Idag är en väldigt väldigt bra dag, av en massa anledningar. Det firar vi med en ny fin bild.
Foto: Ann Kykyri Make up: Karin Törnqvist
Min favorit tecknare genom tiderna Hans Arnold, har avlidit. Jag vet att det kanske kan diskuteras, ur ett kvalitetsperspektiv, om Arnold är den bästa tecknare som finns men det spelar liksom ingen roll, inte när man kopplar vissa bilder till en känsla så mycket som jag gör med Arnolds verk. Bilden ovan är ur boken, Allra käraste Syster av Lindgren, min favoritberättelse av henne. Lindgrens små noveller och bildböcker kändes alltid så mycket mer, de var som små brunnar jämfört med hennes böcker, korta och djupa, svarta hela vägen ner så man inte kunde se botten. Just AllraKäraste Syster belv min favorit mycket tack vara Arnolds teckningar som illustrerade historien.
När jag började läsa böcker som liten var skräck och spökhistorier de utan tvekan vanligaste förekommande. Jag har alltid haft ett sådant behov av att undersöka den delen av min fantasi. Det fanns mycket skräp förstås, och några guldkorn och kärlekar för livet, som A. Edgar Poe. Men det fanns också en favorit i form av det visuella. För det fanns böcker när jag va liten med en massa samlade spökhistorier från olika platser i Sverige med lite info om varje plats. Och varje historia var illustrerad av Hans Arnold. De teckningarna gjorde hela stämningen, hela historien. Ungefär då blev han min absoluta favorit och den som jag alltid känt kan skildra mitt fantasiliv bäst av alla illustrationer.
Den sista bilden här ovan kommer från en av dessa spökhistorier som handlade om två barn som blir ensamma i en bil som kört fast. Den bilden fastande, det är nog en av de bilder som skrämt mig mest och satt igång fantasin sena mörka kvällar när man satt i en tyst bil.
.
Hans Arnold har nu avlidit, en förlust för oss som inte får se fler av hans bilder, men hans intryck är i alla fall evigt på mig, och antagligen en rad andra ungar där ute också. RIP.
I helgen planerar jag att dra till fotografiska och kolla på deras utställning om modefotografi. Vissa av recensionerna av denna utställning har ju, inte helt otippat varit hyfsat ilska. Senast igår va en typisk sådan arg krönika i City med en kvinna och kritiserade utställningen. Fokus som för så många andra kritiker förstås, bilden av kvinnan och att man inte tillräckligt tydligt problematiserar objektifieringen som den typen av konst utövar. Förlåt men, gäsp. En feministisk skribent som kritiserar modefoto för att vara objektifierande? Hur stor öppen dörr kan man slå in på en krönika? En ung tjej som blir arg för att modefoto är objektifierande för hon minsann är feminist, det är lite som att sätta en kyrkotant på att recensera en dödsmetal skiva och sedan lyssna på hur upprörd hon är över att de pratar om satan och våld.
.
Det är, hur vi liksom ska säga det här, själva poängen. Självklart går modefoto ut på att objektifiera, det är hela poängen med genren! Det går explicit ut på att omvandla människor till säljbara objekt. Lite särskilt kul är det att hon är särskilt upprörd över att en bild inspirerad av BDSM estetisk finns med, där kvinnan verkligen är ett objekt. Japp, tio poäng igen. Fetisch och BDSM foto har som sitt hela syfte att skildra underkastelse, lydnad, objektifiering. Delar av modevärlden har inspirerats av detta och tagit med element av den estetiken i sina bilder eftersom budskapen mellan de två genrena går väl ihop. Helmut Newton är en av de som fortfarande idag bäst kunde kombinera dessa två typer av influenser i sina awesome bilder.
Well hello ladies…
.
Visst, jag tror säkert att skribenten hade en poäng i att fotografiska museets lila infotext inte är något under av kritisk analys. Det kanske man inte kan kräva heller, och visst har hon ju rätt i sak, att man kan förhålla sig mycket kritisk till bilden av kvinnan och kvinnokroppen som västerländs estetik många gånger förmedlar.
Men helt ärligt, om man inte gillar den typen av estetik, den genren, så behöver man inte heller titta på den. Jag förstår att våld är något som många behöver leva ut genom underhållning som filmer men jag personligen gillar det inte, därför håller jag mig också borta från alla sådana typer av produktioner. Bara för att en typ av analys kommer fram till att denna genre, denna typ av konst, är destruktiv så innebär väl inte det att den inte ska få visas? Vi är andra som gillar den, som vill se, som vill undersöka denna del av vår smak.
