Det finns inga 80 talister… (livskris 2.0)

Det här med livs och personlighetskriser kommer lite titt som tätt. Vem fan är man egentlgien? Hur vet man det, och är inte bara bilden av ”en själv” en enda stor konstruktion som jag själv pusslar ihop i huvudet utefter vad man själv tror?

.

När jag sitter och läser runt i Nöjesguiden, Ledarsidor, DN kultur eller någon annan intern sthlm tidning så hittar jag mig bättre och bättre runt i vad de pratar om. Om jag hade tagit upp Filter eller People när jag va 15 hade jag fattat nada. Men ett år som bloggare och skribent, mer ”på riktigt” när man börjar lära sig vilka folk är, vem som känner vem, vilka som skrivit var. Efter några fester och inbjudningar här och var och lite mingel, efter två år i sthlms innerstad med Handels, universitetet och hippa butiker och klubbar. Så hittar jag här, och känner mig hemma. Nu vet jag vem de pratar om när jag läser People. Nu känner jag igen folk i ”Åsiktsmaskinen – på stan” Nu fattar man internskämten och lär sig vem som beefar med vem.

Men en sak har jag aldrig förstått eller hållt med om när jag läser vad mina favorit bloggare och skribenter skriver. När det talas om generationer. Vi, 80 talisterna. Eller den här tiden, Noll noll talet. Det är en stor grej just nu, Newsmill körde sitt rejs med temat, liksom alla tidningar just nu ska lista noll noll talet. Där kände jag inte igen mig, och höll inte med, för alla försök att lista ”vår tid” och ”vår generation” den gällde inte alls mig och det jag minns från min uppväxt. Allt som skrivs idag, om idag, det förstår jag, men inget som tillbakablickar. För jag har ju inte alltid bott här.

(En av noll noll talet list – bloggarna)

Jag kommer ifrån en småstad, rättare sagt en bondgård, landet, på riktigt. Den närmaste byn va sköldinge, där jag jag i skolan de första åren. Sen blev det Valla, och sen Katrineholm. Och jag gillade min uppväxt, precis innan jag flyttade. Jag är en trygghetsnarkoman-människa. Jag gillar var jag är och bryter ogärna upp. Sköldinge skola va helvete sista åren, jag var fan mest mobbad i stan. Men endå hade jag ångest och ville inte till Valla. Väl där ville jag inte flytta iväg. Jag längtade aldrig efter att få gå gymnasiet långt bort som Axel och Emelie gjorde. Jag drogs aldrig till stan eller vill ”bort”. Det där berömda ”bort” som så många med småstadsbakgrund pratar om. Trots att jag verkligen inte passade i Valla heller, tvärt om mådde ännu sämre där egentligen. Så längtade jag aldrig bort. Jag hade nog att hantera en liten stad jag var livrädd för en större.

Sen kom gymnasiet, och då fick jag äntligen lite ro. Första månaden blev jag kallad till samtal med lärarna för att jag var så osocial och fientlig mot mina klasskamrater. Tyckte lärarna. Tydligen tyckte inte mina klasskamrater det, för de var underbara mot mig och sen flöt gymnasiet på bättre än vad skolan någonsin gjort tidigare rent socialt. Vi växer ju, som det heter alla upp förr eller senare.

.

.

Idag och nu, där jag är nu, har jag aldrig skämts för min bakgrund, snarare tycker jag att de är lite kul och roligt att jag kommer från en helt annan bakgrund än många jag känner idag. Och jag har alltid varit stolt över gamla Duve, min gamla skola, hävdat att det visst funkar lika bra att gå i gymnasiet i en stad där vi har En skola och det således inte är aktuellt med några; ”du får en dator om du går på vår skola” reklam i tunnelbana, eftersom vi inte har någon tunnelbana och inga gymnasieskolor förutom duve.

Det gick precis lika bra att gå där, tyckte jag bland alla Katedralskolan, IB, Viktor Rydberg – vänner. Måndagen för två veckor sen nu snart så åkte jag tillbaka till min gamla skola för att prata inför eleverna om högre studier. (högskola och universitet) Jag tog tåget in, fick vänta på stadsbussarna, tog bussen upp till skolan, hängde där över dagen, sedan samma procedur hem igen. Och för första gången på allvar som jag åkte dit efter flytten så kändes allt plötsligt så… sunk. Jag vet att det är hemskt att säga så men det var den enda känsla jag fick fram, och jag vill prata ärligt om den. Obehaget var fruktansvärt, jag läste lokaltidningen som hängde med till frukost varje morgon, och insåg på riktigt hur dålig den är. Jag kom in i stan och insåg hur fult och tråkigt det är. Hur hela stan bara är totalt marinerad i hundra år av socialdemokratiskt gubbstyre där ingenting någonsin förändras. Där alla nya butiker får lägga ner för eller senare. Om det inte är HM eller MC Donalds eller något annan kedja. Då sträcker de på sig, katrineholmarna och blir stolta, över ett HM minsann, ja ojojoj!

