Vargjakt, rävjakt, borgarslakt

Vargjakten är igång, Wennström skriver om rävjäkt i Expressen, tidningarnas kommentarspår slår över styr totalt. Vad är det med jakt som provocerar? Varför är jakt värre än slakt? Varför är det värre att jaga varg och räv än att jaga rådjur? (OBS, rubriken är inte ett dugg politisk eller textrelaterad, det bara rimmade på ett proggigt lite lustigt vis, ursäkta min stilistiska frihet… )

Jag är ganska kluven, visserligen har jag inget emot jakt som sådan, precis som jag inte är emot slakt och köttätande som sådant. Men jag tycker inte om dödande. Jag dödar för att äta, i försvar och för att förkorta lidande. Jag är fortfarande en liten flicka på den punkten för jag tycker absolut inte om att döda bara så där. Jag vill inte döda ett djur om jag inte får en god anledning till varför det behövs.

Visst, jakt ska alltid ha en anledning, har alltid en anledning enligt jägare och viltvårdare. Även om djuret inte kan ätas så behövs stammen hållas efter, för hög koncentration av en art på ett ställe förstör balansen i det naturliga urvalet och kan förstöra eko systemet. När naturen går sin gilla gång uppstår efter hand en ny art som går in och fyller hålrummet som uppstår, men via människans inverkan så kan det rubbas. Det finns väldigt få rovdjur som dödar rävar. Eftersom vi har dödat så gott som alla dessa rovdjur så måste vi själva hålla efter rävstammen så den inte förstör stammar för gnagare, fåglar och dylikt. På samma sätt legitimeras vargjakt med att stammen är för liten och för inavlad. Detta kan vara ett stort problem (men exempel från naturen visar också att det kan gå ändå, Gepard som art härstammar, tror man, från ett hundratal individer max.) och därför vill man tillåta avskjutning av ett antal vargar, och sedan i stället föra in ny varg med nytt blod. Det handlar alltså inte så mycket om att göra stammen mindre, som att byta individerna som ingår.

Men vi vet väl alla att det inte är så här enkelt, tydligt, godhjärtat och självuppoffrande för alla jägare? Det är klart att flera av dem som är där ute och jagar inte tänker på god viltvård, utan på kicken av att få döda vissa djur. Det är inte ovanligt att man i engelsk rävjakt föder upp och sedan släpper ut räven i fråga, knappast tal om att minska beståndet med andra ord. Och det är klart att det finns en psykologisk aspekt till vargjakten, ett stillande av jägare och renskötares ilska och behov av att få känna att man kan återfå lite av makten över sin egen tillvaro.

Det här är svårdiskuterat av flera anledningar, eftersom det skapar så mycket känslor, snarare än funderingar. Jag vill börja med personligt statment i frågan;

Älskade varg…

Jag tycker som sagt inte om att döda djur, och jag tycker inte om lidande. Jag skulle aldrig kunna döda en varg om inte i självförsvar, eftersom jag fascineras något enormt av djuren. Likt många andra små flickor som älskar fantasy och är hedniskt lagda så är vargen en stark symbol för mig. Precis som katter och korpar betraktar jag djuret som en symbol, en representation för mig själv och min personlighet. Ett totem i ordets rätta bemärkelse. Oavsett om jakt är nödvändigt eller inte så tycker jag inte om nöjesjakt för min egen del. Jag skulle inte gå ut och skjuta djur för att det är kul. Jag föredrar att föda upp och slakta tamboskap framför att gå ut i skogen och panga. På samma sätt så tycker jag att traditionell engelsk rävjakt är otrevlig, på grund av sättet räven dör på. Om djur ska dö föredrar jag att det går fort och smärtfritt. Att bli totalt söndersliten i stycken av hundar är inte ett trevligt sätt att dö på. Samtidigt så är jag högst medveten om att det är min personliga känslosyn på det hela. Hundar jagar på ett grisigt och smärtsamt sätt, de funkar så. Oavsett om det finns människor med eller inte så dödar hundar i flock, inte som katter med ett välriktat nackbett utan genom att ta tag i närmast mjukdel på djuret i fråga och dra.

Jag vet att hundar funkar så, och jag vet att man inte ska lägga någon kulturell, mänsklig, värdering i det, för hunden här, precis som vargen när den äter upp din lilla schnauzer, handlar inte som den gör på grund av någon konstruerad ondska, utan på grund av sitt naturliga, medfödda beteende. Men jag vill ändå inte vara den som står bredvid och tittar på, för jag känner ju av lidandet från djuret som utsätts lika väl som jag kan känna av lidandet för rovdjuret. Således är det samma reaktion från mig när jag ser hur en räv på en rävjakt dör som får mig att känna mig illa till mods, som får jägaren i norrland att vilja hämnas på vargen när denna ser hur hans får/hund dog.

.