.
Jag då, om jag nu också säger att jag är feminist, varför gillar jag sexism och objektifiering av kvinnor? För att jag är feminist, för att jag anser att kvinnor är precis lika kapabla till analys och kritik som män. För att jag är en vuxen människa och att mitt kön inte spelar in på min förmåga att hantera även mer komplicerade sammanhang. Jag är ingen liten prinsessa som måste skyddas så fort det blir lite naket eller lite sexistiskt, som inte kan följa med och titta på en strippshow för då blir jag ju så chokad och generad och förstår inte. Jag vill inte heller vara en madonna, heliggjord och romantiserad och avsexualiserad. Som inte får ägna sig åt kroppslig iakttagelse eller sexualitet annat än det ytterst nödvändiga för att fixa bäbisar. Vars hela sexualitet enbart ska vara baserad på fortplantning. Vars heder sitter i kroppen och sexualiteten och som inte kan anses vara professionell, intelligent eller värd någon typ av respekt om jag samtidigt erkänner att jag är en sexuell varelse som faktiskt bara gör det jag gör, för nöjes skull.
Jag kan hantera att bli objektifierad, jag vill utforska min egen identitet genom att objektifiera och sexualisera mig själv. Jag gör det helt utan att ha någon störning eller något självskadebeteende, jag gör det för att det är intressant, kittlande, spännande, kul. Och jag gillar modefoto och fetisch foto som konst, för jag kan titta på det och förstå att det har flera nivåer, vissa problematiska, vissa kittlande. Jag kan uppskatta konst utan att den ska vara så pk märkt jämt. Jag kan utforska det problematiska, jag kan hantera såna sidor också, fast jag är tjej.
Jag tycker alla sura recensenter ska ta sig en funderare på det. En vuxen kvinna kan hantera sexism och objektifierande lika väl som en man. Men hon kan också vara kritisk emot den och det borde alla vuxna män också kunna vara. Precis som att alla, oavsett könstillhörighet också har rätt att inte bli objektifierade och sexualiserade om detta är deras vilja. Men lika mycket som den viljan måste respekteras så måste man också respektera att vi är flera som vill omfamna och experimentera, även med det som är lite fult.
För den som är intresserad av en lite mer nyanserad och kunnig recension rekommenderas denna.
Knäppt humör en knäpp dag, en blinkande datorskärm med små ord som krånglar till sig och hoppar runt och vägrar riktigt hamna i en ordning som låter någorlunda icke – retarderad. Långa kvällar ensam hemma. Jag är så dålig på vissa saker, kan vara så jäkla dålig på att hitta en egen takt och ett eget mönster, en sorts egen motivation bara som kommer från mig själv, utan att tillfredställa någon annan, men då är ju så svårt. Så fort man känner sig trött och dålig, baka en kaka, en fin fika kväll, en middag på bordet och tvättade stumpor när mannen kommer hem. Det är så lätt ordnat, så lätt att titta in i ett annat ansikte och få en sån omedelbar bekräftelse rakt in i med ett knytnävsslag i hjärtat.
A som jobbar sent varje kväll, men lite barnsliga känsla av att kunna vilja gnälla på honom. Gnälla för att jag vill vara i hans närhet, inte alltid vill jag gnälla men vissa dagar. Vissa dagar när man saknar och vill ha hans sällskap extra mycket. Och så kan man inte gnälla för helt ärligt så vet man ju om att det inte är hans fel. Inte ens chefens fel får det vara för man bara vet att jobbet funkar så och det är ju det jobbet och den karriären han vill ha. Som han kommer hem från och är så där glad över. Inte kan man gnälla då? Villkoren förändras inte, kontraktet har man redan skrivit på, bara å svälja och gilla läget. Men jag bli ju så lätt så trött, och apatisk. I våras kollade jag på tv från 13 till midnatt när han kom hem. Satt och letade nästa program, och nästa och nästa. Lagade mat och bakade kakor samtidigt frenetiskt, för det fungerade alltid. Gjorde inte en sida vettigt arbete på månader. Så jävla segt. Och om vännerna uteblir så blir man ledsen, och besviken och känner sig övergiven, barnsligt, igen. Blä blä och dubbelblä för att man inte bara kan vara vuxen och vila i sig själv.
