården som blir slagen av sin pappa kanske tenderar att slå andra. Det är hemskt att han blir slagen, det ska bekämpas på alla sätt och vis. Men det är lika problematiskt att han inte tar sitt personliga ansvar och att han inte ska göra samma misstag och slå han också.

Om vi inte erkänner att alla individer löper samma ”risk” att skaffa sig fördomar och inte poängterar att det är lika viktigt för alla att ta sitt individuella ansvar att inte just vila i dessa fördomar utan stå upp för de värden vi vet är rätt, då har vi utvidgat det där avståndet igen. Då är vi inte längre lika, har inte längre samma förutsättningar, inte längre samma ansvar, samma mognad och samma brister. Då har vi glidit isär igen och något kommer emellan. Hindrar oss från att mötas på lika villkor och vara just, lika.

Avsmak

Jag kan inte nog understryka hur upprörd jag blir över detta och hur tacksam jag är för att Hanna tar tag i det och lyfter till diskussion. En av anledningarna till att jag så intensivt avskyr kommunism och kollektivism i allmänhet är detta med individens ”ansvar” för kollektivet. Det mänskliga kollektivet kan vara en ondsint mobb av elaka småsinta människor, enbart ute efter att nosa upp och peka finger på den som vågar avvika, vågar gå emot normen. Och då talar vi inte om att individen gjort något brottsligt eller något som påverkar andra, vi pratar om när individer fattat egna beslut, om sitt utseende, sin kropp, sitt liv. Beslut som inte har med andra att göra men som andra, kollektivet, tar sig rätten att tycka till om.

Nåde den kvinna som vågar visa sig offentligt med en kropp som avviker från vad kollektivet bestämt. Nåde de kärlekspar som är öppna i det offentliga rummet med sin ”felaktiga” kärlek.

Mobbarna visar sina rätta färger; vid en läsning av tråden på Hannas sida ser man det så tydligt ”Hon ska vara i ett sammanhang där andra ska titta, då har hon ett ansvar mot oss att följa våra normer, annars har vi rätt att straffa henne.” Kollektivet drar in den som vågar vara annorlunda på torget till skampålen, pekar skrattar och hånar. Och sedan, när det blir uppenbart hur mycket de sårar kommer samma ursäkter; ”Vaddå, det är ju bara en bild ju, ni överdriver”, ”Det är faktiskt yttrandefrihet i Sverige, JAG får säga vad JAG vill” (andra får däremot inte vara vilka de vill) Omoget, Ansvarslöst, empatilöst. Vägran att kunna se, ”nu gjorde jag en sak, som direkt bidrog till att göra denna andra medmänniska ledsen”. Istället slå ifrån sig, vägra ta ansvar, bortförklaringar.

En bekant till mig berättade att hon sett ett par bestående av två män på tåget, som pratade, skrattade, kysstes förälskat. När de gått av kom kommentarerna; ”Att de håller på sådär bland folk, de borde skämmas!”

Det är ni som ska skämmas kollektivet, ni ska skämmas för att ni bara har mage att hacka på andra människor för att de inte är som ni vill. Vad ni äcklar mig.

Investerat!

Nu har jag investerat i humanioradagarnas fond för humanistiska företag. Eftersom jag älskar humaniora, kultur och bildning över allt på denna jord (utom människor förstås)

Plix nu, jag vill så gärna jobba med på sånt här, så snälla humanioradagarna och projekt Athena, använd pengar och engagemang väl och inte bara för att underblåsa en särskild världsbild? Plix, inget mer svarande på skogstokiga vänstergrupper och inget mer trött bashande på vad folk tror är SN rapporten (eftersom de gick efter en anställd som klantade sig i sina uttalanden istället för att faktiskt LÄSA rapporten själva)

Kan vi enas om att det här inte är helt rätt attityd att ha om man ska syssla med ett bildningsämne (grät lite inombords då jag läste detta, men jag förbehåller mig fortfarande för att skribenten egentligen menar att vara ironisk och skoja. Jag är dålig på att bedöma sådant)