För första gången gick jag in i min gamla gymnasieskola och insåg hur hopplöst sömning och ointressant den är. Hur alla eleverna bara sitter där och stirrar på en och man får leta med fackla efter en låga, ett engagemang, ett intresse för något. När lokaltidningen skriver en stolt artikel om de som ”fått det mest eftertraktade jobbet i stan, nämligen på det nyöppnade HM” Ett jobb på HM, det är livet, sen är det bra, kan man dra sig undan och må bra med att man minsann tog för sig i livet. När jag träffade min gamla lärare, som jag alltid uppfattade som så smart och intresserad av saker, och han lystet ber mig ”berätta berätta om Universitetet, om din forskning, om vad du gör!” och insåg hur svältföd han faktiskt är på Akademiskt tänkande och praktik.

Katrienholms egna ”Gröna Kulle i all sin prakt, även kallad ””sosse borgen” (Lånad från komunhemsida)

.

Sån ångest! Jag mådde så otroligt dåligt hela vägen hem, Katrineholm kändes inte hemma längre, inte mysigt, inte minnen, bara white trash, white trash, white trash! Och jag insåg, att det är så här mina vänner från stan alltid sett på min hemstad. Därför deras flackande oroliga blickar när de kom och hälsade på, deras oroliga skämt om landet och vildmarken och ”Nu är man långt från civilisationen, höhöh”. Nu förstod jag faktiskt hur de tänkte och kände, jag förstod precis, jag kände likadant. Jag var i Katrineholm i en halv dag och jag fick sådan ångest att jag satte mig på första bästa tåg hem igen så fort jag kunde.

Och jag mådde så fruktansvärt dåligt med mig själv! Jag skämdes verkligen för mig, för om det är något jag irriterar mig på hos vissa Muff:are/Stureplanscentare/Gröna storstadsliberaler är det just deras ibland något föraktfulla inställning till resten av hela Sverige och alla andra som inte Jobbar ”mot media någonting”. Jag blir otroligt irriterad ibland på de som påstår att det är sämre att låta sina barn gå i en sån skola som jag gick i. Jag höll kvar vid idén på att alla har samma möjlighet att göra samma saker.

Men nu vet jag ju att alla inte gör samma saker. Att nätverk betyder mer än jag någonsin trodde. Att det inte är en slump att när jag kom in i ett nytt gäng så va plötsligt allas föräldrar läkare, politiker och professorer. Att de som går på Duve INTE har samma chans, driv och möjligheter som de som går på Viktor Rydberg. Och det är heart breaking att inse det. Jag hoppades att jag hade rätt i vad jag trodde om rättvisa och samma bakgrund, men det är ju förstås otroligt naivt.

.

Så allt tal om ”hur var noll noll talet” eller ”hur är 80 talisterna” alla de artiklarna handlar om en sak, nämligen ”Hur var noll noll talet, Bland Stockholmare” och ”hur är De Rika 80 talisterna Från storstäderna Med rätt nätverk” Det handlar inte om mig och min uppväxt, mina gamla klasskompisar och bekanta. Jag känner inte igen någon av de karaktärsdragen när jag läser en gammal klasskompis blogg. Det är två olika sfärer och självklart finns det inte en 80 – talist som går att samanfatta i en Newsmill artikel. Om man bara skriver om sig själv och sina vänner går det förståss bra men det gäller inte alla. Inte den grupp jag en gång trodde va ”oss” som jag var med i.

När man kommer hem och inte är bekväm längre, när man finner sig själv bli obehagligt till mods av sånt som en gång var jätte roligt, som det gamla barhaket (ett av två) i stan, det är fan läskigt. Man känner sig inte hemma i intern diskussionerna här i storstan, för man känner inte den och dens föräldrar, och man gick inte på den eller den skolan. Men man känner sig inte helt hemma i sin gamla hemstad heller, för man vill prata om annat än Tv, pojkvännen och att inreda lägenheten. För att jag inte vill nöja mig med ett vanligt jobb längre, för att jag vill göra mer, veta mer, aldrig sluta plugga, och definitivt inte känner mig mer än i början på något som man hoppas på ska växa. Gärna då en karriär.

När man inte riktigt är helt hemma någonstans, för att man försöker övertyga sina gamla kontakter hemma att det ÄR jättespännande med kultur och politik. Och man försöker övertyga sina vänner i sthlm att det ÄR jättemysigt att fika på stan i K holm. Och så kommer man dit, och så är det inte det längre. Det är inte bra alls, bara oproffsigt, och ångest. Och så funderar man på; Har jag hunnit ändras så mycket på två år? Är jag en stockholmare nu? Kommer känslan av att inte vara hemma där heller någonsin att försvinna? Kommer man alltid vara akward och mitt emellan och inte riktigt hemma någonstans?

Jag har verkligen igen aning, men jag ska fundera på saken och ber att få återkomma.