.
Men det är lite bättre nu, jag går upp, jag går till mitt ”jobb” jag stannar så länge jag kan, jag producerar. Vissa dagar och vissa kvällar är fortfarande blä, särskilt när de är tomma och ensamma, men det löser sig. Jag kommer upp och bort från lilla lägenheten med stora TV:n. Inte ens jag kan älska mitt jobb i längden om jag inte får någon att göra det tillsammans med så man bara kan komma ihåg varför det är kul, varför man är bra på det. Jag måste ha kollegor, det går bara så mycket bättre då, jag kan ha ett liv, inte bara min egen oduglighet och en TV.
Idag var en konstig dag, konstigt humör, när det bubblar och kokar och man känner sig som man måste göra någonting. Gärna olämpligt, typ strippa, eller slå sönder en stol. Sen skärper man sig, och går upp, och äter lunch i sällskap, och pluggar och har världens utbyte på facebook. Jag dör. Satt med systrarna L och L och skrev hundra sidor kommentarer och var tvungen att bita mig i läppen och springa in på en toa och skratta för att inte skämma ut mig för hela tysta läsesalen på biblioteket. Har inte tvingats kväva ett skratt på ganska länge, det var en bra känsla. Det är inte alls lika roligt för er men det struntar jag i, för det värmde hela hjärtat för mig.
Först:
L1: ”Hur stavas Dyslexi? HAHAHA”
H: ” Jag vet! Fatta jobbigt det är för oss som har det, vi ba: Ursäkta jag har dysklek… dyslex… dyss… lol
L1: ” Precis min mening!
H:” en åkomma som innebär stavningsproblem borde rimligtvis vara lätt stavad.”
L1: ” Ja. Det borde typ heta A”
Sedan:
L2: Haha, Hanna, du är bäst. Visste dock inte att du lider av schizefreni… 
, schizefroni menar jag såklart. bra att jag såg felstavningen med en gång… vänta här nu… är det schizofreni? Ja, så är det” HAHA
L1: Linda har A.
L2: Trode yag hadde D, Dislexy.
H: fan tjejer, jag sitter i en tyst läsesal! Jag skrattade just som en jäkla häst över hela lokalen, PINSAMT LOLLO
L2: vad menas med A lollo??
L1: Läs min status. Och du får ännu mer A bara för att du stavade hade med två d. Bra Hanna! Då tror alla i salen att du har Tourettes
L2: HAHAHAHAHAHA!
.
Idag längtar jag efter min pojkvän <3 Helt enkelt. För att, jag är kär i honom. Och jag känner mig lite ensam ibland.
Jag mailade Elle efter min lilla arga reaktion här om dagen på deras alarmistiska porr artikel. Och fick svar! Sånt är trevligt. Jag tänkte publicera det eftersom jag gärna vill åta folk få ger svar på tal när man kritiserar dem.
Hej Hanna Marie!
Tack för ditt långa tänkvärda mail. Jag håller med dig på flera punkter, och vi har även diskuterat med stor åsiktsvariation på redaktionen. Viktigt att komma ihåg är att artikeln var skriven utifrån perspektivet att det ÄR ett problem för många, men det står även att ”hela” 35% konsumerar porr. Det betyder ju så klart inte att de övriga störs aktivt av porr, bara att de inte väljer att titta på det. Marie-Louise Marc som skrivit artikeln skrev också att man inte ska förledas att tro att alla kvinnor upprörs av porr, men just denna text vänder sig kanske i första hand till de som faktiskt gör det.
Roligt och intressant att få höra om dina och andras åsikter i frågan i alla fall.
Tack och hör gärna av dig igen med feedback!
Med vänlig hälsning
Sara Jerkert
Redaktionsassistent ELLE
.