Så Humanioradagarna puss I love U kan vi gå tillbaka till bildningsidealet nu? För ärligt talat, först den där krönikan ovan, i en studenttidning, och sedan Detta. FÖRFALLET

Vill nu ligga under ett täcke i fosterställning som ett preformancekonstverk över dumhetens utbredning och universitetets förfall. Initiativ som Humanioradagarna är mitt lila ljus av hopp i mörker. Tack o godnatt

Stat bort, diskussion in! Om könskorrigering

Det fortsätter vara obligatoriskt för människor som vill könskorrigera sig att även bli steriliserade. Däremot behöver de inte längre skilja sig från den person de är gifta med innan ingreppet. Litet steg på vägen (kravet om skilsmässa var verkligen absurt) men att krav om sterilisering blir kvar är mycket, mycket problematiskt. Det värsta en stat kan göra är att godtyckligt utöva förtryck och våld mot enskilda medborgare, och att tvångssterilisera någon är ett särskilt allvarligt våldsutövande. En obehaglig rashygienisk tanke kring vilka som skulle från maktens håll tillåtas att fortplanta sig.

Detta är inte helt jämförbart med de svåra övergreppen från historien, staten kommer inte samla in och tvångsoperera någon medborgare enbart på grund av dennas läggning eller medicinska tillstånd. Däremot som finns det ett krav att den som genomgår operationen för att korrigera sin kropp i större enlighet med sitt kön även vid samma tillfälle måste låta sig steriliseras för att operationen ska få göras samt att personen ska få göra den formella juridiska ändringen av ”kön” i sina identifikationspapper. Ingen kommer tvinga den transexuelle att genomföra en könskorrigerande operation, men om man så önskar så följer även kravet på sterilisering.

.

I och med att lagen sågs över kring könskorrigerande operationer så ändrades vissa saker och andra fick stå kvar. Det finns lite oklarheter kring hur diskussionen gått och vem som bestämt vad men det verkar genom allt att döma som om KD lyckades få sin vilja igenom över de andra allianspartierna att kravet på sterilisering vid operation står kvar. Det behöver, så som man så fint brukar säga ”utredas mer”. (Vi gillar det här med att utreda saker i evighet om vi inte kan komma överens) Det finns många opinionsbildare, politiker, debattörer och bloggare som med all rätta är upprörda. Även om ingreppet i sig är frivilligt så är själva tanken på att staten bestämmer över individens fortplantningsförmåga mycket stötande.

Det känns inte helt klart vad transsexuallitet egentligen innebär, allt ifrån ett intresse att klä sig som det motsatta könet vid enskilda tillfällen till att medicinskt kunna bevisas vara född i en kropp som inte motsvarar hjärnan omnämns i debatten som trans. Klart är dock att de som verkligen har den varianten av transexuallitet och känner sig födda i fel kropp och helt och hållet som ett kön i hjärnan och identiteten men har ett annat biologiskt, för dem kan en korrigerande operation vara livsviktigt. För dem är deras psykiska hälsa väldigt beroende av att de får korrigera kroppen till en som bättre stämmer överens med hur de känner sig. Att därför uppge att ”operationen är ju ändå frivillig” kan vara missvisande eftersom många transexuella känner ”den här operationen eller döden” och därför inte upplever den som ett val.

.

Nåväl, det framkommer inte alltid att det här inte enbart är en bild av vad staten har rätt att bestämma över individen efter våra kulturella värderingar. Flera av de som motsätter sig transexuellas rätt till fortplantning gör det med stor säkerhet ”för att det ju är så himla konstigt.” Men det här är även en medicinsk fråga i allra högsta grad. Därför tycker jag det här inlägget av Eberhard är har många poänger även om även den fastnar i förvirringsfällan. Som påpekas där; att ta hormoner påverkar kroppen ganska mycket. För att korrigera sitt kön mot mer feminint eller mer maskulint behöver man ta hormoner. Ett starkt ökat inslag av könshormon kan exempelvis påverka kroppen genom att öka risken för olika cancerformer. Om en kvinna med äggstockar tar manligt könshormon kan det öka risken för cancer i just äggstockar och livmoder. Därför menar många läkare att det är nödvändigt att operera bort dessa för att inte patienten ska få starkt ökad cancerrisk. Så frågan om ingrepp som blir steriliserande för den som opereras är inte bara en moralfråga, det är även en medicinsk fråga.