Just på grund av att vi vet att det är så måste vi vara extra försiktiga med våra egna reaktioner. Vi människor har ett jätte jätte svårt förhållande till djur. Vi äter dem gärna, (i alla fall vissa av oss) men vi skriver på protestlistor på nätet mot ”djursex”. Aftonbladet skriver att en hund blev ”mördad” men har inget emot att rekommendera köttstekar för söndagsmiddagen. Vi tycker det är hemskt med vargjakt, rävjakt, hallal slakt och tjurfäktning, men gluffsar glatt i oss plågad dansk gris och stackars billiga brolier -bur höns. Söta djur vinner, och djur som vi har nära inpå oss, som våra husdjur slår alltid större än en hare i skogen eller en massuppföd argentinsk ungtjur.

Vi kan vidare hitta flera små övriga omständigheter här;

.

Landet – vrs – staden ; På engelska landsbygden är rävjakt en del av identiteten, det ingår liksom. Man förstår rakt inte varför man inte ska få syssla med det nöje som man alltid sysslat med. Man blir helt enkelt förbannad när De där korrekta typerna från stan vill komma och gnälla över att det är synd om räven, samtidigt som de trycker i sig gåslever på sina dyra restauranger. (Tro mig, de tär betydligt mer synd om gåsen bakom gåslever än räven.. om man nu ska mäta lidande i konstant över tid) På samma sätt bli landsbygdsfolket som vill jaga varg arga på stockholmarna som vill skydda den, när de inte behöver leva med den så nära inpå.

Personligen kan jag inte riktigt förstå, bor man på landet får man väl ta lite vilddjur? En av våra hundar blev dödad av lo, jag ville inte gå ut och hämnas för det. Det är något man får räkna med när man bor i en skog. På samma sätt som den här snubben ”inte vågar släppa ut barnen” av rädsla för varg skulle jag faktiskt känna likadant med bilar och mina barn. Jag vill inte ha ungarna i stan, för risken för att de ska bli överkörda är si så där massor med gånger större än att de ens får se en varg. Hur ska man sen göra när barnen blir stora? Inte släppa dem nära alkohol, fester och andra människor? Dessa är nämligen också troliga dödsorsaker för ens avkomma. Eller så lär man barnen respekt, hyffs och vett och sen får man helt enkelt lära sig att världen kan vara farlig? Men vad vet jag. Klart jag skulle vilja försvara någon av de mina om en varg anföll, jag ser det bara inte som särskilt troligt. Sanna skriver klokt här om det lustiga i att gnälla på varandras situationer. Vad sägs om att flytta?

.

Ritualisering, symbolvärden: Wennström påpekar att rävjakt har ett rituellt och symboliskt värde. Och det stämmer ju bra det, all jakt är mer eller mindre full av ritualisering och symbolik. Det är människans sätt att hantera sådant som jakt, barnfödande, familjbildning och andra viktiga saker i livet. Nu mera är inte jakten den livlina och livsuppehållande sysselsättning det än gång var, men många av riterna finns kvar. Nu agerar jakten i stället en sammanhållning mellan natur/människa (som vi får ett så allt mer komplicerat och konstruerat förhållande till) och en social rit mellan människor.

Finns det högre värden i riter och deras bevarande? Självklart kan det finnas det! Samhällen och individer mår bra av identitet och riter som bygger upp dessa, det skapar psykisk ohälsa att vara utan bakgrund och tillhörighet, meningsskapande flockdjur som vi är. Men om vi inbillar oss att det aldrig sker på någon annans bekostnad så tror vi fel, det blir räven/älgen/fåret som får lida av våra offerriter för vår skull. Är det fel? Inte nödvändigtvis, men vi måste i alla fall vara medvetna om att det är så. Det vore fånigt att låtsas som annat. Ungefär lika fånigt som att låtsas att skinkan kommer från ica och inte från grisen. Men som sagt, jag kan acceptera att värdet av vissa riter har ett så stort värde för människor att jag är beredd att offra djur för dem. Men låt oss då åtminstone vara medvetna om det, och våra egna fördomar. Stackars lammet som hallal/kosher slaktas, för en muslimsk/judisk rit, men inte stackars räven som dör för en engelsk/rikemans rit. Stackars tjuren som dör vi de tokiga spanjorernas tjurfäktning, men inte stackars kycklingarna som bryter alla ben i kroppen vid tillagandet av Mcnuggets.

.

Rädsla; vi är inte rädda för det som oftast dödar oss, och som vi har runt oss hela tiden. Vår egen dåliga kost, våra egna usla motionsvanor, våra egna fina bilar, alla vanliga bakterier som surrar runt oss. Däremot är rädslan för vargen, trots dess relativa ofarlighet djup och ursprunglig. Ett rovdjur, ett monster, en otäck varelse med död i blicken. Mänsklig rädsla är sällan logisk. Här passar det bra med ett joker citat.

Nobody panics when things go according to plan. If I tell the press, that tomorrow ten soldiers is going to blow up, nobody panics, because it’s all part of the plan. But if I say ONE little mayor will die, then everyone loses their minds!

.

.

Jag rekommenderar att man i frågan tänker till, en gång extra, funderar varför man blir arg, rädd, upprörd över det hela och sedan funderar ett varv till på varför just detta är hemskare än något annat. Samt funderar över sina ställningstaganden och hur konsekventa dessa är jämfört med sin egen och andras verklighet.

lite relaterade länkar… Carlgren om jakten, samordningsbesvär vid stor jakt, hot mot jägare, särintressen i jaktdebatt