Jag måste fortfarande dock inflika att man förhåller sig väldigt okritiskt till ”experternas” uttalanden om att kåthet och porrkonsumtion beror på andra psykiska problem, denna vanligt förekommande mytbildning kring sex som jag tycker är rätt fånig. Däremot köper jag att vinklingen var medveten, men i rättvisans namn så förväntar vi oss också därför en positivt vinklad porrartikel inom kort Elle 
Nu måste jag skriva av mig sådär igen, irritationsnivån är på topp just nu. Seriöst, är det konstigt på något sätt att gilla sex? Är det särskilt onaturligt att vi som biologiska varelser tycker det är latjolajbans att göra just det där som vi behöver för att fortplanta oss, vilket vid sidan av att säkra vår egen överlevnad är den starkaste instinkten vi överhuvudtaget har. Är det då en sån högoddsare att många faktiskt tycker det är sjukt kul och härligt att ligga? Jag funderar över detta eftersom vi pratar så konstigt om sex, på ett sätt som vi aldrig skulle prata om andra saker som ter sig väldigt naturliga för oss.
.
Den här gången var det Elle som väckte min irritation. Jag gillar ju mode, och massa bilder på snygga kläder. Jag tycker Elle har en hel del sånt men att tidningen faktiskt förutom det har bra texter och ofta jäkla duktiga skribenter. Men i det senaste numret blev jag trött och mycket besviken på deras text om porr. Man kan ju tycka att i en sådan tidning för vuxna människor kan man väl i alla fall försöka hålla en resonerande och saklig ton. Tyvärr gjordes inte det i det här reportaget utan istället gick man i fällan och återgav bara rakt upp och ner de klyschor som det sexualfientliga hederssamhället hela tiden producerar om sexualitet i allmänhet och kvinnors sexualitet i synnerlighet. Denna artikel var inte fullt så vidrigt fördomsfull som den hemska undersökningen i glamour här tidigare i år men inte långt ifrån tyvärr. (tyvärr kan jag inte länka för den finns inte digitalt)
.
För det första har vi hela vinklingen, ”Hur hanterar man att killar kollar på porr?” Det finns inget intresse över att alls skriva om porr i största allmänhet som något könsneutralt utan själva ingångspunkten är att porr är smutsigt och utpräglat manligt. Som kvinnlig läsare förväntas man gå in med inställningen att porr är smuts. Fint sex som tjejer har innefattar inte porr.
.
Här kan vi sen läsa att skribenten som skrivit texten tycker att det ”smakar illa i munnen” av att skriva om porr, ”porrdilemmat” gav Malin (i texten) en sån chock att hon funderade på att göra slut för hon blev så äcklad av att hennes karl kollar lite på redtube ibland (??!!) hon bestämde sig för att hon måste ”acceptera hans brister” (och han dina uppenbarligen…) Att vissa blir helt besatta av att ”avslöja sina mäns porrsurfande” (utan att reflektera över hur deras eget beteende bidrar till att de inte bara kan prata öppet som saken). Några so called experter berättar om hur män i regel kollar på porr för att de inte kan kommunicera och inte kan känna närhet, inte kan förstå sina känslor. Det är en ”perversitet inom oss” som vi måste bekämpa. (HAHAHAHA) Den mest nyanserade tjejen de pratar med hon är ok med att hennes kille har ett privatliv, men hon vill förstås ”Absolut inte hitta sin kille framför en porrfilm” (Va? Ni kunde seriöst inte hitta ett enda par som glatt kollar på porr tillsammans och kanske spelar in lite själva också?) Och så min favorit: Experten lugnar, män kollar inte på porr för att de är ”kroniskt kåta”, kåthet är bara ett symtom på stress och olust. Snyftbuhuhu. (Vad jag vet så är kåthet vanligtvis ett symtom på att man är kåt.)
.
När man snackar experimenterande och utvidgad sexualitet så brukar folk ofta dra upp självskadebeteende och att det måste vara något fel på den som gillar att ligga. Typ; ”dina föräldrar älskade dig inte tillräckligt, därför gillar du analsex”, som vi såg exempel på ovan. Jag funderar lite över vad man egentligen menar med ”självskadebeteende” i den här diskursen. Ett beteende man har trots att det är skadligt för din hälsa, som man vet inte är bra men som man utövar ändå på grund av att man är så skadad att man inte förmår att agera efter sitt eget bästa. Man behöver hjälp och terapi för att sluta med det som skadar dig. Detta hörs ofta om folk i sexbranchen, men även om de som bara har väldigt mycket sex i största allmänhet. Samhället och vården ska liksom fånga in dessa personer och visa hur fel deras beteende gör och att de egentligen skadar sig själva och att de måste sluta för att bli normala. Man drar skitstora växlar på detta eftersom det har att göra med personens psykiska hälsa och heder. Sex är ju de facto sällan särskilt skadligt rent fysiskt. Lite blåmärken och ett ömt kön typ. Att hålla på och självskada sin heder är liksom mycket värre än att döda sig själv med att röka.
