Ett felstavat tal

Jag är dyslektiker (förövrigt skitsvårt ord att stava, underbar ironi! Som min kompis sa en gång, ”det borde heta något aslätt, typ A”)

Just min sort innebär att jag ”saknar satsfonetisk förmåga”. Det i sin tur visar sig genom att min hjärna inte kan dela upp ord i ljuddelar. Jag kan se att ett ord, om jag granska det noga, består av enskilda tecken som i bokstäver. Jag kan se på ordet ”hus” att det består av H-U-S tre tecken med ljud. När flera ljud sätts ihop kan jag dock inte längre i min hjärna särskilja dem. Att avstava blir exempelvis omöjligt.

Andra skrivregler som jag saknar förmåga att lära mig som generella regler är dubbelteckning och särskrivning. För nej jag ”hör inte” när det ”låter rätt”. Och exempelvis dubbelteckning måste man kunna höra skillnad på kort och lång vokal samt identifiera när dessa kommer före en konsonant som då ska vara dubbel. Det är helt enkelt omöjligt för mig att göra. Det är som att stå bredvid en springbana och se alla andra springa och hör dem säga att det ju är hur enkelt som helst men själv vara född utan ben.

.

Jag var så otroligt glad av att börja skolan. Jag har enorm fantasi och älskar att läsa och jag har lika mycket nyfikenhet på hur världen fungerar så jag vill lära mig allt allt jag kommer över. Hur stor är månen? Vad definierar ett däggdjur? Kan man säga hur många religioner som finns i världen? Hur fungerar hjärtat?

Men den där stavningen, den var svår. Det var svårt att läsa också men jag pressade mig förbi det för att jag så gärna ville läsa allt allt allt. Men stavningen gick åt h – vete, det var det enda som verkligen inte fungerade för mig. Stackar fröknarna satt där, dag ut och dag in i vår lilla byskola där det inte fanns sånadär diagnoser och moderniteter. ”Men ser du nu… V-ÄÄÄ-GG” och ”VÄG”?? och de kämpade, trugade, mutade, kom igen nu du ser väl skillnaden? Och jag grät bittra tårar i bänken för jag ville verkligen vara bäst på allt i skolan men jag såg inte. Det var omöjligt, min hjärna bara var blank blank.

Sen kom jag till nästa skola i gymnasiet och jag behövde en lektion med världens bästa engelskalärare och hon såg på en gång; ”men, du har inte dyslexi då?” Så fick jag åka in till ett så där landstingsmysigt rum och göra en utvärdering med en psykolog. I flera timmar fick jag läsa meningslösa ordföljder, hitta ord bland bokstäver, avstava, läsa ord som var delade i bitar och så vidare. Psykologen kunde tydligt se att jag hade dyslexi och skrev ett intyg som jag faktiskt har dolt men inramat. För det va så fint att få, jag va inte dum i huvudet som inte kunde se skillnaden på väg och vägg.

.

Och tänk, de två jobb jag drömt om sen jag var yttepytteliten är forskare och författare. Verkligen drömt om, som andra barn drömmer om rockstjärna och astronaut så ville jag bara bli precis det. Och visst, jag kunde inte stava, det var ju besvärligt men jag har alltid sett det som att viktigast av allt är tankarna, idéerna och historierna som jag vill ska komma ur mig, inte exakta skrivandet av orden. Fortfarande så måste ens ord kunna tydas och därför får det inte bli för fel.

Jag insåg själv som liten unge att jag behövde öva öva tio gånger mer än de andra på att stava. Men ändå gick det inte så då utvecklade jag min egen lilla metod. Jag lärde mig alla orden utantill, som små bilder. Jag kan inte dela upp orden i avstavningar och ljud men jag kan lära mig exakt hur det ska skrivas med vilka bokstäver i vilka sammanhang. Ett ord som en hel bild. Men ber du mig börja läsa varje ljud högt så står det still. Så jag pluggade in alla ord, som glosor utantill. Och jag läste upp farten genom att ha som mål att ta en polluxbok per kväll. Pollux va bokklubben med hästtema jag va med i. Samlade på mig en stor kartong full med böcker och de hade precis rätt längd för att jag skulle hinna en per dag.

.

Så är det absurt att jag vill försörja mig på att läsa och skriva som dyslektiker? Jag tycker inte det. Inte för att jag vill bli särbehandlad men inte för att jag vill bli föraktad heller. Jag har inte accepterat de hjälpmedel som jag har rätt till i skolan sen jag fick min diagnos. De behövs absolut men eftersom jag visste att jag vill jobba med det här så förstod jag på en gång att det va bara att öva sig. Tidningar skulle inte låta mig ha extra sen inlämning så då var det bäst att jag inte hade det i skolan heller.

Jag tycker ingen ska ge mig förmåner i skrivandet för att jag har dyslexi. Inget extra lätt för mig. Men så länge jag ska bli bedömd som alla andra vill jag också att jag ska kunna bli skribent eller forskare om jag kan leva upp till samma krav som alla andra. Jag ska inte ha det lättare, men jag ska inte heller vara automatiskt diskvalificerad. Med hjälp av mina stavningsprogram och min dator kan jag klara vardagen med mycket skrivande riktigt bra.

.

Det här är min story och just därför känner jag så extra mycket av den här texten. Den där David Eberhard har jag redan från början känt ett extra, nästan svårförklarligt motstånd mot. Även om jag inte vill döma någon jag aldrig träffat personligen så är det väldigt svårt att inte känna djup och uppriktig ilska av att läsa om hans senaste idiotiska bok. Den här mannen som är så full av sina egna svar på allting, han vet faktiskt inte hur det känns att vara sju bast och sitta och grina och plugga om vart annat för att du verkligen inte kan se skillnad på vägg och väg. Han kunde ju prova det och sen säga att det är en inbillad diagnos för bortskämda barn som bara inte gjort läxan.