Så om det nu kan finnas medicinska skäl att ta hänsyn till vid könskorrigerande operationer, innebär detta att lagen är riktig och att det bara är oinsatta debattörer som inte fattar som bli upprörda? Naturligtvis inte. För även om det kan vara så att enskild läkare bedömer att man under en könskorrigerande operation MÅSTE göra ingreppet på så sätt att patienten blir steril så kan det finnas andra läkare och andra operationer som inte innebär detta. Det finns ingen anledning till att regering och lagstiftning ska lägga sig i med en princip i något som kan dömas från fall till fall. Dessutom vill jag dra upp något som Eberhard helt missar; även om man anser det nödvändigt att sterilitet kommer med operationen av medicinska skäl så kan patienten innan operationen utförs spara könsceller (ägg eller spermier). Det finns ingen anledning what so ever till varför stat, läkare eller det allämna skulle kunna ha åsikter om att personen fryser ner könsceller och sedan skaffar barn genom dessa genom exempelvis att partner insemineras. Det har inget med ingreppet att göra och just därför tycker jag det nästan är den mest problematiska delen av hela lagen.

.

Sedan om vi nu kan vidga perspektivet lite ur åtminstone akademiska synvinkel och diskutera vad som egentligen ska ligga till grund för juridiska kön och om vi kanske borde se över möjligheten att utöka de två juridiska kön vi har idag. Jag erkänner villigt att vår kultur i allra högsta grad är väldigt fokuserad på uppdelningen av kön Man = Maskulin Kvinna = Feminin och inget däremellan. I exempelvis Sydostasien finns det ett utrymme från början för att kön inte är så fast bestämt och att det finns en tredje kategori.

I det avseendet vill jag uppmärksamma de här artiklarna av Hanna Söderström för hennes perspektiv är intressant. Hon har ett feminint jag och känner sig själv som en kvinna och jag skulle säga att alla som tex ser hennes porträttbilder inte heller skulle uppfatta henne som något annat än kvinna. Socialt, både i sin sociala roll och i sitt utseende så som andra människor bedömer det, är hon helt och hållet kvinna. Hanna Söderström har ändrat sitt yttre utseende så att det motsvarar våra bilder av femininitet men inte sitt könsorgan. Alla transexuella känner helt enkelt inte det behovet, eller tycker inte det är värt det för att inte förlora sin känslighet vid sex. Könsorgan och därför också identitetshandling är det enda som stämmer på definitionen Man medens hon i alla andra aspekter uppfattas som Kvinna. Och precis detta ställer Hanna en fråga kring; Varför är det mitt könsorgan som är viktigast, det är ju vad vi ser MINST av i den vardagliga sociala interaktionen?

(ber lite om ursäkt för at jag så detaljerat diskuterar enskild person och hennes utseende, jag hoppas att Söderström har överseende med detta, tycker det är ett så pass bra exempel på när våra definitioner är för trånga.)

.