För att egentligen, håller vi inte alla på mycket med självskadebeteende rent fysiskt? Vi röker, äter på tok för mycket socker, fett och kolhydrater vilket är den enskilt största faktor till att folk dör i förtid av hjärtattacker. Detta talar vi däremot inte alls om på samma sätt. För visst, det finns de som är groteskt feta och som på ett väldigt direkt sätt riskerar sitt liv. Och i flera av de fallen så handlar det om ett rent matmissbruk som bottnar i att man mår mycket dåligt rent psykiskt. Det ser vi och diagnostiserar som så också. Men långt ifrån alla som ”självskadar” sin kropp gör det så drastiskt. Du vet, man tar en cigg då och då, man äter en extra glass, man tör stor portion på lunchen. Man har ett par kilon för mycket, man har dålig kondis. Men inte blir man anklagad av samhället för att vara emotionellt stört och oförmögen att fatta egna beslut för det? Här förstår vi att det inte handlar om något dramatiskt ”självskadebeteende” Och inte påstår någon att Göran Persson åt lite för mycket för att han hade en psykorelation med sin morsa? För vi kan faktiskt förstå att man äter lite för mycket och tränar lite för lite ibland för att det är; Gott, Kul, Skönt och nice i största allmänhet.
.
.
Men vi verkar ha så mycket svårare att acceptera att man bara kanske spelar in porr för att man tycker det är jäkla gött att knulla. Istället är man skadad och inte längre att betrakta som en vuxen individ. Är inte det ganska konstigt och inte helt ok? Vet ni va alla moralpanikare där ute, man kan bara kolla på porr för att det är kul, och för att man är kåt. Tjejer kan också gilla porr, porr är faktiskt riktigt bra för att hålla sexet spännande och få inspiration. All porr är inte likadan, man kan leta upp en genre som passar just dig.
Kom igen; It´s called Sex. It´s Fun. You should try it.
Hej, jag heter Hanna och jag tycker Björklunds uttalande om kristendomen i skolan är en icke – fråga! Men okej då, nu när det ändå ska ta sån spinn och alla ska börja snacka om allt detta andra som egentligen är en helt annan diskussion så visst.
.
Att folkpartiet vill gå ut och få lite uppmärksamhet är inte så konstigt, lite kan man sucka åt det men hej, alla andra partier hade gjort samma sak. För nog är det väldigt oklart hur regeringens förslag på ny läroplan på området religion skiljer sig från skolverkets? Gå ut och köra en poäng av att man ”kör över” någon i media när det snarare handlar om en försiktigt litet kliv på en tå. Det handlar inte om några större skillnader, och självklart ska man läsa lite mer om sitt eget lands omständigheter än alla andra länders. Skolan är trots allt begränsad i tid. Medias sätt att förstora upp frågan som om det skulle vara värsta kontroversiellt att vi ska fokusera lite mer på kristendom och resten av vårt kulturarv (vi bör förstås läsa om asatro oh nordisk hedendom också) än andra kulturers är störtlöjligt. Man bör enligt mig alltid göra en värdering på vad som är mest aktuellt, men inte bara i tid här och nu, utan även i förstås i sådant som påverkan på konst, kultur och idéer genom historien. Att vi läser lite mer om det egna arvet utesluter inte att vi också lär oss om andra aktuella ämnen.
.
Men det måste förstås komma ett gäng springande och göra detta till en fråga om religion eller inte religion. I aftonbladet i dag till exempel. Just i denna dagens debattartikel finns en av nog topp tre löjligaste liknelserna med sd hittills. ”Ohhh, folkapartiet vill läsa lite extra om just SVERIGES religion, menar de kanske något särskilt utmärkande svenskt då, typ så här rasist-svenskt kanske??” Lägg ner! Jag förstår att ni har en clippboard på kontoret med en tabell där alla som lyckas likna regeringen med sd får en guldstjärna men kan ni hålla resten av media och samhället utanför er lilla lek för den känns ganska fördummande för oss att läsa.
.
