Det jag skäms för är mina hjärtan

Det här är ett fånigt, lite sentimentalt och väldigt personligt inlägg bara så ni vet. Bryter mot alla regler som finns i journalistisk och opinionsbildning. Men det här är min personliga blogg, och jag vill få det sagt här. Hoppa över läsning om ni inte gillar ”jag” – krönikor och tjejiga saker. Puss

.

Jag har alltid haft en viss policy kring facebook. Det är inte för att jag tycker det är rätt policy, utan för att det är mitt sätt att göra det på, så som jag är. Jag har nämligen aldrig haft och tänkte inte ha en ”limited profile” alltså en sådan avpersonifierad tråkig sida för ”vuxna”, typ ens föräldrar och ens chef. En sida som inte visar mina fula bilder och inte får se fjantiga statusuppdateringar.

Som sagt, det har inget att göra med en generell åsikt, jag tycker inte att någon annan måste göra likadant som jag, jag bara känner att det här är så jag vill ha det, som jag vill göra. Jag vägrar att leva mitt privatliv censurerat. Vägrar att förvandla min facebook till ett kallt och sterilt karriärsredskap. Jag älskar sociala medier och jag är jag, lika mycket där som överallt annars. Sociala medier ska vara lika mycket mitt umgänge som IRL, jag drar lika mycket olämpliga skämt där som runt ölbordet. Inget särskild avgränsat och anpassat till en viss ”publik” utan bara jag, mig själv, med allt vad innebär.

.

Men nu har jag alltså för första gången någonsin, genom Skunk, Lunar och Helgon.net fått lite funderingar kring min Facebook. För nu håller jag allt mer på med media, politik och opinion och då vill också människor som känner mig därigenom lägga till mig på FB. Och plötsligt får jag lätt panik, listan med folk jag inte vågat godkänna ännu växer och jag bara skjuter upp att ta ett beslut. Varför? För att om jag släpper in folk på FB så släpper jag in dem i mitt liv, att vara vän med mig där är samma sak som att jag kan tänka mig gå ut och hinka bärs med personen i fråga. Hela mig alltså, inget renstädat MUF-helvete.

Varför är det ett problem? Vad är jag rädd för att de ska se? Nej, jag är inte den som försöker gömma bilderna från Enhöringslajven. Eller bryr mig om vilken ”bild” jag ger av mig själv. Jag anpassar mig inte efter någon potentiell arbetsgivare… Men vad jag är orolig för är det mesiga och mjuka. För trots att jag alltid säger att jag aldrig skäms över något jag gör, över mina intressen eller åsikter så finns det en sak jag skäms för, och det är en av mina personliga egenskaper.

På twitter är jag mig själv också, med alla åsikter och intressen. Men där finns inte den vardagliga kontakten med vänner och familj, således ser man inte heller hur fånig jag är med detta. På FB däremot, där syns det hela tiden. Jag vet verkligen inte hur många hjärtan jag gjort på FB i mina dagar (sådana här: <3 ) Men de är många. Många fler än vad som är hälsosamt och absolut fler än vad som är socialt acceptabelt.

Min absolut största missanpassning till det här samhället vi lever i är utan tvekan mina översvallande känslor. De skäms jag faktiskt lite för, trots att jag inte vill skämmas. För de är så uppenbart töntiga. Jag älskar helt enkelt människor väldigt väldigt mycket.

.

Jag älskar för många. Min familj, min släkt, mina vänner… även vänner som jag kanske inte umgås så mycket med, som jag inte träffar så ofta. Det spelar ingen roll, jag älskar dem ändå, så hjärtat spricker. Inte för att de är på ett särskilt sätt mot mig nödvändigtvis utan för att de är de personer de är, och för att jag tycker det behövs sådana människor i världen.

Det är det som är jobbigt är den allmänna uppfattningen om att man inte kan känna så mycket för andra hela tiden. Men jag kan inte hjälpa det, jag bara blir alldeles kär och förtjust i alla jag känner ändå. Vid kontakt, ny vänskap och sådant så ska man spela lite lagom sval och svårfångad. Inte för mycket, inte för på. Jag är sämst på det, jag vill umgås jämt, hela tiden.

.

Mina statusupdateringar är fulla med hjärtan, och gull, och kärleksförklaringar och jag vet att det är mesigt. Jag vet att de nyliberala männen tycker jag är en blåst tönt som inte ser världen för vad den är och jag vet att feministkvinnorna tycker jag är en jollrande barnunge som inte känner tillräckligt med ilska och kamp utan bara skuttar runt och är till lags. Jag vet att det är så, och jag skäms, men jag kan inte hjälpa det.

Min värld måste vara så här, den måste vara kärleksfull och befolkad av starka, fina och underbara människor. För annars vore ingenting värt att leva för. Annars skulle det bara bli det onda och dåliga och sjuka kvar och då vill jag inte vara med. Kärleken är en överlevnadsstrategi.

.

Att känna så mycket kärlek och varma känslor är onormalt, jag vet det. Och jag vet att det lätt missförstås som att vara smicker, falskt eller överdrivet. Så hur kan jag någonsin förklara det så folk faktiskt förstår, att jag inte fejkar eller försöker med något utan att jag verkligen bara är så här? Som person? Att jag inte kan låta bli och inte kan hjälpa det?

Det är två väldigt olika saker att vara så översentimental i sina relationer och att vara allmänt korkad, naiv och mjuk till sättet. Jag är ingen av de sakerna, snarare rätt sträng, realpolitisk och bestämd. Men just när det gäller vännerna och familjen blir jag en total hjärt-missbrukare och det förknippas ofta med alla andra sorters ”svaga” personlighetsdrag.

.

Så nu står jag där med massor av väntande vännerförfrågningar och jag vågar inte klicka på ”godkänn” för jag skäms lite för att visa för alla dessa människor hur fånig jag. Rädd för att jag vet att jag kommer bli den personen i deras flöden som de sedan skriver ojande, klagande, coola, gnälliga krönikor om. ”Hon som alltid ritar fåniga fjortishjärtan till alla sina statusar GUD vad jobbig hon är!” Därför fegar jag ur, inte för att jag tycker det ska vara karriärsrelevant med knäppa festbilder.