Och det är för mig kontentan på något sätt. Kön bestäms av flera faktorer. Hormoner, social roll, inre organ, yttre organ, egen uppfattning, hjärnan osv. Varför måste vår kultur betona yttre könsorgan som det absolut viktigaste av allt när kön bedöms? De är ju tämligen privata. Könsroller och vad som faller in i begreppet ”man” och ”kvinna” förändras. För några hundra år sedan blev identiteten osäker om man hade fel yrke, fel intressen, fel kläder. Idag är dessa inte längre nödvändiga för att sätta kön. Kan vi våga och hoppas på en dag då könsorgan inte ska vara allt i hela världen vid könsdefinition? Vågar vi till och med hoppas på att alla de som födds med ”dubbel” könsidentitet ska bli insläppta i våra definitioner, eller kanske få en egen? Vågar vi hoppas på att en artikel som Eberhards som i botten är bra inte ska behöva bli förvirrad kring ”men då blir det ju ett tredje kön ojoj vad konstigt och jobbigt” utan att exempelvis en man ska kunna var gravid och fortfarande vara en man om denna man väljer att se och definieras sig själv socialt som en sådan.

Det är fel av staten att sätta en principregel för en så pass komplicerad fråga med flera olika aspekter. Det är synd att vår kultur inte är bredare i sina definitioner, men ju mer vi pratar om det, desto fler kanske funderar på om det inte skulle kunna finnas alternativ.

Vår egen fornnordiska mytologi innehåller flera intressanta könsöverskridande perspektiv. Det finns flera historier där gudarna passerar könsgränser eftersom magi var strikt feminint och män som sysslade med magi därför fick mångtydiga könsidentiteter. Ett populärt exempel är då Loke och Tor kläder ut sig till kvinnor för att lura tillbaka hammaren Mjölner från jättarna

Read and weep

Under rubriken viktig läsning i veckan;

Läs och begrunda, ytterligare en av dessa intelligenta och viktiga människor som gjorde och kunde göra så mycket mer för mänskligheten som vi tog död på för att han hade fel sexualitet. Fy fan, så jäkla skämskudde på oss för att sånt här fortfarande fortgår. Runt om i världen håller det här på  för att vi ännu inte kommit över våra primitiva störningar som förhindrar oss att se bortom fördomar.

En skam och viktigaste orsaken till varför liberal kamp inom det sociala är så livsviktigt

Alan Mathison Turing 1912 – 1954

 

genusluciajulreligionskristendomsfarlighetsbonanza!

Man får passa på att sola sig lite extra när det är högtider som religionshistoriker! Vid få andra tillfällen är det så många som bryr sig om oss och vårt nörderi.

Nu när Sturmark/Lindenfors vill passa på att glänsa lite med sina julkunskaper och twitter tjafsar om en kille kan va lucia kan det vara på sin plats med snusförnuftiga invändningar.

*

Jul är mycket riktigt en sammansättning av flera olika traditioner. Framförallt en romersk solfestival och den nordiska/germanska yule (som den gamla stavningen är)

Den romerska festivalen passade bra att återanvända för kyrkan som firande av Jesus födsel. Det är dock en efterhandskonstruktion, snarare föddes Jesus i okt någongång. (detta tror man eftersom det är den månad som bäst stämmer överens med uppgifter i bibeln, tex ha får på bete) Det bestämdes senare att Jesus skulle firas och den redan befintliga festivalen blev en bra högtid för syftet.

Yule eller midvinterblotet var en av det hedniska norra Europas viktigaste och största fester. Midvinter, mörkast på året men också vändningen, nu skulle ljuset komma tillbaka. Det firades traditionsenligt hedniskt, dvs, mat, fylla, gemenskap, fest, slagsmål. Man åt gris och använde de färger och festligheter som fanns, som grönt granris, vinteräpplen, kål, och mycket saltad mat. Och så slaktad julgris förstås. omnmonnom.

Dessa två smälte ihop till att fira jul den 24 dec. (yule firades annars vid midvinter vilket brukar infalla runt den 21 dec, så lite tidigare.)

Lucia är som vi vet ett helgon, men lucianatten är något annat. Enligt tidig kristen/hednisk folktro var natten till den 13 dec en farlig natt, lång, magisk och svår. Då kunde djur svälta och onda varelser for runt och härjade. Den natten fick man akta sig för att inte stöta på trollet lusse som va ute och bråkade i följe med andra troll och otyg. På morgonen den 13 hade man överlevt lussenatten, den var över och snart skulle vändningen, midvinter komma. Alltså firade man till det på morgonen med stora frukostar, och inte oväntat, fest, fylla, hejraderitan.