Med det sagt så vill jag dock påpeka att just religionsfrågans vara och icke – vara inte är en klassisk höger/vänster fråga. Det är lika många libertarianhögerRandslickare som vänsternissar som då och då kommer med detta om att religion i skolan ska förbjudas och vi ska inte ha religionsundervisning och bla bla. Förutom min uppenbara poäng här att bara för att du inte gillar någon eller inte vill ha det på ett visst sätt så kommer inte världen och världshistorien att rätta sig efter dig så vill jag påvisa cirkelargumentet. Det själva faktum att vi kallar ”religion” för just ”religion” och har det separerat som ett eget ämne på det sättet vi har är väldigt arttypiskt för det västerländska, sekulära dagens samhälle. I Aftonbladet menade till exempel Dinamarca att religion som ämne ska in under historia och samhällskunskap. Nå, om vi sätter det där då, skulle hon bli nöjd då? Sätt det där då, kalla det va fan ni vill liksom. Under vilken rubrik man läser ”religion” eller vad som just ska ingå i ämnet ”religion” är ju bara en ren definitionsfråga. Att gnabba om den på det sättet som man gör i den här debatten är tämligen meningslöst.
Visst handlar grundläggande religionsundervisning om vilka som är islams fem pelare, vilka man i Indien identifierar som de viktigaste gudarna och när Jesus från Nasaret levde. Men mer än dessa rena faktafrågor handlar diskussionen om vad religion är och vad det inte är. Vad fokus för skolan borde ligga är inte under vilka ämnesetiketter utan vad vi lär oss. Dinamarca vill att man även ska läsa om icke – religiösa livsåskådningar. Som buddism då eller? Vad är egentligen en icke – religiös livsåskådning och fyller den i så fall samma psykologiska och sociala funktion för individ och grupp som en ”religiös livsåskådning”? Vad som är religiös och inte religiöst är egentligen bara en kulturell definition som ofta görs för att få värdera. Som i den akademiska världen där vissa av gamelgubbarna inte vill definiera min och andra spirituellas religiositet som ”religion” eftersom de inte tycker vår religiositet är ”fin nog” för att få kallas religion, medens då andra, som i den här debattartikeln tex., gör tvärt om, där ”religions stämpeln” är en ful – stämpel. Newsflash. Det är skitsak samma vad ni kallar eller inte kallar religion. I min egen lila värld skulle man gärna få läsa ”Humanism” som ett enda ämne ganska långt upp, innefattande allt från filosofi, till teologi, till Freud, det är inte det viktiga.
.
Så både vänstern och högern borde tagga ner på definitions och symbol – bråk. Istället tycker jag vi ska se på det humanistiska ämnet i form av Meningsskapande, social interaktion och historiska händelser. För nej, vi kan inte sätta 18 års gräns på ”religion” och försöka styra om föräldrar lär ut detta hemska syndiga till sina barn i hemmet eller ej lika lite som vi kan förhindra barn från att höra debatter om politik på tv, få höra av sina föräldrar att det är ok eller inte ok att visa snoppen, få läsa eller inte läsa vissa böcker i mammas och pappas bokhylla. Värderingar och upplysningar förmedlar alltid samhällen och individer till varandra annars vore vi inte sociala varelser. Vi kan förbjuda religion innan 18 lika lite som vi kan förbjuda politik eller ”icke – religiösa livsåskådningar” innan 18.
Om man inte tröttnat på ämnet kan man läsa mer på: Expressen, 1 och 2, eller Newsmill, 1, 2.
Har man tröttnat läs med fördel istället: Intressant under strecket om hur utbildningen idag urholkar kunskap och varför det är just överförandet av värderingar som är en viktig del av bildningen.
God dag mina vänner.
Det har varit några ganska speciella dagar för min del den här helgen.
Som i fredags tillexempel. Då jag tar mig till uppsala för att fixa en bok som jag behöver till nästa hemtenta och som inte verkar gå att få tag på någonstans. På väg mot tåget när jag snedar över drottninggatan hamnar jag plötsligt mitt i ett rån. Alltså, ett sånt riktigt rån som man ser på TV med en flyktbild (absurd flyktbil, en stor kombi med nalle puh – solskydd på fönsterna. Inte hip hop.) Två rånare, komplett med masker och hela skiten, en yxa och ett, som det så fint heter ”pistolliknande föremål”, alltså något fejkat svart. Mellan en juvelerbutik och rånarnas bil hamnade jag och ett gäng andra helt vanliga gångtrafikanter och för två minuter var jag med om det mest absurda någonsin. Två minuter av att stå som ett fån med händerna i luften medens en snubbe i mask skriker på en och en annan snubbe länsar butiken på matsilver innan de två försvann i en hastighet som knappast är ok på en gågata. Sjukt.
Och efteråt tänker man mest på hur dum man måste sett ut när man bara stod där och gapade men man är ju minst sagt lite ovan vid situationen. Vad gjorde jag sen? Jag gick till tåget, jag skulle ju faktiskt till skolan. Så sitter man där i en blå tågstol och tänkte på att, fan, han hade ju säkert inte en riktig pistol, jag hade ju lätt kunnat ta honom om jag bara hade försökt! Vad hände med superhjältetankarna liksom? När väl chansen dyker upp mitt i det välanpassade livet så stod man bara där som ett fån och räckte upp händerna. Ingen kampsportsmanöver alls. (JUDOOOKICK!) Min insatts bestod av att lämna mobilnumer och signalement på bilen till en av killarna bredvid mig som polisen kunde använda om de behövde. Men vi var ju inte ont om vittnen precis.
På lördagen stod det en liten notis i tidningen, vi får se om de åker fast. Om jag hade haft något vasst hade jag i alla fall försökt paja däcken men nu blev det inte ens det. Och boken fanns inte ens i uppsala, så jag snurrade omkring och kände mig dum i en timme sen åkte jag hem igen.
.
Resten av helgen blev jättefin. Jag spenderade min tid med A och vi gick mest en massa långa promenader med hundarna runt gården i solskenet och jag letade efter de finaste rödgula löven. Nu är jag ensam kvar på gården där jag ska vara en vecka och sköta alla mina små månster medens mor och far vilar ut på en grekisk ö. Så lite bondebloggande blir det nog också i veckan ska ni se.
.
Note to self: Superhjälte, lätt att tänka, svårt att göra.
”Jag blir så arg på hur media och eliten uppe i stockholm behandlar det här problemet, man bara tystar ner, och sen om man är minsta kritisk till någon invandring eller vissa av de här främmande kulturerna och allt vad de gör där så är man rasist. Så jäkla fult att göra så!”
Ungefär precis vad man hört hundra gånger i media hörde jag också själv när jag var hemma i Katrineholm i helgen och pratade politik med några där. Och visst blir man lite ställd, och irriterad för någonstans har jag försökt förklara att invandring INTE är ett problem man tystar ner, och att de som säger det påfallande ofta inte har några egentliga argument förutom att man hatar aftonbladets ledarredaktion typ. Men för viss är man en del av ”etablissemanget”, overklighetens folk, som bor i stan och läser DN kultur och anlägger sig ett visst förakt mot obildningen. Därför känns det lite i hjärtat när man försöker förstå varför människor hemma på byn reagerar som de gör. Och jag tror det finns tydligt både rätt och fel slutsatser på båda sidor.
.
Rasism och nazism, i sina original är relativt döda ideologier. Jag tror extremt få människor i Sverige idag de facto skulle stolt kalla sig för rasister. Varför är man det liksom? Rasismen som ideologi är så monumentalt överbevisad på alla fronter att den är värdelös. Visst, det finns rasistiska tankesätt kvar hos människor som de inte alltid är medvetna om. Av typen ”afrikaner har rytmen i blodet” det vill säga antaganden om att vissa människor har medfödda egenskaper på grund av sitt ursprung som faktiskt inte kan vara medfött på det sättet kollektivt. Men en regelrätt rasism, där man förespråkar att värde baseras på hudfärg och hårfärg ter sig absurd för de flesta personer.
Därför blir också den lite grumpy äldre mannen på landet i Skåne arg över att aftonbladet säger sig driva sin kampanj ”Mot rasism”, likt mina bekanta hemma på landet, man är inte rasist, för man dömer inte folk efter hur de ser ut, och då vill man inte heller bli kallad för rasist. Och visst finns det från medias och vissa ”officiella” håll en tendens att prata om rasism i samband med detta. En majoritet sd väljare bryr sig inte om egentligen hur du ser ut, de bryr sig om hur du beter dig.
.