Helgonet Lucia plockade man in som lämplig representant för firande av lussemorgon när man överlevt den långa natten och serverade festfrukost med massa ljus. Den började serveras av en ung person med ljus. Denna person var inte könsbestämd eller utseendebestämd utan helt enkelt en ljusbringare som kom med firandet av att natten var över. Sedan plockade man in helgonet som denna ljusbringare och sedan blev det till  -> snygg tjej ska komma med lussefrukosten.

Yulefirande – Midvinterblotande nordbor

Helgonet Lucia

Lussefrukost! 1800 tals Luciafirande

*

Våra helgdagar och traditioner är aldrig huggna i sten. De förändras ständigt av att nya religioner kommer, vi plockar element från dessa, lägger på våra vanliga högtider, och festar och firar vidare med vänner och släkt. Att säga att traditioner ska bevaras som de är blir därför en lustig motsägelse. Traditioner finns aldrig ”från början” utan byggs socialt och kulturellt av olika moment som läggs till och smälter in. Ur det liberala perspektivet bli det dessutom givet att en tradition finns för att vi vill och ser värde med att bevara den. De traditioner som inte intresserar någon försvinner.

Så Lucias kön är egentligen rätt irrelevant. En gång var ljusbringaren av  obestämt kön, sedan blev det en kvinna, och om det nu skulle bli obestämt igen  så kommer ingen av dessa vara mer eller mindre ”rätt”. Frågan handlar mycket lite om tradition eftersom den där blir en icke – fråga. Snarare handlar det om nutida tjafs kring synen på barn och vuxna, genus och popularitet i skolkulturer. 

Givetvis är det inget hot mot någonting att en unge går och viftar med luciakrona på dagis lika lite som att dagisluciatågen innehåller både tomtar och pepparkakor och det ena och andra.

Diskussionen om julens religiositet är på samma sätt en lustig symboldiskussion. Har högtider religiösa dimensioner? Ja, men samtidigt, inte per default. Yule var en hednisk högtid. Sen blev den katolsk, sen protestantisk,   nu skulle jag nog närmast nämna den som en sekulär/kristen tradition  i Sverige eftersom så pass få firar den av troende skäl. Att känna till kulturhistorian bakom är roligt och spännande men knappast politiskt legitimerande.

Så vad roligt att Sturmark/Lindenfors vill ta tillbaka julens hedniska rötter! För visst är det det de säger? Julen var ju inte icke – religiös innan den blev kristen, den var hednisk. Jag firar den hedniska högtiden, det är roligt och mysigt och Sturmark/Lindenfors  får gärna göra mig sällskap i detta. Men då kanske det skulle krävas att herrarna tog sin en funderare på sin religionssyn… För deras stelbenta syn på avd religion är passar inte längre in då. Religion/kultur/folklore är ju nämligen sammankopplade.

På samma sätt hoppas jag att de som klagar på att kåren i uppsala inte får ha några arrangemang som ”är religiösa” funderar på hur vi då drar gränserna mellan religiöst/traditioner/kulturen. Och varför det är ett problem att arrangera en trevlig iftar, eller varför inte en judisk sabbat? Alla anledningar att bjuda i, mötas, träffas, äta, dricka och umgås är bra anledningar. De blir inte farliga och hemska för att de kan spåras till ”RELIGION” (denna boogieman)

*

Kivas mindre fira mer, fira så många olika religiösa/kulturella högtider ni kan, då kan man plocka guldkornen. det är den nyhedniska strategin  ;)

(men tips, det kan också gå överstyr, då rom i slutet på sin tid hade lagt in alla folk som ingick i rikets olika högtider och fester var nästan hela almanackan full med högtider. Det skulle konjunkturinsitutet inte gilla…)