Hur mycket historia vi än läser så är det så enkelt att glömma och inte riktigt dra några gemensamma paralleller genom då och nu. När jag var liten kunde jag inte fatta förintelsen och andra världskriget. Man fick ju lära sig att Hitler och gubbarna var rasister, och till och med, med extra tillägg, nazister. Jag fattade vad rasism va för något, och jag fattade att nazister även ogillade handikappade, homosexuella och andra grupper. Men jag fattade inte varför judarna som folk drabbades så hårt. De såg ju inte så annorlunda ut! Jag minns att jag satt och tittade på en massa porträtt av människor som mördades av nazisterna i deras läger i en bok och jag kunde inte se någon direkt skillnad mellan dessa judiska personer och vilken annan europé som helst. Kanske hade judarna ibland svart hår, men det hade ju tyskar också ibland. Bilden av hur rasism kunde skapa judehatet förstod jag bara inte. Inte fören jag var äldre insåg jag till fullo att antisemitismen inte kommer av att judarna såg ut på ett sätt, utan för att de var på ett sätt. Judarna var en avvikande grupp. De hade en egen religion och firade därför bara sina egna högtider. De talade delvis ett eget språk, de hade egna klädkoder och lustiga hattar. De hade avvikande kulturella vanor och ville inte äta samma saker som vi. Antisemiteismen baserades på judarnas annorlundahet i deras uppträdande och avvikande kultur, inte på grund av hur de såg ut.
.
Jag tycker det krävs att man verkligen funderar över detta faktum för att förstå varför islamofobi är ett sådant problem idag och varför vi missar målet om vi säger att det handlar om rasism. Tolerans är verkligen inte bara att kräva att vi ska respektera alla oavsett vilken färg de har på håret och ögonen. WTF liksom, den typen av tolerans kan du utan kräva av en femåring. Tolerans är något djupare och svårare än så, som vi faktiskt kan vara riktigt dåliga på. Tolerans är att tolerera inte att folk bara ser annorlunda ut utan att de faktiskt beter sig annorlunda. När du träffar någon som pratar högt, har stark brytning, luktar otvättad, har konstiga kläder, blir arg och upprörd utan större anledning, det är då man upplever irritation, rädsla och intolerans på allvar.
Eller att helt enkelt acceptera att folk väljer andra sorts liv. För vissa människor är det sjukt provocerande att leva på stureplan, äta ute varje dag, festa som fan, bara lägga pengar på svindyra märkeskläder, inte tjäna sina pengar själv utan bli försörjd av föräldrar eller partner. För andra är det oerhört provocerande att det finns människor som väljer att leva i skogen, ha mulltoa, bara odla sin egen mat, inte använda schampo, inte vilja jobba utan bara leva för sig själv, aldrig slänga saker, bara använda begagnat. Det är först i mötet med någon som vi verkligen inte förstår, eftersom vi själva aldrig någonsin skulle vilja leva så, som vår tolerans prövas. Toleransen för dem som har ett annat beteende, en kultur och en religion vi inte kan förstå, det är den som är så svår! Och det är den Sd och många av sd:s väljare inte kan klara av. De kan inte acceptera och bara låta va när det kommer till grupper som beter sig så monumentalt annorlunda. Inte heller finns det vilja att träffa denna människa som kan verka så annorlunda för att se om det stämmer, om vi verkligen skiljer oss åt så mycket bara för att vi har helt olika kläder och kroppsspråk. Där gror kanske inte rasismen, men fördomar. Och rädsla.
.
Därför gör vi oss en otjänst om vi gör diskussionen om tolerans till en fråga om rasism. Den stämmer inte tillräckligt bra överens med verkligheten. Rör Inte Min Kompis var en välkänd och enligt mig själv fantastisk liten kampanj mot just rasismen. Den pekade ut det faktum att vi alla ju faktiskt känner någon som är ”fel” enligt den äldre, typiska naze extremismen. De kan komma efter den vän, din arbetskamrat, därför måste vi göra motstånd, Rör inte min kompis!
Men kanske behöver vi en ny kampanj för den här konflikten, och för den här tiden. Rör Inte Killen Som Jag Inte Vill Vara Kompis Med Men Som Förtjänar Att Leva Lika Mycket Som Jag. Den är helt klart lite svårare och lite mer komplicerad. Och för lång för att skriva på en knapp. Och den behöver flera grupper ta till sig, både Sd väljaren, islamisten och AFA kidsen.
Här skriver jag de texterna som är lite fånigare, lite roligare, lite sämre korrekturlästa. Men även lägger upp jobb, publiceringar, bilder och allt möjligt som dyker upp.
